Kategoriarkiv: Känslor

Livsstilskonsulter, bantningsångest och hälsostress.

Jag är i Ängelholm och håller utbildning för Anna Halléns blivande Livsstilskonsulter, en av de roligaste bitarna med mitt arbete. Jag får möjlighet att prata i två dagar om hälsostress och bantningsångest och de psykologiska orsakerna bakom ätstörningar.

Det är så otroligt intressanta ämnen, men samtidigt ganska skrämmande. Skrämmande på det sättet att så många idag lider av ätstörningar och det finns få ställen att få hjälp. Nio av tio kvinnor tänker på vad det äter, just för rädsla att tappa kontrollen över vikten. Och 45 procent av alla som är normalviktiga idag upplever sig överviktiga. Det beror mycket på att vi hela tiden matas med en felaktig bild av hur kvinnokroppen ska se ut. Vi luras in att tro att det är ”normalt” att ha storlek 36, eftersom de flesta modeller och mediepersoner är extremt smala. Vi får även tips om olika dieter och hur man snabbt ska gå ned i vikt genom att äta vissa saker och utesluta andra.

Vad är då en hälsosam relation till mat?

  • Du kan njuta av att äta maten du väljer att äta.
  • Du kan sluta äta när du är mätt (eller efter att din portion är slut) och känna dig nöjd.
  • Du tillåter dig att vara engagerad i livet mellan måltiderna och kan släppa fokus på mat och vikt.

”Men jag är så intresserad av hälsa” kanske du tänker. Handen på hjärtat, följer du bloggare och instagramkonton som arbetar med hälsa på grund av att du vill bli starkare och friskare eller på grund av din vikt? Jag tänker inte uppmana dig att sluta intressera dig för maten, vikten eller hälsan, men ibland kan det vara nyttigt att fundera över hur mycket av din tid och din energi det får ta. Att ha ett intresse är en sak, men kanske som en del av livet och inte hela livet. Vad är det som bestämmer över valen i ditt liv – är det du som bestämmer eller är det din rädsla för att gå upp i vikt?

Jag är just nu så glad att min röst höll hela dagen igår och hoppas att den ska vara snäll mot mig även idag. Snart går jag in i vecka fyra med förkylning och det börjar kännas oerhört segt. Jag proppar i mig vitaminer och mineraler, samt fyller mig med tinkturer och gröna drinkar. Kroppen är fokuserad på att hantera stressen som separationen ger. Vid hög stress under lång tid, blir tarmarna påverkade och i tarmarna har vi vårt immunförsvar. Därför är det lätt att få långvariga infektioner av stresspåverkan. Detta och andra saker om hur kroppen påverkas av stress kommer vi snart att prata mer om i Stresspodden. Ikväll ska jag bland annat intervjua Anna Hallén om vad som händer rent fysiskt när vi stressar för ett kommande avsnitt.

Så visst hyser jag själv ett enormt stort intresse för hälsa. Men det är också en stor del av mitt arbete, eftersom själens och kroppens mående hänger ihop.

Tack för att du läser min blogg.

Halvvägs igenom så sviker kroppen

Det härliga med tåg är att det blir tid till reflektion. Nu sitter jag igen på väg genom Sverige. Jag ska åka ned till Ängelholm och hålla i två utbildningsdagar för blivande Livsstilskonsulter på Anna Halléns utbildningar. Det är en av de roligaste delarna med mitt arbete när jag håller utbildningar. Livsstilskonsulterna får guidning av mig i de psykologiska orsakerna bakom övervikt och ätstörningar, samt en orientering i ACT.

Jag är inne på tredje veckan nu med en envis infektion. Nu börjar jag bli lite piggare och hostar mindre, men det har varit tuffa veckor med feber, hosta och värk i bihålor. Jag som sällan blir förkyld och jag kan inte ens minnas senast jag hade hög feber. Det är resan som sorgen tar mig genom.

