Maria Helanders blogg

Vanligtvis har jag förmånen att vakna pigg och utvilad. Och har jag inte nattsuddat, så öppnar jag mina mörkbruna runt sex -sju oavsett vilken dag i veckan vi pratar om. Men i morse, gick det ovanligt trögt. Jag kände mig stel och öm i kroppen och magen och det tog en stund att resa sig ur sängens varma kram. Humöret var heller inte på topp, jag kände mig smågrinig och irriterad på allt och alla. “Usch, vad grått det är ute, jag har ingen lust att gå långpromenad med hunden. Bädda tänker minsann INTE jag göra, men då blir det väl inte gjort, för HAN kommer väl inte lägga två strån i kors idag. Blä, vad svullen jag känner mig i kroppen, det är väl typiskt och så åt jag ju pizza igår… Pizza… där har vi det!” Mina tjuriga tankar fick plötsligt en orsak. Sambon och jag var riktigt lata igår och klämde i oss en pizza framför en deckare. Det händer inte ofta. Inte för att jag är en renlevnadsmänniska eller asket. Utan därför att jag vet vad jag får betala för det efteråt. Denna enorma mängd med vetemjöl får min kropp att suga åt sig vatten och min stackars mage att bli som en en trumma. Och när kroppen är så pass obalanserad, så svarar min hjärna med att bli sur och tvär. Troligen kommer jag om några timmar att bli sötsugen, som ett brev på kolhydratsposten.

Detta är inga konstigheter. Jag är överkänslig för gluten, framför allt vetemjölet. Dessutom så mår min kropp, som så många andras kroppar, mycket bättre av att inte äta mängder med kolhydrater. De flesta säger att magen blir lugn, kroppen känns smidigare och inte svullen och eftersom kroppen slipper kämpa med blodsocker och insulinproduktion, så är humöret lugnare och sötsuget mindre. Om man nu då som jag unnar sig… eller vad vi nu kan kalla det… så vet jag att jag får betala för det. Men ibland är det värt det. I alla fall innan man betalar.

Nå, denna dag ska inte få försvinna i ett mulet humör, så nu ska jag trä på mig dunvästen och kängorna och ge mig ut i skogen med vovven. Och med mig på vandringen tar jag en affirmation, för att pigga upp mig själv.

Ha en skön lördag, mina vänner.

Nu provar jag för att se om det går att blogga från min telefon. Det
öppnar ju upp för spännande möjligheter.
Jag sitter just nu på Sthlms Universitet och vi har en liten rast under vår föreläsning i pedagogik.
Hoppas att ni har en skön fredag, mina vänner.

Jag har ett fantastiskt jobb. Mitt jobb är att lyssna. Varje gång jag möter en klient i mitt arbete så är det min uppgift att lyssna med varm och äkta nyfikenhet för att försöka skapa mig en bild av vad den personen förstår och vill sträva mot. Jag får inte tro att jag vet något om dennes liv, känslor eller tankar, utan utgå ifrån det vi tillsammans kan ta reda på i mötet. Som Sören Kirkegaard uttrycker det så underbart “Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna denne där hon är och börja just där.” Och det är just det som är spännande, för i det mötet lär jag mig alltid så mycket. Jag får veta om livsöden, levnadsresor, relationer och upplevelser som är så gripande och spännande även om de utspelar sig vid diskbänken i hemmet eller på en savann i Kenya. För om man lyssnar, med både örat och hjärtat så finns det alltid något att lära sig.

För att citera Kirgegaard igen:
“All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att
hjälpa är inte en vilja att härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.”

(Läs dikten i sin helhet här)

Så även om jag skriver mycket, älskar ordet och berättelsen och har valt att arbeta som också som pedagog med att lära ut – skulle jag inte vara bra på mitt jobb om jag inte tyckte om att lyssna. För det är i din berättelse som mitt ord kan få sitt början och sitt avslut. Det är i din berättelse jag hittar glädjen. Så för mig är att lyssna – att lära.

