Det är alltid lätt att börja med nya vanor. Du känner dig motiverad och har bestämt dig vad och hur du ska göra. Första dagen går oftast lekande lätt, kanske till och med första veckan. Det beror på att du har kickat igång ditt belöningshormon dopamin, som oftast flödar fritt när du har startat igång ett projekt som känns lagom svårt att hantera. Men… så händer något. Livet. Och livet kommer med små överraskningar som inte alltid är positiva. Plötsligt har du vrickat foten under din morgonpromenad, du fick hantera ett akut och stressande ärende på jobbet eller så kanske diskmaskinen gick sönder. Och det krokbenet kan vara tillräckligt för att få dig att snubbla och ramla av ditt självsnällprojekt. Så hur gör vi för att kliva upp ur diket och traska vidare på den inslagna vägen?
Dag 1 på mitt Projekt Självsnäll gick lysande. Jag fick till långpromenad, ett träningspass på vibrationsplattan, bra mat och en minimeditation. Jag kände mig nöjd och motiverad, dopaminet flödade. Igår, dag 2 – kom livet med en liten spännande överraskning. Mina åldrande föräldrar har varit ensamma en vecka på landstället. Jag som befinner mig hos min särbo fyra mil bort under veckan, har hjälp dem med handling och ibland tittat till dem. Igår morse blev min mor akut sjuk och behövde åka till sjukhuset. Så jag fick ställa in min arbetsdag och åka dit. Stressen och oron för min pappa som hittar på arbetsprojekt som hans hjärta inte riktigt orkar med, gjorde att jag helt tappade fokus på min självsnälla riktning. Jag hann inte med min promenad, jag självmedicinerade min stress med kakor och skräpmat och glömde bort att vara självsnäll. Och innan dagen var slut så slank det även ned två glas vin.
I det här läget är det lätt att hamna i allt-eller-inget-mentaliteten. Besvikelsen över att inte ha kunnat hantera livet och självsnällprojektet samtidigt, skulle kunnat gjort att jag struntat i allt och tänkt ”äsch, den här dagen gick ju ändå åt skogen, så jag kan strunta i detta och börja om i nästa vecka.” Eller ”Just typiskt mig, jag klarar inte av att skärpa mig. Jag kan lika gärna lägga ned mitt projekt.” Det är sådana tankar som kommer smygande när Självkritikern dyker upp. När vi vår vana trogen lägger allt vårt fokus på att disciplinera oss, istället för att peppa och motivera oss själva, blir vi lätt hårda och dömande.
Jag har lärt mig den hårda vägen att disciplin och hårda ord inte skapar hälsosamma vanor. Så många gånger jag har lagt krokben för min egen hälsa genom att hacka på mig själv, känt mig misslyckad och gett upp. Därför vet jag att jag behöver stötta mig själv i dessa lägen – precis som jag skulle göra för någon jag älskar. Jag tillät mig känna att det var tufft igår. Jag påminde mig själv om min riktning och att det är lika okej för mig som för någon annan att snubbla och göra fel val. Det gjorde att Självkritikern inte fick möjlighet att bråka med mig. Och i morse när jag vaknade så kändes det roligt igen att ta långpromenaden. Steget upp från diket till vägen var inte så långt.
En självsnäll strategi är att
1. tillåta dig själv att känna det du gör ”Vad känner jag just nu?”
2. påminna dig själv om varför din riktning är så viktigt för dig ”Vad är viktigt?”
3. agera självsnällt ”Hur kan jag stötta mig själv och vad behöver jag?”
Livet kommer att ha med sig små överraskningar under dessa hundra dagar. Ibland kommer du att snubbla. Hur kan du stötta dig själv när det händer?
byby
Jag har också märkt att när jag använder mjukare ord om något som inte blir så bra för mig så blir det mycket mindre smärtsamt att ”halka till”. Som exempel försöker jag att välja orden ”det där var inte så funktionellt” istället för ”det där var fel/dåligt”. Att ett val ÄR ”mindre funktionellt” ELler ”inte så praktiskt för vad jag vill UPPNÅ” KÄnns så mycket mindre hårt och dömande. Jag påminner också mig själv om hur många ggr jag ”börjat om” utan problem !!