I morse vaknade jag utvilad och på ett strålande humör. Jag hade somnat tidigt igår kväll och kände att jag hade haft en god sömn. Nu råkar det vara så att jag har en klocka som mäter min sömn och när jag nyfiket kikade på hur sömnen hade sett ut blev jag konfunderad. Bara en timmes djupsömn och jag hade varit vaken sammanlagt en timme under natten. Vad hände här? Jag som kände mig så utvilad. I nästa stund är jag tvungen att skratta – vem vet bäst hur jag mår – min klocka eller jag?
Viktigt att prestera?
Ofta slås jag av att vi idag är så dåliga på att känna vad våra kroppar behöver. Samhället dikterar för oss att det är viktigt att vara pigg och orka göra allt det där härliga som vi borde – som att ha en strålande karriär, glada barn, ett mysigt hem och ett rikt socialt liv. När vi presterar så får vi applåder av alla omkring oss. ”Du är så duktig som bakar ditt egna glutenfria bröd!” ”Tänk vilka roliga middagar du ordnar!” ”Vad bra att du hann få in rapporten i tid, trots att du fick jobba över i en vecka!”
Men det är väldigt tyst omkring oss när vi stannar hemma från en fest för att vi är trötta, hoppar över ett träningspass för att vi har det stressigt eller går hem tidigt från jobbet för att kraften tog slut. Inte konstigt att vi kör på reservkrafterna för att orka lite till. Det är som att det är fult att behöva återhämtning eller inte vilja stråla på en fest för att du är trött.
Vems krav?
Nu vill jag inte klaga på din omgivning, för många gånger kanske de skulle vara bra mer stöttande om du vågade lyssna på din kropp. Jag upplever att vi många gånger ställer prestationskraven på oss själva. Vi tror att alla förväntar sig att vi ska vara pigga och glada. För när vi öppnar Facebook eller Instagram ser vi bilder på våra vänner och idoler som hinner med både karriär, familj och sin strålande hälsa. Så vad är det för fel på min kropp som vill gå på ett spinningpass, utan gå och lägga sig kl 20.00 en tisdag i februari?
Vad är det för fel på mig?
Det har tagit mig 46 år att våga börja lyssna på min kropp på riktigt. Jag har härliga vänner och kollegor som har galet uppbokade kalendrar – medan jag kroknar efter en dag med fyra klienter eller två utbildningsdagar. Eller inte orkar vara trevlig tre kvällar i veckan i glada vänners lag – trots att jag längtar efter dessa människor.
Det var lättare förut när jag levde i en relation med en introvert man. Då fick jag umgänge och återhämtning samtidigt. Att umgås behövde inte handla om att sitta och prata eller göra saker ihop, det kunde även vara att vi satt med varsin dator framför brasan på landet. (Och läser han detta, föreställer jag mig att han ler eftersom jag ofta klagade över att vi gjorde så lite tillsammans). Som singel fick jag mer tid till att jobba och göra roliga saker med vänner. Och blev besviken på mig själv som inte orkade.
Boom – för ett tag sedan knockades jag av det faktum att hela jag känns som ett skolexempel på en HSP, highly sensitive person. Motvilligt började jag se min extrema förmåga till att ta in och analysera min omgivning, min ångest efter intensiva dagar, mitt stora behov av återhämtning och larvigt känsliga sinnen – i ljuset av att min hjärna kanske är skapt på samma sätt som 20 procent av alla flockdjur. Och utifrån det började jag trevande respektera min kropps behov
Min rättighet att vara lat
Men hsp:are eller inte – det som gör mig ledsen är att det krävs någon slags personlighetsmall för att jag ska våga lyssna fullt ut på min kropp. Skulle det göra mig till en sämre människa om jag inte orkar eller vill ha en full kalender? Behöver jag ha någon annan anledning än min egna fantastiska kropp – för att jag ska säga stopp? Om jag väljer att vara lat, osocial och ickekreativ, så är det min rättighet att sätta min hälsa och mitt välbefinnande högst upp på prioriteringslistan. Jag vill inte vara en prestationsmaskin – jag vill njuta av min stund här på jorden. Och om någon tycker att jag borde skämmas för det, tänker jag göra vad jag kan för att låta bli att lyssna på denna någon.