Ha intentionen att lyssna med hjärtat idag. Pröva att stå tillbaka med din egen iver att berätta och vila i det spännande att få ta in en annan människas tankar och levnadsöden. Lyssna och lär.

Jag fick ännu en fråga mejlad till mig.

Hej Maria!
Jag måste bara fråga vad du tycker om all den här framgångshetsen? Man ska bli framgångsrik på sitt jobb, på sin hobby och även här på Facebook. Och inte nog med det, man ska bli framgångsrik med sin renovering här hemma, i sitt äktenskap, med sina barn, med sina pengar, med sin träning, jag kan fortsätta hur länge som helst. Själv  blir jag bara himla stressad känner att jag inte kan leva upp till allt. Hur ser du på framgång? Är du en av dessa “framgångscoacher”?

Svar:

Hej och tack för din fråga och förtroendet du visar genom att mejla mig din fråga!
Jag kan absolut hålla med dig om att det har varit och är en ganska stor hets kring att lyckas och blir lycklig. Media gör sitt bästa att trumpeta ut olika områden som vi ska behärska och bli duktiga inom. Och precis som du skriver ska vi sträva efter att lyckas inom så många områden. Det räcker inte att du har en stillsam hobby, som hemmasnickeri, utan du ska kunna kakla om ditt badrum i någon fräck ny design. Hetsjakten på framgången är framfött ur vårt behov av att vara lyckliga och näringslivets behov av att sälja produkter till oss. Ställ dig frågan om du behöver vara en del av den karusellen?

Ofta tycker jag att vi har att vinna på att bryta ned ett ord och se vad det egentligen handlar om. Ordet framgång – blir fram-gång. Att gå framåt. Där tror jag vi har ordets rätta betydelse. Att vara framgångsrik, det är att gå framåt, att ta steg i den riktningen som vi vill, mot det mål vi har satt upp för oss. Sen hur snabbt vi går eller hur många steg vi tar per dag är lite upp till oss själva, vår kraft och ork. Att din omgivning eller kanske dina förebilder springer en mil eller har installerat en rulltrappa mot sitt mål betyder inte att dina myrsteg eller vingliga kliv är sämre.

Låt dig gärna inspireras av andra,  jämför dig bara med dig själv. När vi ser deras fina hem, deras fantastiska karriär, deras lilla filmhobby som vann en guldbagge eller vad det nu kan vara, så ser vi inte vad som finns under ytan, vad det har kostat dem eller hur det känns egentligen med framgången. Du mår allra bäst genom att inte bli bländad av deras framgång, utan att titta ned på de egna steg du tar. Din egen fram-gång.

Idag vill jag ge dig ett effektivt verktyg inom Mindfulness. Ett verktyg som hjälper oss med stresshantering, men också för att hantera oväntade och obehagliga känslor som ilska, frustration, otålighet eller rädsla. Som när du lägger på luren efter ett otroligt irriterande samtal med din knäppa chef och det fullkomligt kokar inom dig, eller när datorn för tredje gången denna morgon kraschar eller när du har bestämt dig för att leva lite lättare och plötsligt hamnar på kondis med en vän och hon smäller i sig en stor saftig semla. Vad brukar du i vanliga fall göra i en sådan situation? Sparka i en dörr, skrika på den som befinner sig närmast, svälja frustrationen och känna dig arg resten av dagen eller beställa en selma och äta den med dåligt samvete? Mindfulness ger oss ett effektivt verktyg, som du inte behöver vara utövare för att lära dig praktisera. Utan oftast räcker det med att tänka på det ett par gånger, för att det ska kunna hjälpa oss att hantera våra känslor.

När du stöter på motstånd eller när en obehaglig känsla virvlar upp inom dig så kan du hantera detta genom SOAS.