Sorg eller förluster är en av de mest stressiga livssituationer vi människor kan gå igenom. Om vi tittar på det rent evolutionärt, kan vi se att ligger i vår natur av vara i en flock. Tills bara de sista 75 åren i mänsklighetens historia har en separation kunnat innebära en stor fara för överlevnaden. Det är först i vårt samhälle som vi klarar oss bra själva. Så det ligger djupt i våra gener att reagera med stor stress när vi förlorar någon närstående.

Vanliga symptom under sorg och förlust kan vara:

Fysiska förändringar

  • Sjukdomskänsla, smärta
  • Orkeslöshet, trötthet
  • Nedsatt eller ökad matlust
  • Infektionskänslighet

Beteende

  • Social isolering
  • Gråtattacker
  • Svårigheter att ta initiativ
  • Anpassningssvårigheter
  • Ökad alkoholkonsumtion

Jag mår bra på så många plan just nu. Känner mig glad och mycket mer stabil i humöret. Har fått ork och lust till att arbeta, något som var halt borta den första tiden. Så jag märker inte av sorgen eller stressen som sorgen ger mig, alls på samma sätt längre. Men jag märker det fysiskt. Genom att immunförsvaret har blivit lågt. Genom att mitt knä fortfarande sex månader efter operationen fortfarande är svullet och inflammerat. Genom att min kreativitet är nästan obefintlig och sömnen är ojämn. Så jag känner inte igen min annars så starka och pigga kropp. Det är så vansinnigt frustrerande. Jag längtar efter att springa, träna och yoga. Jag saknar att kunna vara snabb i huvudet, full av energi och kreativ.

Och i ärlighetens namn har jag börjat få svårt att vara snäll mot mig själv, eftersom otålighet och rastlöshet kryper innanför mitt skinn. Jag tycker att det blir allt svårare att hålla sunda vanor, även om jag så väl vet hur mycket jag behöver det just nu. Men jag vet också hur viktigt det är att ge kroppen ordentligt med byggstenar att hantera stressens påverkan (kommer skriva mer om detta snart) så jag petar i mig tillskott och en och annan grön drink. Blev även påmind av en kär vän att jag borde försöka ge mig själv små stunder av mindfulness igen, för att jobba på min återhämtning.

Jag har tagit mig halvvägs känns det som. Framför allt är jag på väg och det är skönt. Nu ska bara kroppen återhämta sig också och det går inte att förutse hur snabbt eller långsamt det kommer att gå. En dag i taget. 

Det är inte synd om mig och du ska inte trösta mig

Nu sitter jag på tåget, denna gång en resa till Skåne och arbete som väntar över helgen. Men samtidigt är jag på en annan resa. En färd som jag inte har kontroll över. Det är sorgen som tar mig på en märklig färd till ställen jag sällan har besökt och allt jag kan göra är att följa med.

Jag mår bra. Jag är stark, glad och ser framåt. Semestern är slut och jag har med stor lust gått tillbaka till mitt arbete, mina klienter och texter. Och mitt i glädjen, tar plötsligt sorgen med mig på en oplanerad färd in i mig själv.

Igår kväll grät jag hela kvällen. Sorgen tog över och det fanns inget jag kunde göra för att hejda den. Nej, jag ville inte hejda den. Det är absolut inte synd om mig och du behöver inte trösta mig. Hur du reagerar när jag säger att jag har gråtit en hel kväll, visar mer hur du själv lever med din egen sorg än om hur du vill hjälpa mig.

Jag sörjer inte för att jag vill ha tillbaka mitt gamla liv eller min exman. Jag sörjer inte alla saker vi tvingas dela upp och att vi snart inte längre delar hem och liv. Jag sörjer den jag var i hans blick, det liv vi inte fick uppleva tillsammans och drömmar som inte blev som vi tänkt. Det är som att begrava en del av mig och det gör ont. Väldigt ont.

Kroppen reagerar märkligt av denna resa. Hunger finns inte längre, utan jag får påminna mig själv om och hur mycket jag ska äta. Och ändå har jag gått upp i vikt i sommar. Sömnen försvinner och jag ligger vaken hela nätter eller sover extremt lätt. Eller så sover jag 12 timmar i sträck. Jag är full av energi ena stunden, sjukligt trött i nästa. Skrattar så jag kiknar eller gråter tills ögonen svider. Men det är min kropp. Och den gör vad den kan för att hjälpa mig på min resa med sorgen. Det är okej. Jag gör vad jag kan för att hjälpa kroppen.

