”Jag längtar så efter att vara lycklig!” hör jag ofta. Både ifrån människor i min närhet och i mitt arbete som terapeut. Och visst är det så. Vi längtar efter att känna den där bubblande känslan av förväntning och välbehag. Vi önskar att något roligt ska hända eller framför allt att det ska sluta kännas som om livet bara består av motgångar. Och när motgångarna har avlöst varandra så kan det där mörkret och hopplösheten komma smygande och plötsligt känns det inte roligt att kliva ur sängen på morgonen.

I morse fick jag ett mess av en vän som gjorde att det värkte till i hjärtat. Jag satte mig i min soffa och lät värken bulta. Även om det kom tankar om att jag önskar att saker vore annorlunda eller att jag inte hade lust att börja dagen med den här känslan i knät, så fick det kännas. Det är något som händer när jag ger utrymme för ledsamma tankar och smärtsamma känslor. Jag upptäcker att det ryms så många fler känslor i hjärtat. Bakom värken gömmer sig en kärlek, en glimt glädje och en smula nyfikenhet. Och när det som gör ont får finnas, makar smärtan på sig och lämnar plats för alla fina känslor.

Hur kommer det sig? Kan man verkligen vara glad och ledsen på samma gång? Kan man vara orolig och nyfiken samtidigt? Kan man skratta, fast man helst vill gråta? Ja, precis så är det. Även om det inte känns så när det värker i hjärtat. Men många gånger är vi så upptagna med att vi inte vill vara olyckliga att vi glömmer bort att vara lyckliga. Kampen mot obehagliga känslor tar så mycket energi och kraft ifrån oss att vi inte kan se alla de där små ljusglimtarna. Inom buddhismen, men också den terapimetoden jag arbetar med – Acceptance and Commitment Theraphy (ACT) menar man att själva lidande kommer ur motståndet vi känner mot att känna lidande. Obehaget i sig behöver inte ge lidande, det är kampen emot det som kostar oss.

Men försvinner smärtan om jag tillåter den att finnas? Nej, men den behöver inte stjäla min livsglädje. Efter att jag hade suttit med mitt värkande hjärta i knät en stund, kunde jag svara min vän på ett sätt som kändes rätt och fint. Och efter det kunde jag ta en skogspromenad och tillåta mig att tycka att det var skönt att solen sken.

Lyckan kommer inte ramla över oss om vi går och väntar på den. Men genom att tillåta det som känns jobbigt, får vi kraft att se det som är bra och fint. Hjärtat har så mycket plats.

by

by