Följ de här enkla stegen:

1. Stanna upp. Ge dig en någon sekund och dra ett djupt andetag istället för att reagerar på känslan.
2. Observera. Observera vad som händer omkring dig i den situation du befinner dig i och din iaktta känslan eller dina tankar. De är varken bra eller dåliga, de bara är.
3. Acceptera. Acceptera situationen som den är just nu. Och acceptera den känslan som har kommit till dig.
4. Släpp eller svara. Först när du har stannat upp, observerat situationen, utan att döma och accepterat den fullt ut är du redo för detta steget. Välj att tryggt och lugnt antingen släppa situationen eller välja att agera på ett visst sätt.

Det är alltid så härligt att läsa era bloggkommentarer och förra inlägget från Julia gav många reaktioner, både som jag fick via mejl och här på bloggen. Jag vill bara berätta att hon har fått alla svar och tackar för era goda råd och ert medkännande och hon har lovat att återkomma och berätta hur det går.

Idag har jag lite bråttom och hinner inte skriva något inlägg. Men jag har en bild som jag tycker säger så mycket. Ha en skön tisdag!

Det kom en fråga till mig som Stresscoach:

Jag är en ensamstående tjej på 35 år som lider av min stress. Det som är så pinsamt är att jag bara har mig själv att ta hänsyn till, jag har till exempel inga barn som ska hämtas på dagis och håller mig vaken på nätterna. Men trots det fylls min tid med arbete, träning och aktiviteter och hela min kalender är fulltecknad. Nu har jag börjat få svårt att sova på nätterna och har gått upp i vikt, trots att jag tränar och äter sunt. Hjälp mig, jag vet att jag borde börja meditera eller yoga, men bara tanken på att stoppa in ännu en aktivitet gör mig superstressad. Vad ska jag göra?
/Julia

Svar
Julia, du behöver inte alls tycka att det är pinsamt att du är stressad oavsett i vilken situation du befinner dig i. Stress är individuellt och beroende av vem vi är och våra tidigare erfarenheter. Det bästa du kan göra är att inte jämföra dig med andra, utan se till vad du kan göra för att själv må bättre.

Stress är egentligen inte farligt i sig, för vi människor har en fantastisk förmåga till att återhämta oss. Det som blir farligt på sikt är när vi inte ger oss själva möjlighet att slappna av. Vårt liv behöver bestå av en balans mellan ansträngning och vila, annars äter stressen upp vårt välbefinnande och snart börjar vi känna av de symptom som du beskriver; svårt att sova, går upp eller ner i vikt och även andra saker som lättirritation, panikångest, hjärtklappning, spänningshuvudvärk för att nämna några symptom. Dessa signaler ska man ta på allvar, så det är så bra att du reagerar och gör något åt din stress innan saker och ting förvärras.

Vad du i första hand ska göra är att se till att det finns utrymme för återhämtning i din kalender. Återhämtning är inte bara sömn, det är vila, avkoppling och en stund för skönt varande. Hjärnan behöver vila från stress för att kunna hantera tankar och intryck, precis på samma sätt som kroppen behöver vila när du har tränat hårt.   Det handlar om att söka efter balans mellan aktivitet och vila, för du behöver båda delarna för att må bra. Se över dina aktiviteter och stryk. Är man stressad så kan till och med något så välgörande som träning ytterligare skapa stress, så om du tränar mycket kanske du kan byta ut ett träningspass mot en lugn skogspromenad. Tänk inte att du behöver tillföra ännu en aktivitet som yoga eller meditation för att stressa ned – tänk istället att du ska stryka aktiviteter för att vila. Ta för vana att ha luckor i almanackan som inte behöver fyllas med något annat än bara avkoppling. Se till att få in mer Fritid – som i Fri tid.