Så mitt på denna resa försöker jag i första hand att vara varsam och kärleksfull mot mig själv. Det är nog det svåraste, för det är lätt att ta till hårda ord när man är svag. Lätt att söka snabba kickar, bekräftelse och distraktion för att komma bort ifrån det som gör ont. Lätt att vara elak och hitta allt fult, dumt och alla misslyckanden med mig själv. För det är på de platser vi hamnar på när vi försöker hoppa av sorgresan. Att stanna kvar på resan är att vara kärleksfull mot sig själv. För vi kan inte fly sorgen. Vi kan inte går runt den. Vi måste åka med den.

”Er glädje är er sorg utan mask.

Samma källa, från vilket ert skratt porlar, har ofta varit fylld med era tårar.

Och hur kan det vara annorlunda?

Ju mer sorgen urholkar er varelse, desto mer glädje kan ni rymma.”

Kahlil Gibran Ur ”Profeten”

När det är tufft visar DARK vägen

DARK för glädje

Precis som jag råder alla mina klienter som har det tufft, hjälper jag mig själv just nu. Det finns mycket du kan göra själv för att påverka ditt välbefinnande när du känner stress eller är nedstämd. Du kan hjälpa din kropp så den stärker själen. DARK-metoden har jag utformat som en vägledning för mina klienter och jag använder den själv just nu.

DARK står för Dagsljus, Aktivitet, Rörelse och Kost.

  • Dagsljus – se till att få minst 20 minuter dagsljus varje dag även under den mörkare årstiden, det kommer att hjälpa dig att sova bättre på natten och sömnen är viktig för serotoninproduktionen (serotonin är ett viktigt hormon som skyddar mot ångest). Under sommaren nu är jag ute nästan hela tiden, sitter till och med nu med min dator på altanen.
  • Aktivitet – även om du helst av allt känner för att dra ett täcke över huvudet ska du se till att aktivera dig. Gemenskap med andra, kulturupplevelser, lära sig nya saker – allt det som du tycker är roligt är extra viktigt för dig när det känns som tråkigast. För mig kan det ibland räcka med en fyra minuter lång cykeltur i skogen med bra musik i lurarna. Det ökar hormonet dopamin, som är ett belöningshormon och hjälper dig att känna glädje och motivation.
  • Rörelse – kroppen ökar produktionen både av dopamin och serotonin vid fysisk träning. Dansa, promenera, simma, jogga, försök att hitta en aktivitet som du tycker är rolig och så du får upp pulsen under tiden du gör den. Jag har ju opererat knät, men cyklingen för mig har varit välgörande för knät – så cykling och hundpromenader eller svampplockning. Och nu smyger jag in lite styrketräning också med de få redskap jag har här på landet.
  • Kost – 90 procent av serotoninet finns i dina tarmar, därför är det viktigt att du sköter din mage. Ät regelbundet, ät varierat, undvik socker, alkohol och snabba kolhydrater. Att banta är strikt förbjudet när man känner sig nedstämd eller är stressad – så ät istället frukost, lunch och middag!

Allt annat kan jag slarva med, men så länge alla delarna i DARK finns med under en dag så vet jag att min kropp mår bra.

Tack för att du läser min blogg.

Att bli hel igen

Nu sitter jag på mitt favoritställe i världen och ser ut över älven. Molnen hänger tunga och grå över det svartna vattnet och jag sitter skönt på min altan har en filt över mina ben. I stolen bredvid sover en av pudlarna.

Att gå igenom en separation, vare sig det är frivilligt eller inte, räknas som en av de största stressorer en människa kan utsättas för. Det är nu fyra veckor sedan min livskamrat och jag valde att gå skilda vägar och idag mår jag bra. Inte sagt att det har slutat att värka i hjärtat eller att min kropp fortfarande visar tecken på stress. Jag anser att jag fortfarande är mitt i livskrisen, men jag mår bra.

