Jag pratar om mindfulness varje dag i mitt arbete. Jag har skrivit om att leva i nuet i alla mina fem böcker. Mina gratis mindfulnessövningar används av hundratals människor varje dag. Så då är jag väl en mindfulnessexpert?

Eeeeh… nja. Jag tappade bort vanan att utöva mindfulness för ungefär ett år sedan. Det blev mer och mer sällan jag satte mig och mediterade. Men jag hade hela tiden intentionen att jag skulle ta upp det igen… imorgon. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det att sätta igång.

Utan att jag tänkte på det försvann även mellanrummen. De där stunderna då jag har haft för vana att plocka tillbaka mig själv till nuet. När jag diskade, borstade tänderna eller väntat på tunnelbanan så brukade jag dra några medvetna andetag eller göra en kroppsskanning. Men samtidigt som mina meditationsstunder försvann smög det sig ord in i mellanrummen. Jag började lyssna på talbok, poddar och musik och fyllde ut stunderna av väntan och medveten närvaro genom att distrahera min redan överbelastade hjärna.

Så vad hände? Jo, jag blev trött. Jag kände av stressymptom. Jag tappade bort mig själv. Gjorde allt mindre och kände mig jagad av att jag hade så oändligt mycket att göra. Kanske jag hade extremt mycket att göra under det här året och det var en anledning till att jag prioriterade bort mindfulness. Eller kanske var det avsaknaden av mindfulness som gjorde mig så stressad? Jag vet inte.

Men vid nyår bestämde jag mig för att ge mig själv nuet i present igen. Och jag har börjat långsamt. Mycket långsamt. Fem minuter ställer jag klockan på varje morgon. Och bara andas. Vissa dagar snurrar tankarna hej vilt och jag får anstränga mig att inte snegla på klockan. Andra dagar går det lättare och jag hittar andetaget och då kan jag fokusera i flera sekunder.

Men det bästa är att jag har hittat tillbaka till mellanrummen. Jag flyttar mitt fokus till andningen då och då. Eller till fotsulorna. Eller till att uppmärksamma en tanke eller en känsla. Och de korta sekunder jag verkligen är närvarande, där händer det något. Det är som en liten strimma solljus letar sig in i mitt sinne. Jag känner mig lugn. Jag känner mig tacksam. Och det skapar en lust att öva mer.

Så ge inte upp om du tycker att mindfulness inte hjälper dig. Fortsätt. Varje sekund du plockar tillbaka dina rastlösa tankar till nuet är en strimma solljus för din överbelastade hjärna.

by

by