Kanske du behöver ställa dig frågan varför du behöver fylla din kalender med arbete och aktiviteter? Investera lite tid i att tänka kring vad du vinner på att ha så mycket fart och fläkt i din vardag och vad det kan bero på du inte unnar dig att koppla av. Var inte rädd för att ta hjälp med dina tankar, av en vän, en självhjälpsbok som känns aktuell eller en professionell terapeut eller coach. Din hälsa är din framtid, så låt inte stressen sätta käppar i hjulen på ditt välbefinnande.  Du förtjänar att må bra!

(För er andra som också mår dåligt av er stress - Stresscoachen finns på Facebook. )

“Men förstår du inte vad jag menar?!” “Lyssna på vad jag säger!” “Du är ju inte riktigt klok!”

Har du sagt… eller snarare skrikit något liknande någon gång? I frustration så kommer det barnsliga, arga eller ledsna ord ur munnen. Du tycker att din ståndpunkt är hur klar som helst – men den du argumenterar med håller inte med dig. Det river i bröstet av ilska och du vet inte hur du ska göra för att få den andra att förstå. Just då kanske det är viktigt att fundera över – är det värt det?

Jag har långsamt och smärtsamt börja inse att det finns några krig jag aldrig kommer att vinna. Som till exempel en relation som jag har valt att ha kvar för att den betyder mycket för mig, men jag är tvungen att acceptera denna människa som den är. Personen kommer aldrig förstå min synvinkel, därför kommer det bara kosta mig frustration att försöka gång på gång försöka övertyga. Att acceptera att det är som det är. Men att acceptera är inte samma sak som att hålla med eller gå med på vad som helst eller låta människor trampa runt inom en själv. Självklart är det viktigt att rensa ut relationer som tar energi, kostar för mycket eller aldrig blir riktigt bra hur mycket man än försöker. Vad jag pratar om är när man har vägt för och emot och inser att man vill behålla denna person i sitt liv, trots vissa eftergifter. Till exempel har jag en handfull vänner som jag har haft förmånen att behålla genom livet, trots att jag i perioder inte är särskilt social utan är dålig på att höra av mig. Någon vän har upplevt att mina perioder av tystnad kostar för mycket, så de har valt att avsluta vänskapen. Det gör ont att mina introverta sidor ska kännas så arbetssamma för dem att hantera, men jag respekterar deras beslut.

Kanske du har en vän som är som jag och behöver vara en ensamvarg i perioder, en förälder som är hopplöst envis, en partner som behöver sina pokerkvällar, en tonåring som vill vara goth eller någon annan som har en vansinnig åsikt, en bokstavskombination eller en psykosomatisk sjukdom? Det finns säkert oändliga exempel när du har slagit din panna blodig för att försöka få upprättelse eller ändra på något. Kanske är det då dags att släppa taget om frustrationen och inse att - jag kan inte ändra på någon eller kanske få det jag vill. Att försöka tina upp isbiten om och om kommer bara att de dig frostbitna fingrar. Därför mår du bättre av att släppa taget om ambitionen och tänka att det får vara okej som det är. Nästa gång du står inför det så ta ett steg tillbaka och tänk “Jag har valt relationen före denna egenhet som han/hon har. Det är personen jag tycker om inte denna egenhet. Därför släpper jag taget om ilska och frustration och väljer att se människan bakom.”

Jag fick en fjäril i en glasburk som present av en vän en gång. En varmt vacker fjäril som flyger runt i den lilla glasburken och sätter sig och vilar på väggarna. Inga djur och insektsvänner behöver vara oroliga för fjärilen är mekanisk och kopplad till ett batteri. Men jag älskar den där fjärilen, dels för att den är vacker att titta på och dels för att jag upplever den som en metafor för oss människor. Jag tänker mig den som en bild av hur vi gör med våra egna tankar. Vi stänger in våra egna tankar och låter dem sällan flyga helt fritt på upptäcktsfärd genom livet. Vi känner oro, funderar över framtiden, tänker självkritiska tankar, negativa återkommande funderingar och alla dessa skapar glasburken som håller oss fångna. Sen tittar vi ut på verkligheten omkring oss genom glaset i burken.

