Kategoriarkiv: Känslor

När det är tufft visar DARK vägen

DARK för glädje

Precis som jag råder alla mina klienter som har det tufft, hjälper jag mig själv just nu. Det finns mycket du kan göra själv för att påverka ditt välbefinnande när du känner stress eller är nedstämd. Du kan hjälpa din kropp så den stärker själen. DARK-metoden har jag utformat som en vägledning för mina klienter och jag använder den själv just nu.

DARK står för Dagsljus, Aktivitet, Rörelse och Kost.

  • Dagsljus – se till att få minst 20 minuter dagsljus varje dag även under den mörkare årstiden, det kommer att hjälpa dig att sova bättre på natten och sömnen är viktig för serotoninproduktionen (serotonin är ett viktigt hormon som skyddar mot ångest). Under sommaren nu är jag ute nästan hela tiden, sitter till och med nu med min dator på altanen.
  • Aktivitet – även om du helst av allt känner för att dra ett täcke över huvudet ska du se till att aktivera dig. Gemenskap med andra, kulturupplevelser, lära sig nya saker – allt det som du tycker är roligt är extra viktigt för dig när det känns som tråkigast. För mig kan det ibland räcka med en fyra minuter lång cykeltur i skogen med bra musik i lurarna. Det ökar hormonet dopamin, som är ett belöningshormon och hjälper dig att känna glädje och motivation.
  • Rörelse – kroppen ökar produktionen både av dopamin och serotonin vid fysisk träning. Dansa, promenera, simma, jogga, försök att hitta en aktivitet som du tycker är rolig och så du får upp pulsen under tiden du gör den. Jag har ju opererat knät, men cyklingen för mig har varit välgörande för knät – så cykling och hundpromenader eller svampplockning. Och nu smyger jag in lite styrketräning också med de få redskap jag har här på landet.
  • Kost – 90 procent av serotoninet finns i dina tarmar, därför är det viktigt att du sköter din mage. Ät regelbundet, ät varierat, undvik socker, alkohol och snabba kolhydrater. Att banta är strikt förbjudet när man känner sig nedstämd eller är stressad – så ät istället frukost, lunch och middag!

Allt annat kan jag slarva med, men så länge alla delarna i DARK finns med under en dag så vet jag att min kropp mår bra.

Tack för att du läser min blogg.

Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Att skapa en ram runt en bottenlös tillvaro

När livet plötsligt inte blir som man planerat och tänkt sig, bubblar det upp många olika känslor. Den första veckan efter separationen kände jag avgrundsdjup sorg. Det var som att falla utan botten. Men sorg och starka känslor skrämmer inte mig idag, jag har lärt mig att sorg inte är något du kan smita ifrån för den kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Sorgen fick ta plats.

Jag hade mina närmsta vänner att prata med. Min bror och hans fru att umgås med. Och att vara där jag mår som allra bäst – på vårt landställe – kändes helande.

Andra veckan sa en av mina vänner till mig ”Nu räcker det Maria, nu måste du börja bygga upp dig själv. Ät tre gånger om dagen, rör på dig och yoga!” Även om jag inte hade lust till något av det, skapade jag mig ett schema med rutiner. På morgonen ska jag göra mig en citronshot, sedan yoga och arbeta en stund med min foamroll. På förmiddagen blir det rörelse i form av cykling, promenader och lättare styrketräning. Frukost, lunch och middag. 10 000 steg i form av hundpromenad. Vitaminer varje dag. Bygg upp. Bli stark i kroppen för att hjälpa själen att läka. Och visst finns det stunder där hela jag inte vill göra situps, men 10 minuters styrketräning klarar jag av. Så låga krav som möjligt, det viktigaste är att det blir gjort.

Självklart vet jag att det viktigaste är att vara snäll mot mig själv. Behöver jag sova, så sover jag. Behöver jag gråta, så gråter jag. Schemat och mina rutiner är en ram runt min tillvaro, när allting annat gungar.

Det spännande är trots allt att upptäcka hur stark jag är. Och att det finns en enorm styrka i att tillåta sig att var svag och tillåta sorg. För mitt i sorgen finns glädjen och skrattet. 