Hej kroppen! Förlåt mig att jag lyssnar mer på andras förväntningar, mina egna krav, klockor och personlighetsmallar än på dig. Jag ska öva mig i att bli bättre på att lyssna och känna in och framför allt – att ge dig den värme och respekt du förtjänar efter alla år av trogen tjänst. Tack!
by 
by
Hej Maria,
vISST ÄR DET SVÅRT ATT LYSSNA PÅ KROPPEN FULLT UT?! jAG HAR GÅTT IGENOM LIKNANDE UPPTÄCKTER SOM DU, MEN FUNDERAR ÖVER OM JAG KANSKE BLIVIT MER AV EN HSP UNDER ÅREN (OCH EFTER MIN UTBRÄNDHET). uPPLEVDE MIG NOG INTE SOM LIKA KÄNSLIG I UNGA ÅR, ÄVEN OM JAG REDAN DÅ HADE STORT BEHOV AV EGENTID OCH VAR KÄNSLIG FÖR ANDRAS SINNESSTÄMNINGAR. eLLER SÅ ÄR DET SÅ ATT JAG BLIVIT KLOKARE, OCH LYSSNAR MER INÅT. å ANDRA SIDAN BRYR JAG MIG INTE LIKA MYCKET OM VAD ANDRA TÄNKER ELLER TYCKER NU FÖR TIDEN.
MEN JAG KÄNNA EN SORG IBLAND ATT JAG INTE ORKAR ALLT SOM JAG VILL. gÖR JAG FÖR MYCKET EN VECKA SÅ BLIR DET BAKSLAG, TRÖTTHETEN KOMMER SOM EN VÅT FILT. dET ÄR SVÅRT ATT LÄRA SIG LEVA MED MEN JAG ÖVAR SÅ GOTT JAG KAN <3
hA EN FIN DAG HÄRLIGA DU!
/lAILA
En kram till våra fantastiska kroppar som försöker orka med oss! ❤
Tycker också att vi ska byta ut ordet lat mot läkande, ÅTERHÄMTAnde, energipåfyllande, reflekterande, sorterade och det finns säkert fler bra ord…..lat är väl att undvika nödvändigt arbete, vi Arbetar ju inåt för att kunna ge utåt. Ett ytterst nödvändigt arbete! Om man ger 200% när man ger, så räcker ju bränslet bara halva tiden…..som med en Lambourghini;-).
Laila, visst kan det vara precis så – att vi utvecklar en större känslighet under åren. Tillslut säger vår kloka kropp stopp – vi har inte längre ork till att göra allt det där som vi förut gjorde. Kanske beror det på att vi tidigare fortsatte att kämpa vidare, trots att luften hade gått ur oss. Men nu förmår vi inte det lägre. Och vad det än beror på – hur viktigt är det inte att omfamna och lyssna på sin kloka kropp.
Tack för ditt inlägg.
Stor kram
Maria
Karolina – och en kram till dig för ditt fina inlägg. Du har helt rätt, kanske vi inte ska kalla det för lat när kroppen ber om återhämtning. Läkande och energipåfyllnad låter mycket mer kärleksfullt. Och samtidigt vill jag ta tillbaka ordet lat och ge det en annan klang. Att prioritera att slappa och göra vad jag kan för att slippa jobba ibland eller underlätta för mig själv – är inte det vad vi kallar för att vara lat? Jag älskar att säga till någon som kommer hem till mig att ”Jag var lat och hoppade över att dammsuga och laga middag – vi köper färdigmat istället.” Är inte det härligt?
Kärlek och en massa lata kramar till dig fina Karolina!
Maria
Jovisst kan det kännas härligt, att ändra ordens laddning från vad någon ser som dåligt till vad någon annan ser som bra. Men man kan också fråga sig om det inte blir mer rättvisande att säga ”Jag prioriterade min bok och min kropp istället för det för mig oviktiga att jaga dammråttor och lägga tid på matlagning som Alfredo på hörnet gör så bra :-)!”
Dvs Jag gjorde vad jag själv ville, istället för vad jag trodde att du kanske tyckte att jag borde göra! 😀
(Fast det eg är precis samma sak, bara ett förtydligande istället för en avlämning till mottagaren att lägga sin egen tolkning till ordet lat ;-D….ser jag nu!)
Där tror jag att kärnan ligger! I vår rädsla att sätta vår egen vilja och känsla FÖRE vad vi tror att andra förväntar sig. Att förstå att det inte är andra som förväntar sig saker om/av oss, det är vi själva som tror att dom gör det! Så anpassar vi oss efter något som inte ens är verkligt, utan påhittat av våra kreativa hjärnor.
Som du så ofta säger, vi behöver ta det personliga ansvaret att ta hand om oss själva och känna efter vad vi själva vill.
Lata kramar finns ju inte, det är ju kramar som inte blev av ;-D!