Jag känner att jag mår bra för att kan utbrista med äkta glädje ”Vad bra vi har det!” till mina vänner på besök på landet. Jag känner att jag mår bra för att jag upplever nyfikenhet och glädje när jag planerar min framtid. Jag känner att jag mår bra för att jag kan utan rädsla sörja ett minne eller krossad framtidsvision utan att behöva falla ned i mörker.

Det har varit ett arbete att ta mig hit och jag har fått hjälp. Mina vänner, som har ringt och besökt mig, som vågat ställa frågor, som gråtit med mig och haft modet att skämta mitt i allt. Vilken arme de har varit bakom mig, när allting annat har rasat har de hållit upp mig. Min bror med familj, som hela tiden funnits här, utan krav och förväntningar. Som gett mig mat, distraherat mig och gett mig råd.

Att även tillåta alla känslor finnas där har varit viktigt för mitt läkande. Sorgen med alla tårar, värkande smärta och ibland den bottenlösa känslan av mörkret. Ilskan på honom, på livet, på det orättvisa och tunga. Rädslan för framtiden, för att drömmar plötsligt måste omformuleras och osäkerhet kring bostad, pengar och möjligheter. Men också en glädje mitt i allt. Skrattet, leken och kärleken. Att träffa en nyfunnen vän och känna sig uppskattad och rolig. Att barnsligt plaska i älven eller vara pudelgalen. Att få vara nyfiken och pröva helt nya saker som att bli renad av en shaman eller prata med en djurkommunikatör. Alla känslor har fått sitta ned vid bord och dela med sig. Jag kan inte påstå att jag har tyckt om dem allihopa, men jag har försökt lämna dem utrymme och respektera dem.

Det är fler saker som har tagit mig dit jag är idag, men ett verktyg som jag använt vareviga dag. Det är tacksamheten som ett redskap. Det kan låta pretentiöst, men det har varit den bästa kryckan. När jag har packat ned hans kläder här på landet, har jag tänkt ”tack” kring de minnen som dykt upp. När jag har känt djupaste sorgen har jag ändå försökt känna tacksamhet för att jag har upplevt så mycket kärlek som jag nu kan sörja. Och när jag är glad kan jag känna tacksamhet utan skuld.

Min sårbarhet har gjort mig stark. Även när det gjorde som mest ont, kände jag mig som en warriorprincess. Att våga ha ont, gör mig hel.

Tack för att du läser min blogg. 

Att skapa en ram runt en bottenlös tillvaro

När livet plötsligt inte blir som man planerat och tänkt sig, bubblar det upp många olika känslor. Den första veckan efter separationen kände jag avgrundsdjup sorg. Det var som att falla utan botten. Men sorg och starka känslor skrämmer inte mig idag, jag har lärt mig att sorg inte är något du kan smita ifrån för den kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Sorgen fick ta plats.

Jag hade mina närmsta vänner att prata med. Min bror och hans fru att umgås med. Och att vara där jag mår som allra bäst – på vårt landställe – kändes helande.

Andra veckan sa en av mina vänner till mig ”Nu räcker det Maria, nu måste du börja bygga upp dig själv. Ät tre gånger om dagen, rör på dig och yoga!” Även om jag inte hade lust till något av det, skapade jag mig ett schema med rutiner. På morgonen ska jag göra mig en citronshot, sedan yoga och arbeta en stund med min foamroll. På förmiddagen blir det rörelse i form av cykling, promenader och lättare styrketräning. Frukost, lunch och middag. 10 000 steg i form av hundpromenad. Vitaminer varje dag. Bygg upp. Bli stark i kroppen för att hjälpa själen att läka. Och visst finns det stunder där hela jag inte vill göra situps, men 10 minuters styrketräning klarar jag av. Så låga krav som möjligt, det viktigaste är att det blir gjort.

Självklart vet jag att det viktigaste är att vara snäll mot mig själv. Behöver jag sova, så sover jag. Behöver jag gråta, så gråter jag. Schemat och mina rutiner är en ram runt min tillvaro, när allting annat gungar.

