När jag var 20 + körde jag upp för första gången. Kaxig och övertygad om att jag var en lysande bilförare. Jag blev riktigt förvånad när besiktningsmannen påpekade mina brister och att jag inte var redo för att få kortet. Nästa gång jag körde upp var jag otroligt nervös och gjorde massor av fel, fast jag visste hur man gör rätt. Tredje gången jag körde upp har jag inget minne av, det enda jag kommer ihåg var att besiktningsmannen sa att han inte kunde godkänna mig för jag var alldeles för nervös. Jag borde ha fortsatt att köra upp tills jag hade klarat det, men det tog emot. Även om jag inte förstod det då, så hade jag utvecklat panikångest och jag la körkortet på hylla. Asch, tänkte jag, vem behöver körkort i Stockholm? Och visst är det sant, det går att leva utan körkort i en stad där du kan ta dig överallt med buss och tunnelbana. Dessutom spar jag både miljön, pengar och får massor av motion.
Drygt 20 år senare bestämmer jag mig för att utmana min rädsla, min litenhet och ångest och sätta mig bakom ratten igen. Visst var det roligt att köra bil, men varje gång jag satte mig bakom ratten så var jag först tvungen att övervinna ett massivt motstånd. Varje gång var jag tvungen att besluta mig att stå över känslan att känna mig dålig på något. 46 år och inte kunna köra. 46 år och försöka stå ut med känslan som kommer när min körskolelärare för tredje gången berättar för mig när jag ska börja blinka ur rondellen och jag gör ändå fel. Stressen, ångesten och känslan av att vara dålig.
Men jag gjorde det. Varje gång övervann jag motståndet och satte mig bakom ratten. Och så småningom hittade jag till en känsla av att det kanske kommer att gå. Mycket tack vare min envisa vän Petra som boostade mitt självförtroende gång på gång när hon satt bredvid mig i bilen genom att berätta hur långt jag hade kommit, hur mycket jag hade lärt mig och att jag snart skulle ha det där kortet. Första gången jag körde upp igen, så kom den där välbekanta känslan av panikångest. Det blev tomt i huvudet när jag skulle fickparkera, helt blankt. Men efteråt, trots att jag hade misslyckats, så blev jag ändå så himla stolt över mig själv. Jag vågade! Jag utmanade min hjärna och vågade köra upp! Och andra gången jag körde upp, var jag visserligen nervös, men samtidigt så otroligt stolt över mig själv. Och då fick jag kortet! Jag har körkort!
Kanske inte körkortet är min största vinst. Min största vinst är att jag har upptäckt att jag kan utmana både rädslor och känslan av att inte vara bra på något. Igår körde jag genom stan helt själv och därefter upp till landet med pappa och pudlarna i bilen. Och det är så obeskrivligt kul att köra och så givande att upptäcka nya sidor hos mig själv.
Så vilken rädsla ska jag utmana nu? Höjdrädslan kanske? Blodskräcken? Eller helt enkelt utmana mig själv att vara lite dålig igen på något helt nytt? Rädsla och nyfikenhet är två känslor som inte får plats i oss människor på samma gång. Prova att vara nyfiken på din rädsla nästa gång du känner av den så får du se.
– Akta dig för att ramla ner i älven! (Mattis)
– Vad gör jag om jag ramlar ner i älven? (Ronja)
– Simmar! (Mattis)
– Ja, då så! (Ronja)
by 
by
Jag har en gastroskopi undersökning snart och jag är så rädd för denna.. hur ska jag tänka för att byta ut den rädslan mot nyfikenhet? Väntar även på en operation som skrämmer mig, och undrar samma där..
Hej Caroline!
Tack för ditt inlägg. Det finns flera sätt att använda sin nyfikenhet på rädslan, det viktigaste är att närma sig rädslan och inte fly ifrån den som vi så ofta gör när vi känner oss rädda.
– Undersök rädslan, t.ex genom att känna var den sitter i kroppen, hur den känns, hur den får din kropp att reagera, om den ökar eller minskar osv.
– Lägg märket till dina tankar och föreställ dig tankarna hur de kommer och går och att du inte behöver tro på allt de säger dig. Dina tankar är tankar, DU är inte dina tankar.
– Mindfulness med fokus på känslan, t.ex genom att andas in rädslan, göra plats för din inom dig och låta den vara där utan att bedöma den.
Fler övningar finns i boken Lyckofällan av Russ Harris.
Med värme
Maria
Hej!
Var bara Tvungen att kommentera eftersom jag råkade hitta till detta inlägg. Håller på Att ta mitt körKort nu, Är runt 30 och hAr hållt på att köra drygt ett år. MinA vänner tycker Att jag kör bra och säKert Och ingen verkar rElatera till den Black out kÄnslan jag får av Stressiga situationer. Även Min körlärare VAr helt förvirrad efter min uppkörning nÄr Hon hörde att jag försökT byta fil och nÄstaN kört på en annan bil. ”Det gör du ju alltiD jättebra annars!”
Det är inte panikångest men det kan verklgien bli helt tomt i huvudet i pressade siTuationer Så som uppkörning.då vill jag bara Fly ut situationen och tar ett Snabbt dumt beslut. Känner Mig så Trögtänkt efteråt…Det händer liksom aLdrig nÄr jag inte är i en bEdÖmningssituation. Nåt tips på vägen på hur Fasen jag kan hAntera Detta? Känner Mig Så ensam i sItuationen. FunderAr pÅ att Tillämpa nån mIndfulövning varje gång jag Kör för att få en vana…