Mitt allra första skamögonblick påverkar mig även idag

Skolan är den tuffaste miljön när det kommer till att försöka lära sig att hantera skam. Jag är ganska säker på att du kan tänka tillbaka på något tillfälle då du gjorde något riktigt pinsamt eller när du inte fick vara med de andra eller helt enkelt avvek från dina klasskompisar för att du var annorlunda, hade fel skor eller tandställning. Du vill inte gärna minnas det, men det sitter kvar och känns obehagligt att tänka på.

Jag minns mitt allra första skamögonblick. Jag gick i förskolan och vi hade en fotograf där som skulle ta kort. Alla barnen fick sitta vid olika bord och arbeta med sina pyssel och fotografen gick runt och tag bilder på oss som vi sedan skulle ge bort till våra mostrar och farmödrar.  Jag arbetade med min pärlplatta och gick och satte mig bredvid min bästis och en annan tjej. Den andra tjejen skrek då högt (som jag minns det) ”Du får inte sitta här! Vid det här bordet gör vi plastflätor och du gör pärlplatta!” Jag minns hur jag gick och bokstavligen rann av stolen och in under bordet och hur skammen brann inom mig. Jag hade gjort fel och därför fick jag inte vara med.

7år

Kanske en liten hädelse kan man tycka, men inte för en sexåring. Det minnet och minnet när en pojke (som nu är känd psykolog och författare) slog mig i magen är det enda jag minns från tiden i förskolan, så troligen var det en fasansfull upplevelse.

Idag avskyr jag större grupper, jag tycker inte om grupparbete i skolan eller undviker att umgås med människor i större gäng. Jag har alltid trott att det handlar om att jag är individualist och har introverta drag. Det är först på den senaste tiden jag har förstått att allt handlar om rädslan för att skammen att göra fel och bli utesluten ur gruppen.

Möta skammen
Häromdagen upplevde jag en upplevelse som jag inte kunde förstå varför den gjorde så ont och varför den bara inte kunde släppa taget om mig. SVT:s realityserie Gift vid första ögonkastet som jag är expert i har blivit nominerad till Kristallen. En fantastisk rolig och ärofylld nominering. Självklart är det en strykande åtgång på biljetterna och det var inte säkert att de skulle räcka till oss experter. Under några dagar fick jag se hur andra blev medbjudna, men själv var det inte säkert om jag skulle få följa med. Det snurrade varv på varv i mitt huvud och jag kunde för mitt liv inte förstå varför. Det är en fest. Jag kommer att gå på fler fester i mitt liv. Jag överlever om jag får titta på galan på teve istället. Men jag var där med min pärlplatta och fick inte vara med. Det var skammen av att bli utesluten som jag återupplevde.

Just då gick jag en kurs i ACT och vi fick en uppgift att skriva ett brev till oss själva. Ett brev som om vi skrev till vår bästa vän, med förståelse och värme, stödjande och stöttande. Plötsligt rann alla mina skamkänslor ur mig på pappret. I brevet mötte jag den lilla Maria, som inte fick vara med. Jag kunde ta henne i knät och berätta allt hon hade behövt höra då. Och dagens Maria fick tröst och förståelse. Det var otroligt läkande. Tankarna och känslorna släppte taget om mig.

Att möta sig själv och sin skam är det bästa sättet att få skammen att försvinna. Att skriva ett brev till sig själv om man inte vågar prata med någon om det är läkande. Var ömsint. Var din bästa vän i brevet och läs det gärna högt för dig själv.

Jag kommer att fortsätta skriva brev till mig själv. Jag kommer att fortsätta att läka min egen skam, både i det förflutna och i dag. 

1440574688197Läs gärna mer vad jag skrivit om skam. 

Såja såja ingen fara

”Gråt inte mer nu. Shhh!” Du tröstar ditt barn som är ledsen. Du försöker resonera och kanske tysta ditt arga barn som skriker högt. Du önskar att du kunde skydda det från allt hemskt i världen, all smärta och alla besvikelser. Men det är inte ditt jobb att trolla bort det obehagliga. Ditt jobb är att rusta ditt barn för att själv klara av att hantera starka känslor.