Det spännande är trots allt att upptäcka hur stark jag är. Och att det finns en enorm styrka i att tillåta sig att var svag och tillåta sorg. För mitt i sorgen finns glädjen och skrattet. 

Mitt allra första skamögonblick påverkar mig även idag

Skolan är den tuffaste miljön när det kommer till att försöka lära sig att hantera skam. Jag är ganska säker på att du kan tänka tillbaka på något tillfälle då du gjorde något riktigt pinsamt eller när du inte fick vara med de andra eller helt enkelt avvek från dina klasskompisar för att du var annorlunda, hade fel skor eller tandställning. Du vill inte gärna minnas det, men det sitter kvar och känns obehagligt att tänka på.

Jag minns mitt allra första skamögonblick. Jag gick i förskolan och vi hade en fotograf där som skulle ta kort. Alla barnen fick sitta vid olika bord och arbeta med sina pyssel och fotografen gick runt och tag bilder på oss som vi sedan skulle ge bort till våra mostrar och farmödrar.  Jag arbetade med min pärlplatta och gick och satte mig bredvid min bästis och en annan tjej. Den andra tjejen skrek då högt (som jag minns det) ”Du får inte sitta här! Vid det här bordet gör vi plastflätor och du gör pärlplatta!” Jag minns hur jag gick och bokstavligen rann av stolen och in under bordet och hur skammen brann inom mig. Jag hade gjort fel och därför fick jag inte vara med.

7år

Kanske en liten hädelse kan man tycka, men inte för en sexåring. Det minnet och minnet när en pojke (som nu är känd psykolog och författare) slog mig i magen är det enda jag minns från tiden i förskolan, så troligen var det en fasansfull upplevelse.

Idag avskyr jag större grupper, jag tycker inte om grupparbete i skolan eller undviker att umgås med människor i större gäng. Jag har alltid trott att det handlar om att jag är individualist och har introverta drag. Det är först på den senaste tiden jag har förstått att allt handlar om rädslan för att skammen att göra fel och bli utesluten ur gruppen.

Möta skammen
Häromdagen upplevde jag en upplevelse som jag inte kunde förstå varför den gjorde så ont och varför den bara inte kunde släppa taget om mig. SVT:s realityserie Gift vid första ögonkastet som jag är expert i har blivit nominerad till Kristallen. En fantastisk rolig och ärofylld nominering. Självklart är det en strykande åtgång på biljetterna och det var inte säkert att de skulle räcka till oss experter. Under några dagar fick jag se hur andra blev medbjudna, men själv var det inte säkert om jag skulle få följa med. Det snurrade varv på varv i mitt huvud och jag kunde för mitt liv inte förstå varför. Det är en fest. Jag kommer att gå på fler fester i mitt liv. Jag överlever om jag får titta på galan på teve istället. Men jag var där med min pärlplatta och fick inte vara med. Det var skammen av att bli utesluten som jag återupplevde.

Just då gick jag en kurs i ACT och vi fick en uppgift att skriva ett brev till oss själva. Ett brev som om vi skrev till vår bästa vän, med förståelse och värme, stödjande och stöttande. Plötsligt rann alla mina skamkänslor ur mig på pappret. I brevet mötte jag den lilla Maria, som inte fick vara med. Jag kunde ta henne i knät och berätta allt hon hade behövt höra då. Och dagens Maria fick tröst och förståelse. Det var otroligt läkande. Tankarna och känslorna släppte taget om mig.

Att möta sig själv och sin skam är det bästa sättet att få skammen att försvinna. Att skriva ett brev till sig själv om man inte vågar prata med någon om det är läkande. Var ömsint. Var din bästa vän i brevet och läs det gärna högt för dig själv.

Jag kommer att fortsätta skriva brev till mig själv. Jag kommer att fortsätta att läka min egen skam, både i det förflutna och i dag. 

1440574688197Läs gärna mer vad jag skrivit om skam. 

