En trött och slö sommarfluga surrar runt mitt huvud och jag viftar bort den gång på gång. Jag sitter på landet och tittar ut över älven där solen bakom gråa moln försiktigt väcker upp dagen. En bäver simmar straxt nedanför mitt fönster. Och den där sommarflugan stör mig igen. Utan att jag ens funderar över det känner jag ett litet stråk av irritation i bröstet. Bara ett litet. Men det finns där. Mitt i lugnet, älven och mitt alldeles egna nu. Jag tillåter flugan störa mitt nu.
Och jag tänker på hur ofta jag låter just det ske. Mitt i ett nu, ett lugn, en glädje så får en liten sommarfluga störa och skapa en känsla av irritation, stress eller oro. Och ibland går det så långt att jag kan låta en oro inför något som kommer att inträffa om många dagar eller till och med veckor, förpesta en härlig upplevelse. Som att den där sköna känslan inte kan få vara tillräcklig.
När väl gnaget i bröstet har rotat sig, så händer ofta en annan sak. Det blir som en klåda och jag måste klia tillbaka. Jag blir sugen på något att äta eller dricka eller skapa en miniflykt genom att låta mig distraheras av datorn eller telefonen. Sällan är det något jag reflekterar över, utan det går per automatik. Irritation, oro eller stress som stör min frid och då söker jag en belöning som ska ge mig tillfällig frid igen.
Känner du igen dig? Vi hoppar mellan små öar av tillfällig frid eller kickar, för att slippa hamna i det den där känslan av obehag.
Och då tänker jag att vi kan använda en av alla de där fantastiska tekniker som finns för att stanna kvar på den fösta lilla ön av frid. Genom att påminna sig själv om allt vi är tacksamma över. Jag är tacksam över att få sitta här och se min vackra älv, höra min pudel snarka och njuta av lugnet. Då får inte flugsurret plats i alla tacksamhet. Eller jag kan blunda och fokusera på mina andetag en stund för att hitta tillbaka till lugnet. Men då undrar jag om inte någon av dessa tekniker också är en liten ö som jag hoppar till? Kanske lite nyttigare än en skål med chips eller ett glas vin, men trots allt något som håller mig flytande en stund så jag slipper ramla ned i den där irritationen? Så jag trollar inte bort obehaget som lurar mellan mina öar av tillfällig frid, det finns kvar.
Kanske finns det ett annat sätt. Nämligen att lära sig simma. Att tillåta en känsla av stress, oro, irritation att finnas där. Men den behöver inte hindra mig att samtidigt njuta av ett lugn eller lägga krokben för det jag älskar att göra – att sitta här på landet med älven utanför fönstret och skriva. Att säga ”Hej flugan, surra på du! Jag fortsätter att skriva och ha det bra, så fortsätter du att surra.”
Det finns en liten enkel formel som hjälper oss att simma. Den heter AKTA och finns i min kollega Anna Halléns och min kommande bok, men du ska få lyssna på den redan nu. Den tar bara knappt fyra minuter. Med hjälp av den lär du dig att simma.
A-andas
K-känn
T – ta in
A – acceptera
by