Igår gick jag en morgonpromenad utmed stranden med min hund. Morgonen var klar och luften var krispig, solen som morgontrött letade sig upp över horisonten målade himlen varmt aprikos. En underbar morgon. Och där gick jag med huvudet fullt av oro. Så jag såg inte det vackra omkring mig, jag kunde inte glädjas över den spirande dagen, för allt jag såg färgades av min oro. Ju mer jag ängslades, desto dystrare blev allting omkring mig och tillslut så blev jag ordentligt ledsen över hur livet kunde vara så tråkigt och orättvist mot mig. Mina stackars tankar for runt i glasburken av fruktan och slog hela tiden mot väggen och såg ut över en värld förvrängd av glaset.

Då slog det mig plötsligt vad det var jag höll på med. Upplevelsen var så skakande att jag var tvungen att stanna upp och dra några djupa andetag. För att komma tillbaka till min verklighet, påminde jag mig själv om saker som gör mig tacksam. “Jag är tacksam över mitt utmanande och roliga jobb. Jag är tacksam över att jag har möjlighet att ta mig tid till en sådan här fin promenad. Jag är tacksam att jag har en lägenhet och en fin man att komma hem till.” Och genom min tacksamhet skruvade jag av locket på burken och släppte ut mina tankar. När tankarna åter kunde flyga fritt, så såg jag allt vacker omkring mig och kände mig så närvarande i ögonblicket.

Visst är det lätt hänt att vi fastnar i vår egen glasburk och tittar ut på en värld som ser hotfull, sorglig eller mörk ut. Då kan det vara viktigt att påminna sig om att våra tankar inte är hela sanningen, utan att det finns en annan värld där utanför glasburken. Kanske vi då kan lyfta lite på locket och kika ut, se efter hur det ser ut där ute. Kanske skiner solen och luften är lätt att andas utanför dina glasväggar? Kanske finns det fler möjligheter om dina tankar får flyga fritt en stund?

Om man söker på lycka på nätet så rasslar det till ordentligt i sökmotorn. Det finns många artiklar, särskilda bloggar och coacher som som lovar dig ett lyckligt liv. Jag älskar själv livsglädje och har skrivit många blogginlägg om ämnet. Det finns något lockande och en tjusning i att sträva mot glädje. Eftersom det finns säkra verktyg till hur man når det tillståndet och ökar sin livskvalité, så strävar vi gärna dit.

Men ibland undrar jag om vi inte strävar för hårt mot lyckan. Så hårt så att vi glömmer bort att det är okej att det gör lite ont ibland. Att det finns en anledning till att det ibland värker i hjärtat och skär i själen. Och vad finns det då för nytta med att lida – frågar du då. Tänk dig att du får spänningshuvudvärk och då äter du tabletter för att slippa ha ont. Men det kommer tillbaka nästa dag och nästa dag och tillslut går du ingenstans utan dina värktabletter. Tänk om du istället gör något åt din spänningshuvudvärk? Undersöker synen, går till en kiropraktor eller börjar en yogakurs, det vill säga du går till roten av problemet och gör något åt det. Samma sak är det med din själs smärta. Gör det ont så är det av en anledning och du har allt att vinna på att undersöka vad varför det gör ont så du kan göra något åt det. Och ibland min vän, är att vara kvar i smärtan en stund – faktiskt att göra något åt problemet.

Sen finns det självklart smärta som man behöver hjälp med, som när det är för svår eller när den vägrar att släppa taget. Självklart ska du inte nonchalera sådan hjärtvärk eller ångest.

“Vi lever i en Lyckofascism”, som läkaren och Mindfulnessinstruktören Ola Schenström säger. Sökandet efter lycka gör att vi gör det vi kan för att slippa det som gör ont. Men det är okej att det ibland gör lite ont.