Som samtalsterapeut möter jag ofta föräldrar som oroar sig över att deras barn får vredesutbrott eller har svårt att hantera besvikelser eller sorg. Barnet gråter länge, skriker okontrollerat, slåss och tappar fattningen. Som förälder blir du både frustrerad och provocerad och försöker vara ömsom förstående och ömsom gränssättande. Det är en svår balansgång och du kanske inte alltid är stolt över ditt eget sätt att hantera situationen.

child-438373_1280

Utgå ifrån dig själv
Fundera en stund över hur du hanterar dina egna olustiga känslor. Det är naturligt att vi inte vill känna obehag. Vi gör vad vi kan för att slippa uppleva stress, sorg, ilska, inre smärta och oro. Kanske distrahera du dig genom att jobba mer eller hålla hjärnan sysselsatt med teve eller dator. Kanske dämpar du dina känslor genom att äta något sött, dricka vin eller röka en cigarett. Det är också vanligt att stänga av sina känslor eller skylla ifrån sig ”Om jag inte hade haft en taskig chef hade jag inte varit så stressad.” Om du flyr ifrån dina obehagliga känslor – hur kan du då kunna lära ditt barn att hantera sina?

Starka negativa känslor är en del av livet. Vi mår mycket bättre om vi lär oss att leva tillsammans med dem. Känslorna är inte farliga eller fel. Och de går över.

Stanna kvar – istället för time out
Du kan inte skydda barnet ifrån negativa känslor, genom att trösta, tysta eller distrahera. Du behöver hjälpa det att stå ut med obehaget, för att hen ska upptäcka att en hemsk känsla går över.

Många föräldrar skickar barnet till sitt rum när det bråkar och skriker eller har en ”time-out” – ett sätt att låta barnet lugna ner sig genom att de får sitta på en särskild plats under ett visst antal minuter. Det finns flera problem med dessa metoder. Att bli bortskickad och avskild från resten av familjen, är för barnet samma sak som att bli isolerad och ignorerad. Det är smärtsamt och kan skapa osäkerhet och förvirring, vilket inte gör det lättare att hantera och stå ut med sina känslor. Det finns en djupt rotad uppfattning om att barn väljer att vara trotsiga eller oregerliga, men det handlar snarare om att de inte själva har redskapen att hantera sin egen frustration. Barn beter sig väl – om de kan.

Skicka inte iväg ett upprört barn, stanna kvar med det. Att hålla om ett barn som skriker och slåss är mycket mer effektivt än att ge det en ”time-out”. Det behöver sin förälders kärlek och empati som allra mest, när de läskiga känslorna tar överhand. Många gånger är ilska ett sätt att gömma sorg, för det är lättare att vara arg än att visa att man är ledsen.

  1. Bekräfta barnets känslor ”Jag ser att du är ledsen/arg/orolig nu.”
  2. Var nära ditt barn, krama det eller sitt tätt intill.
  3. Uppmuntra ditt barn att sätta ord på känslorna. Att förklara hur det känns, var i kroppen det sitter, om den har en färg.
  4. Stanna kvar och rid ut känslorna tillsammans.

Tips – Känslokartan
Ett annat sätt att hjälpa sitt barn att sätt ord på sina känslor är att tillsammans rita en känslokarta. Ta ett stort ark och skriv ned olika känslor. Använd gärna olika färger, klipp ut bilder, klistra klistermärken eller rita hur känslorna ser ut. När känslorna bubblar i barnet får det gå till kartan och peka på den känslan som bor i dem just nu. Låt barnet berätta och beskriva om det vill. Ibland känns det bättre om man får peka på känslan.

—————————————————————————

Om ett barn har ett explosivt beteende och även stora problem med koncentration, lätt blir rastlös och har svårt att styra sin impulsivitet, kan man behöva stöd som förälder. Då är det helt i sin ordning att be om hjälp av barnavårdscentralen, skolans elevhälsa genom skolsköterskan, barnläkarmottagningen eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP.

