Igår var jag på ett bokcirkelmöte. Och det spännande under just detta möte var inte boken vi hade läst, utan de diskussioner vi hamnade i. Vi kom att prata om alla de saker vi kvinnor gör för att det förväntas av oss. Som att färga över de gråa håret, att raka armhålorna och vaxa benen. Och i vårt strävande att försöka se ut som kvinnor, har vi någonstans helt fallit för den normen, vi tycker själva att vi ser ofräscha med grå utväxt, lurviga ben och tofsar under armarna.
Och kanske är det oskyldigt att piffa och fixa sig, men samtidigt är det skrämmande, eftersom vi inte kan vara okej som vi är. ”Om min kropp har bestämt att jag ska ha grått hår, varför ska jag lägga tid och pengar på att säga emot?” sa en klok kvinna i gruppen. Och det var just det som var så befriande igår, att få sätta ord på det vi gör med oss själva. För om vi inte sätter ord på det tillsammans, så blir det en tyst sanning som alla accepterar. Plötsligt tittar vi då snett på kvinnan med håriga ben eller tycker att det är vulgärt med hon som inte har bh.
Det är också då det tar av vår tid, kraft och våra pengar att ”bli oss själva” med att plocka, vaxa, raka, färga och springa på salonger. Jag har lagt ned massor med pengar på att permanent ta bort håret på benen med laser. Under lång tid hade jag löshår, lösögonfransar och lösnaglar. Jag har bantat, tränat och stängt in kroppen i spantex för att se smal ut. Jag har gömt mina komplex i mörka kläder, långa sjalar och bylsiga kläder. Och varför? För att bli sedd, älskad och accepterad. Och ibland har jag sett den där bilden som någon tog på en fest, där magen ser stor ut eller dubbelhakan fladdrar fram och sörjt över att jag inte lyckades trolla bort just det där hemska hos mig själv.
Men den där magen och den där dubbelhakan är ju också jag. Den här osminkade kvinnan, med hår som ett penntroll, morgonplufsiga ögon och orakade armhålor som just nu sitter i min slitna morgonrock i soffan och skriver är ju också jag. Är jag inte värd att bli sedd, älskad och accepterad?
Jag är på väg dit. Till den där punkten då jag inte mäter mitt värde med någons annans blick. Då jag varsamt kan samla ihop allt smärtsamt som andra genom åren har sagt om min kropp och känna ”det du sa då, handlar inte om mig, det handlar om dig”. För alla är vi utsatta för ett ständigt bombardemang av normer av hur man ska se ut för att bli sedd, älskad och accepterad. Så du som sa eller tänkte osnälla saker om min kropp, du kunde helt enkelt inte bättre. Jag kunde heller inte bättre just då.
Jag är så infernaliskt trött på att bara vara en slags Maria. Hon den där som är slank, piffad och har snygga kläder. För hon tar så enormt mycket av min kraft och min självkänsla att bygga upp varje dag. Jag vill få finnas i alla mina jag och känna att de blir sedda, älskade och accepterade som de är just då. Jag är så mycket mer än det jag har försökt vara i alla år.
Och då tänker jag att den dagen jag själv kan se, älska och acceptera alla mina jag – då spelar det ingen roll vad du tycker. Då kan jag istället lägga all min dyrbara kraft på det som är viktigt i livet. Du får tycka vad du vill om min kropp – för den har gjort så mycket mer för mig är vad du någonsin har gjort.
by 
by
Exakt ”Det du SA om mig, handlade om dig”
Det är ju vi själva som sätter normerna och målar in oss i hörn, vi måste tillåta oss precis som du sa, att vara HELA oss själva! Det är det ordet FULLKOMLIG betyder, inte att vara ”perfekt” enligt någon smal definition utan att vara HELA OSS SJÄLVA! Vi är FULLKOMLIGa när vi är alla våra jag, men tyvärr är det smärtsamt när de flesta omkring oss inte är det! Då måste man hoppa mellan världarna och vara sina olika jag bara just då! För ”Miljövänliga Märta” tycker att jag är självutplånande och säljer mig till skönhetsbranschen när jag plockar på mig allt mitt löshår, fransar som en giraff och en makeup i regnbågens alla färger, när jag känner för att överträffa alla fantasier om hur man kan se ut! ”Snygg Lisa” tycker att jag är otrendig när jag hänger på mig slitna cykelbrallor och kör 5 mil så att tungan hänger som en slips och ”Djurrätts Stina” säger att jag är djurhatare, när jag tar på mig mina blommiga gummistövlar för att följa med jägaren och skjuta vildsvin.
Det är så tråkigt att det måste vara det ena eller det andra!! Om min kropp bestämt att mitt hår ska vara grått, så vill jag få färga det brunt, svart eller rosa likaväl som att låta det vara grått!! Det är ju lika illa att låta mitt vara grått för att damen i min bokcirkel inte vill färga sitt! Men det handlar väl återigen om att våga vara FULLKOMLIG, våga vara mig själv och göra som jag själv vill….Det handlar inte om vad någon annan tycker eller tänker eller vilka normer vi tror ATT vi måste följa utan om vad jag tror att någon annan tänker…..fast tanken eg är min egen!
Om vi stannar i hjärtat så vet vi ju eg att vi älskar andra Som är hela sig själva och att Det är oss själva vi inte vågar älska fullkomligt!
Kram till alla våra jag ! ❤
By the way…Jag ÄLSKAR ditt penntrollshår!!!! Det är så lyckligt!!!