Såja såja ingen fara

”Gråt inte mer nu. Shhh!” Du tröstar ditt barn som är ledsen. Du försöker resonera och kanske tysta ditt arga barn som skriker högt. Du önskar att du kunde skydda det från allt hemskt i världen, all smärta och alla besvikelser. Men det är inte ditt jobb att trolla bort det obehagliga. Ditt jobb är att rusta ditt barn för att själv klara av att hantera starka känslor.

Som samtalsterapeut möter jag ofta föräldrar som oroar sig över att deras barn får vredesutbrott eller har svårt att hantera besvikelser eller sorg. Barnet gråter länge, skriker okontrollerat, slåss och tappar fattningen. Som förälder blir du både frustrerad och provocerad och försöker vara ömsom förstående och ömsom gränssättande. Det är en svår balansgång och du kanske inte alltid är stolt över ditt eget sätt att hantera situationen.

child-438373_1280

Utgå ifrån dig själv
Fundera en stund över hur du hanterar dina egna olustiga känslor. Det är naturligt att vi inte vill känna obehag. Vi gör vad vi kan för att slippa uppleva stress, sorg, ilska, inre smärta och oro. Kanske distrahera du dig genom att jobba mer eller hålla hjärnan sysselsatt med teve eller dator. Kanske dämpar du dina känslor genom att äta något sött, dricka vin eller röka en cigarett. Det är också vanligt att stänga av sina känslor eller skylla ifrån sig ”Om jag inte hade haft en taskig chef hade jag inte varit så stressad.” Om du flyr ifrån dina obehagliga känslor – hur kan du då kunna lära ditt barn att hantera sina?

Starka negativa känslor är en del av livet. Vi mår mycket bättre om vi lär oss att leva tillsammans med dem. Känslorna är inte farliga eller fel. Och de går över.

Stanna kvar – istället för time out
Du kan inte skydda barnet ifrån negativa känslor, genom att trösta, tysta eller distrahera. Du behöver hjälpa det att stå ut med obehaget, för att hen ska upptäcka att en hemsk känsla går över.

Många föräldrar skickar barnet till sitt rum när det bråkar och skriker eller har en ”time-out” – ett sätt att låta barnet lugna ner sig genom att de får sitta på en särskild plats under ett visst antal minuter. Det finns flera problem med dessa metoder. Att bli bortskickad och avskild från resten av familjen, är för barnet samma sak som att bli isolerad och ignorerad. Det är smärtsamt och kan skapa osäkerhet och förvirring, vilket inte gör det lättare att hantera och stå ut med sina känslor. Det finns en djupt rotad uppfattning om att barn väljer att vara trotsiga eller oregerliga, men det handlar snarare om att de inte själva har redskapen att hantera sin egen frustration. Barn beter sig väl – om de kan.

Skicka inte iväg ett upprört barn, stanna kvar med det. Att hålla om ett barn som skriker och slåss är mycket mer effektivt än att ge det en ”time-out”. Det behöver sin förälders kärlek och empati som allra mest, när de läskiga känslorna tar överhand. Många gånger är ilska ett sätt att gömma sorg, för det är lättare att vara arg än att visa att man är ledsen.

  1. Bekräfta barnets känslor ”Jag ser att du är ledsen/arg/orolig nu.”
  2. Var nära ditt barn, krama det eller sitt tätt intill.
  3. Uppmuntra ditt barn att sätta ord på känslorna. Att förklara hur det känns, var i kroppen det sitter, om den har en färg.
  4. Stanna kvar och rid ut känslorna tillsammans.

Tips – Känslokartan
Ett annat sätt att hjälpa sitt barn att sätt ord på sina känslor är att tillsammans rita en känslokarta. Ta ett stort ark och skriv ned olika känslor. Använd gärna olika färger, klipp ut bilder, klistra klistermärken eller rita hur känslorna ser ut. När känslorna bubblar i barnet får det gå till kartan och peka på den känslan som bor i dem just nu. Låt barnet berätta och beskriva om det vill. Ibland känns det bättre om man får peka på känslan.

