Tänk dig att som vuxen behöva lära dig någonting som nästan alla andra vuxna kan. Tänk dig att du är riktigt urusel på det från början och enda sättet att bli bra på det är att öva, öva, öva ibland andra vuxna som redan kan det. Alltså kan ni föreställa er vilken stress det är? Och otroligt värdefullt att få möta sig själv så långt utanför sin egen comfortzon.
Jag har börjat övningsköra. 45 år gammal har jag bestämt mig för att ta körkort. Egentligen är det inget jag behöver, i Stockholm kan du tar dig vart du vill med tunnelbana och buss och till landet tar jag tåg. Därför har jag skjutit på det i alla år och ju äldre jag har blivit desto läskigare har det blivit. Hela tiden har jag sagt att jag ska ta det, men skyllt på att jag inte har haft råd. Fast det är ju egentligen inte sant, för så dyrt behöver det inte bli. Särskilt inte när man har en fantastisk vän som tålmodigt sitter vid ens sida och tragglar backning och dragläge tills kopplingen nästan brinner upp.
För en vecka sedan var jag så in i bengen stolt. Jag hade backat in på en parkeringplats mellan två bilar och det hade gått som smort, vi hade kört i samma bekanta områden och jag tyckte att jag kunde bilen bra och hade schysst koll på omgivningen. Men igår tog hon mig ut på landsvägen och plötsligt fick jag köra i 110 för första gången, sen dessutom en galet trafikerad tvåfilsrondell! Jag höll på att kissa i byxorna. Plötsligt var jag dålig på allting jag gjorde igen.
Jag skriver inte det här för att du ska bekräfta mig eller tycka att jag är duktig, jag skriver det här för att jag har fått världens chans att möta det som är jobbigt hos mig själv. Den som är så djupt rotad hos oss alla – skammen vi känner när vi inte klarar något – när vi inte är tillräckligt bra. Det är den som gör att vi vill ge upp efter ett par gånger när vi har försökt och känner att det inte går som vi vill och som vi tänkt oss. Vi står inte ut med känslan att vi inte lär oss något fort nog.
Vi drar oss att gå till gymmet för vi känner oss inte lika bra som de andra eller lika vältränad. Vi blir arga på oss själva när vi inte klarar av att göra de där meditationsövningarna, utan gång på gång tappar koncentrationen eller glömmer att göra andningen. Vi vågar inte ens prova den där kursen eller börja med den där hobbyn eller söka ett nytt jobb – för vi avskyr att möta det sårbara inom oss. Den där lilla tjejen eller killen inom dig som inte klarade av det. Aj, det gör ont. Och när det gör ont – då börjar du slå på dig själv.
”Men åååååååh, Maria, du är så himla dålig! Du kommer ALDRIG att kunna ta körkort som du kör!” Har du tänkt på hur det låter i ditt huvud när det inte går som du har tänkt dig? Då i känslan av skam och misslyckande – då tar du fram boxhandskarna och ger dig själv en ordentlig omgång. När du egentligen behöver dig själv som allra mest, då sparkar du hårt där det gör som ondast.
Men det är nu vi behöver vår självsnällhet. Jag kommer in från körningen, lägger armarna om mig själv och säger ”Det är okej, Maria. Det gör ont, men jag tror på dig.” Den lilla gesten mot mig själv gör inte att jag kör bättre, den tar inte bort det onda – men den stoppar mig från att per automatik tänka taskiga saker. Och den gör det lättare för mig att kliva in i bilen nästa gång. Det är här vi behöver vår självsnällhet. Det är när det gör ont vi behöver stå på vår egen sida. Vi är inte dumma, knäppa eller det är inte fel på oss som tänker taskiga saker om oss själva – vi gör så gott vi kan och ibland blir det knas. Då behöver man sin egen omsorg, inte en käftsmäll.
Hur ska du någonsin orka kliva ut ur din egen comfortzone om du inte är vänlig och respektfull mot dig själv. Och du… kom ihåg att även att öva självsnällhet är något du är helt ny på – ge dig själv tålamod och massor av snällhet för att det inte alltid går som du har tänkt dig.
Tack för att du läser min blogg.
by
by
Ni kör för svåra Grejjer. Jag Ska försöka komma ihåg att skicka en undervisningsplan till dig. Det behövs. 🙂
Rondell och landsväg kommer typ SIST. 😀