Jag intervjuade min fina vän schamanen Lina Lanestrand i Självsnällpodden. Hon beskriver självsnällhet som att ”hedra sig själv och det livet vi har fått.” Hon menar att det kommer ur en vördnad, inte bara för oss själva utan för andra människor, naturen och djuren. Om vi inte ger oss själva den värmen och omsorgen vi förtjänar, är det samma sak som att säga att vi har ett mindre värde än alla andra och det är respektlöst mot livet självt. (Du kan lyssna på avsnittet här)

Jag blev förälskad i den beskrivningen – att hedra sig själv. I själva ordet ligger en respekt för hela människan, med alla sidor, både de egenskaper jag har glädje av och de som bromsar mig. Jag är inte ett projekt som ska ständigt behöver förbättring, utan en snubblande människa som gör så gott jag kan i just den här stunden. Det för tankarna till Sinnesrobönen ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Visst har vi alla sidor som vi är mindre stolta över eller gör saker ibland som vi önskar att vi kunde ha ogjort. Att hedra sig själv är att kunna acceptera även detta, för att få kraft att öva sig i att förändra det vi behöver.

Har du tänkt på hur många gånger du förminskar dig själv. Genom att inte ta emot komplimanger eller bekräftelse. Genom att du själv hela tiden ser det du borde göra istället för att se allt du gör och har gjort. Genom att inte hedra dig själv och din kropp. Edit Södergrans ord ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är” ger mig ofta kraft att stå på min egen sida. Jag behöver inte be om ursäkt för att jag ser ut som jag gör, för mina livsval eller för att jag är som jag är. Jag hedrar mig och livet genom att visa mig själv respekt. Och jag behöver in egen snällhet. Du också.

by

by