Krönikan publicerades i tidningen Skolfamiljen – tidningen för alla föräldrar som har sina barn i grundskolan. Som min bloggläsare får du en helt fantastisk rabatt på en prenumeration – du betalar bara 200 kr för 6 nummer! Ange Maria och mejla dina adressuppgifter till petra@skolfamiljen.se

Får du tillräckligt med beröring?

Hur är det med beröringen omkring dig? Har du fått en klapp på kinden, en kram, en massage, en kyss eller beröring? Om du inte har någon i ditt liv som kan ge dig allt det här, så bör du fundera kring om du ska börja gå på massage eller skaffa dig en katt eller hund att klappa. Vi behöver beröringen. När vi har en annan människa eller ett djur nära vår kropp frigörs massor av kroppens egna morfin – oxytocin.

Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som frigörs i kroppen vid vänlig, fysisk beröring. Det driver på en rad livsviktiga funktioner som att sänka blodtrycket och minska halterna av stresshormoner. Vi blir mer lugna, sociala och nyfikna på vår omgivning och det lindrar även smärta och påskyndar kroppens förmåga att läka.

”För att lugn och ro-systemet ska aktiveras krävs bara lätta strykningar som väcker hudens beröringsreceptorer. För hårda tag aktiverar i stället smärtreceptorer, som sätter i gång kamp och flykt-systemet. Vi blir stressade, med andra ord.”
Ur DN 2004-03-23

Så klappa, berör, håll om – inte bara för att det är mysigt, utan för att det gör gott för din hälsa. Och lugnar ett stressat sinne.

När du är stressad, orolig eller ledsen, be någon hålla om dig. Eller ta upp ditt djur i knät och klappa den mjuka pälsen. Om du varken har en annan människa eller ett djur du kan be om hjälp, så stryk din egen arm med handen. Lätta mjuka rörelser och känn sedan hur det känns i kroppen och på huden där du klappade.

Dagens övning:
1. Sitt bekvämt med händerna i knät.
2. Fokusera en stund på dina andetag. Känn luftens väg in genom kroppen och ut genom kroppen.
3. När du känner dig redo plockar du fram de ord du har valt ut för övningen t.ex kärlek, trygghet och frid inom dig. Stryk med ena handen på den andra armens bara hud. Önska dig själv de orden du har valt. Upprepa tre – fyra gånger.
4. Sitt kvar en stund och känn efter hur det känns i kroppen och i sinnet.

1437888367308

Våga vägra bikiniångest!

I fredags hade vi vår första sommardag i Stockholm. Under min joggingrunda såg jag redan tappra människor ta tillvara på den första sommarsolen och bada i vår lilla sjö i Magelungen. Själv tycker jag inte riktigt det är varmt nog att klä av mig i bikini, men snart kommer nog även jag njuta av kalla bad och varma solstrålar. Välsignade sommar.

Men alla känner inte såhär. Många känner stor oro när det blir varmare te, därför att man behöver klä av sig kläderna. Blotta tanken på bikini ger ångest. Själv hade jag oerhört svårt för att visa mig bland folk halvnaken, när jag mådde som sämst. Jag skämdes så över alla skavanker och bulliga kroppsdelar, och ville helst ha på mig massor av kläder för att dölja. Men idag har jag jobbat så mycket med mig själv att bikinin inte längre skapar ångest. Jag känner mig till och med fin och längtar efter att skaffa en ny snygg och färggrann sak.

Jag skrev en artikel i tidningen Sporthälsa (bilaga till DN) om hur du bli av med din bikiniångest. Du kan läsa den här.  För jag tycker att det är viktigt att du är snäll mot dig, så du inte missar årets härligaste årstid. Det är en enorm frihet att kunna lägga undan bikiniångesten och lära sig att acceptera och kanske till och med tycka om sin kropp. Tro mig – det går!

2015-06-07_07.29.06

Västvärldens smalideal gör oss tjocka

Det har blivit mycket viktprat de senaste veckorna. Men viktprat på ett bra sätt. För när jag pratar om vikt så pratar jag inte om att – gör si och så så går du ned så här mycket. När jag pratar vikt så handlar det om kroppsuppfattning, smalideal och bikiniångest.