—————————————————————————

Om ett barn har ett explosivt beteende och även stora problem med koncentration, lätt blir rastlös och har svårt att styra sin impulsivitet, kan man behöva stöd som förälder. Då är det helt i sin ordning att be om hjälp av barnavårdscentralen, skolans elevhälsa genom skolsköterskan, barnläkarmottagningen eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP.

Krönikan publicerades i tidningen Skolfamiljen – tidningen för alla föräldrar som har sina barn i grundskolan. Som min bloggläsare får du en helt fantastisk rabatt på en prenumeration – du betalar bara 200 kr för 6 nummer! Ange Maria och mejla dina adressuppgifter till petra@skolfamiljen.se

Får du tillräckligt med beröring?

Hur är det med beröringen omkring dig? Har du fått en klapp på kinden, en kram, en massage, en kyss eller beröring? Om du inte har någon i ditt liv som kan ge dig allt det här, så bör du fundera kring om du ska börja gå på massage eller skaffa dig en katt eller hund att klappa. Vi behöver beröringen. När vi har en annan människa eller ett djur nära vår kropp frigörs massor av kroppens egna morfin – oxytocin.

Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som frigörs i kroppen vid vänlig, fysisk beröring. Det driver på en rad livsviktiga funktioner som att sänka blodtrycket och minska halterna av stresshormoner. Vi blir mer lugna, sociala och nyfikna på vår omgivning och det lindrar även smärta och påskyndar kroppens förmåga att läka.

”För att lugn och ro-systemet ska aktiveras krävs bara lätta strykningar som väcker hudens beröringsreceptorer. För hårda tag aktiverar i stället smärtreceptorer, som sätter i gång kamp och flykt-systemet. Vi blir stressade, med andra ord.”
Ur DN 2004-03-23

Så klappa, berör, håll om – inte bara för att det är mysigt, utan för att det gör gott för din hälsa. Och lugnar ett stressat sinne.

När du är stressad, orolig eller ledsen, be någon hålla om dig. Eller ta upp ditt djur i knät och klappa den mjuka pälsen. Om du varken har en annan människa eller ett djur du kan be om hjälp, så stryk din egen arm med handen. Lätta mjuka rörelser och känn sedan hur det känns i kroppen och på huden där du klappade.

Dagens övning:
1. Sitt bekvämt med händerna i knät.
2. Fokusera en stund på dina andetag. Känn luftens väg in genom kroppen och ut genom kroppen.
3. När du känner dig redo plockar du fram de ord du har valt ut för övningen t.ex kärlek, trygghet och frid inom dig. Stryk med ena handen på den andra armens bara hud. Önska dig själv de orden du har valt. Upprepa tre – fyra gånger.
4. Sitt kvar en stund och känn efter hur det känns i kroppen och i sinnet.

1437888367308

Våga vägra bikiniångest!

I fredags hade vi vår första sommardag i Stockholm. Under min joggingrunda såg jag redan tappra människor ta tillvara på den första sommarsolen och bada i vår lilla sjö i Magelungen. Själv tycker jag inte riktigt det är varmt nog att klä av mig i bikini, men snart kommer nog även jag njuta av kalla bad och varma solstrålar. Välsignade sommar.

Men alla känner inte såhär. Många känner stor oro när det blir varmare te, därför att man behöver klä av sig kläderna. Blotta tanken på bikini ger ångest. Själv hade jag oerhört svårt för att visa mig bland folk halvnaken, när jag mådde som sämst. Jag skämdes så över alla skavanker och bulliga kroppsdelar, och ville helst ha på mig massor av kläder för att dölja. Men idag har jag jobbat så mycket med mig själv att bikinin inte längre skapar ångest. Jag känner mig till och med fin och längtar efter att skaffa en ny snygg och färggrann sak.

Jag skrev en artikel i tidningen Sporthälsa (bilaga till DN) om hur du bli av med din bikiniångest. Du kan läsa den här.  För jag tycker att det är viktigt att du är snäll mot dig, så du inte missar årets härligaste årstid. Det är en enorm frihet att kunna lägga undan bikiniångesten och lära sig att acceptera och kanske till och med tycka om sin kropp. Tro mig – det går!

2015-06-07_07.29.06