Jag är uppvuxen i en familj som är lite av naturromantiker. Dels för att det är viktigt att ta tillvara naturen, med bären, veden, svampen och allt vi kan hitta där och ha nytta av. Dels för att min far alltid har vördat själva naturupplevelsen, nästan som en religiös upplevelse. Så länge jag minns har pappa sökt sig ut i skogen för att samla sina tankar eller fundera när något dilemma har hemsökt honom. Han lärde mig också tidigt att Gud fanns i naturen, som det står i Tomasevangeliet ”Klyv ett stycke trä, så är jag där, lyft upp stenen, så skall du finna mig där” (vers 77). Så vi har vandrat, strövat och promenerat mycket min pappa och jag. Tysta långa stunder eller filosoferande kring något för stunden viktigt.
Jag är så glad över att jag har fått med mig detta hemifrån, för längtan ut i naturen har fått mig att traska igenom årstiderna oavsett väderlek. Ibland lyssnar jag på en bok. Ibland lyssnar jag på naturen. Ibland lyssnar jag på mina tankar.
Framför allt gör mig alla väder så lycklig! I morse när jag och vovven var ute och strövade och jag tänkte ”Oj, vad glad jag blir när solen skiner!”. Men så slog det mig att jag faktiskt bli väldigt glad när det luktar regnvåta löv eller när snön gnistrar. Så naturen gör mig glad. Faktum är att många av oss förknippar lyckliga stunder med naturen.
Bilderna ovan är tagna från morgonens promenad. Det är fantastiskt att gå upp tidigt, så jag slipper trängas med andra glada vandrare och kan ha Selma lös.
Så kan du unna dig att gå ut i naturen en stund idag? Bara få vara glad ett litet tag. Var en naturromantiker en stund.
by
by