Jag har skrivit en krönika om ångesten inför stranden, blivit intervjuad av tidningen Må bra om kroppsideal och hållit utbildning för ett gäng blivande kostrådgivare om vad vikthetsen skapar hos människor. Ämnet berör mig mycket starkt så jag är glad att jag får möjlighet att prata om det.

Smalidealet skapar ångest
Jag upplever att smalidealet är västvärldens burka. Den får oss att skämmas över våra kroppar och gömma dem i kläder eller hålla oss borta från stranden eller andra ställen där du är tvungen att visa upp dig själv. Du omges av annonspelare, reklam och inlägg i sociala medier av människor som är smala, kanske till och med retuscherade och det är svårt att inte jämföra sig. Och eftersom vi lever i en slags löfteskultur så upplever vi att vi kan skapa oss vår egen idealkropp om vi bara skärper till oss och tränar och äter rätt. Plötsligt sitter vi i en rävsax.

Nu vill jag be dig att inte tänka på din älsklingsglass. Plocka bort alla tankar och bilder du har i ditt huvud just nu på hur den ser ut och hur den smakar en varm sommardag. Fokusera inte på hur skönt det känns när den smälter mot din tunga. 

Hur går det? Troligen kunde du inte låta bli att tänka på din älsklingsglass. Vi har fått lära oss att det ska gå att styra sina tankar och känslor, redan som barn fick du säkert höra ”Tänk inte på det mer.” eller ”Sluta gråta nu, var inte ledsen.” När vi sedan växer upp möts vi hela tiden av framgångssagor i media om hur människor tar kontrollen över sina liv och sina dåliga vanor. Med hjälp av karaktär och disciplin går de från soffpotatisar till hurtbullar. Problemet är att det inte riktigt funkar på det sättet. Vi människor har inte kontroll över våra tankar och känslor, vilket gör att det även är svårt att kontrollera impulser som att äta när man är sugen.

Trots detta så har vi en övertygelse om att bara vi blir tillräckligt disciplinerade och karaktärsfasta så kommer vi kunna sluta fokusera på den maten som gör oss överviktiga. Vi behöver bara bestämma oss för att äta vissa saker och låta bli andra. Problemet med det är att dina tankar ständigt kommer att återkomma till det som du inte får äta. Och när din hjärna får en bild av dessa saker, kommer din kropp svara med ett sug. Du blir fixerad vid det du har bestämt dig för att inte äta.

Bantningsparadoxen. 
Genom att hålla strikta matregler och bestämma över vad du får äta eller inte äta så kommer du att gå ned i vikt. I teorin fungerar den tanken. Problemet uppstår när du bestämmer dig för att banta, vare det sig är genom att äta mindre fett eller inga kolhydrater eller inget alls förutom soppor kommer du att bli matfokuserad. Kombinerat med att du blir hungrig eller att blodsockret åker berg-och-dalbana av några dieter, blir det lätt att tappa kontrollen över matreglerna och äta något du bestämt dig för att inte äta. Du känner dig misslyckad över att du inte lyckades hålla dig till reglerna och för att döva den känslan äter du mer.

Att du tappade kontrollen över dina matregler och hetsåt eller smååt mellan målen är precis det som händer när vi sätter upp strikta matregler för oss själva. Vi tänker då genast att vi behöver bli hårdare mot oss själva och sätta tydligare regler. Och ett tag kanske det går jättebra, men så ramlar vi dit igen.

Vi upplever att kontrollen är lösningen – men kontrollen är problemet. 

Smalideal = bantning = matfixering = tappar kontrollen = känsla av misslyckande

 Vad är lösningen?
Att göra precis tvärtemot vad alla dieter berättar för oss – nämligen att sträva mot en vänlig inställning till din kropp och ett mer flexibelt förhållningssätt mot din kost. Att fokusera på hälsan istället för att fokusera på att bli smal. Att arbeta mot långsiktiga vanor istället för kortsiktiga mål.

Vi tror att om vi arbetar mot resultatet så kommer vi att få en förändring – men det är tvärtom – genom att arbeta mot förändring kommer vi få resultat.

