Sitter och ser ut över Dalälven, ensam med pudlarna på landet. Solen glittrar i vattnet och mitt hjärta överväldigas av en fridfull lycka. Idag firar jag ett år! Ett år som singel. Och jag ska snart cykla ned till centrum och köpa en flaska champagne för att skåla med mig själv.
För ett år sedan var hela min värld uppochned. Min livskamrat och jag skulle inte fortsätta att leva tillsammans, vi skulle inte fira ännu en semester på landet eller ha min födelsedagsmiddag tillsammans med gemensamma vänner. Vi skulle dela upp vårt gemensamma liv och gå vidare åt varsitt håll. Det var förvirrande, det gjorde ont och det kändes väldigt läskigt att skiljas efter 11 år tillsammans.
Jag vill inte göra om förra sommaren. Eller hösten som följde på det. Så mycket som smärtade och min kropp reagerade med kraftiga stressymptom. Men trots att allt kändes tufft, eller kanske just på grund av det – så växte jag. Upptäckte hur förbannat stark jag är. Att jag är modig, klok och optimistisk. Och jag skapade mig ett hem som jag älskar, utan skärvor från mitt gamla liv. Jag hittade en ny livskamrat i en fantastisk vän, ett systerskap, till en människa som bar mig i perioder då det var för tufft. Hon åkte 40 mil fram och tillbaka efter jobbet, för att jag skulle slippa fira min födelsedag själv. Hon sov hos mig efter inbrottet i lägenheten, hon har passat min pudlar och lyssnat i timmar på mitt ältande. Vi kunde vara livskamrater, utan att vara älskande. Och jag återfann även mina vänner och upptäckte hur alla som betyder något valde att finnas där både när det var tufft och när det var ljust.
Bit för bit återskapade jag ett liv som jag själv väljer. Med beslut jag själv fattar. Och jag älskar det! Älskar självsamheten, älskar mitt arbete, mina vänner, mina pudlar – mitt liv.
Jag är inte samma människa som jag är för ett år sedan. Jag är en gladare, lugnare och starkare version av mig själv. Och jag vet att jag kan skriva detta utan att såra min exlivskamrat, eftersom ingen skulle bli gladare än han för att jag mår bra idag. Det har också varit så himla spännande att möta människor ur mitt förflutna, vänner som jag kände innan dessa elva år. De har påmint mig om vem jag var då och att jag faktiskt har tappat sidor hos mig själv för att jag växte sida vid sida med någon som var väldigt olik mig. Jag har hört saker som ”Du har alltid varit stark och haft så stor integritet.” ”Du har alltid tagit plats och varit festens medelpunkt.” ”Du som är så passionerad.” Och jag undrar vem i hela friden den människan som de pratar om är – tills jag inser att de faktiskt har rätt. Det är jag.
Så jag har varit på en spännande resa det här året. Och idag när jag skålar med mig själv i champagne så är det för alla pusselbitar som ramlat på plats och för att jag älskar mitt liv. Även om det inte blev som jag hade tänkt mig. Så blev det bättre än jag föreställt mig.
Så tillåt mig att presentera mig själv – här är jag och bara jag. Inte den jag var då – utan den jag är nu. 
by 
by