Så börja redan idag – sluta banta! Och bestäm dig för hur du vill leva ditt liv. Vad är viktigt i ditt liv?

kroppen

Konsten att släppa taget

Har du något du behöver släppa taget om? En tanke, en känsla, en sak eller en person? Upplever du att du kanske skulle må bättre om du släppte taget?

Fundera över vad det är som gör att du håller kvar. Behöver du denna tanke, känsla, sak eller person? Tar det eller ger det dig energi att hålla fast?

När vi håller fast vid något kan det vara lättare att släppa taget om vi förlåter. Vi kan förlåta oss själva för vi har hållit fast vid något som inte varit bra för oss. Vi kan förlåta personen som tagit vår energi. Säg sedan högt ”Jag förlåter dig och släpper dig fri” och sen släpper du taget. Ibland kan du behöva upprepa det om och om, flera dagar i rad, tills det släpper.

Och kom ihåg. När du stänger en dörr och släpper taget om det som finns på andra sidan – då öppnas en ny dörr någon annan stans.

förlåt

Jag är så lycklig att jag får ångest

Jag går genom en magiskt vacker trollskog. Hittar en solvarm trädstam som jag sätter mig vid, medan Selma springer runt mig och nosar bland mossa och stenar. Vi har varit på mitt älskade landställe i snart fyra dagar och jag har fått möjlighet att ägna mig åt det som får mitt hjärta att skratta av glädje. Jag har mediterat, yogat vilat och tränat. Jag har ätit gott, druckit gott vin och suttit vid brasan och skrivit på mitt manus. Och så denna trollskog.

skogJag är så lycklig att jag får ångest. Jo, det är sant. Jag sitter här i skogen och istället för att känna frid och fullkomlig lycka, sväller ångesten i mitt bröst. Först kunde jag inte förstå vad det är som får mig att må dåligt – nu när jag borde vara som lyckligast. Men sen slog det mig – jag har nått mitt lyckotak.

Låter det helt galet i dina öron? Tänk efter. Kan du påminna dig om ett tillfälle då du var som mest lycklig? Red du då på din lyckovåg eller kom det krypande någon form av oro? ”Tänk om det kommer att hända något?” ”Har jag verkligen förtjänat detta?” ”Så här bra får man inte ha det.” Troligtvis hände det så automatiskt att du inte reflekterade över det. Du hade nått ditt lyckotak.

Inom psykologi kallar man det här för ”The upper limit” De flesta av oss har ett tak för vad vi tillåter oss att känna och det beror på flera olika saker. Vi kan ha fått lära oss tidigt att det inte är okej att vara mer framgångsrik och lycklig än en förälder eller ett syskon. Eller så märker vi att vår glädje skapar avundsjuka hos andra och då förminskar vi vår glädje för att inte bli utesluten ur gemenskapen. Det kan också komma ur en känsla av att vi inte förtjänar glädje, att vi inte har arbetat tillräckligt hårt för den. Eller en oro över smärtan när lyckan tas ifrån en.

The upper limit gör att vi många gånger saboterar för oss själva. När vi börjar nå vårt viktmål till exempel, bryter vi våra goda vanor och pressar i oss mat som gör att vi går upp i vikt istället. Eller sabbar en fin relation, misslyckas på jobbet eller slutar göra det som är bra för oss.

  • Lägg märket till de saker du tänker och gör för att sabotera för dig själv. Stanna upp och skriv ned vad som händer med dig, prata med en vän eller fundera kring ditt beteende.
  • Öva dig i att vara kvar i lyckan. Upplev känslan, känn den svälla i ditt bröst. Lägg högerhanden över ditt hjärta och föreställ dig att du kan känna lyckan som en värme stråla ut från ditt bröst.
  • Om ångesten trots allt kommer vilket den kommer att fortsätta att göra under en period under tiden du höjer ditt lyckotak – pröva att använda dig av mindfulnesstekningen – STAR. Stanna upp – Ta in känslan – Acceptera hur du känner – Responera genom att välja att släppa taget om känslan

lycklig