Dag 17 – det viktiga i att få stöttning

Nu var det två veckor sedan jag skrev om vårt Projekt Självsnäll. Min ambition från början var att stötta er och oss flera gånger i veckan. Men det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det är precis som jag skrev i ett tidigare inlägg – hur lätt det är att livet lägger krokben för våra planer.

I mitt fall blev tidsbristen det största hindret. Den förde med sig tröttheten och bristen på motivation. En klassisk fälla – ju mer stressad jag är – desto tröttare blir jag och sen dröjer det inte länge innan börjar jag prioritera bort de saker som är bra för min egen hälsa. Saker som sömn, återhämtning, bra mat och rörelse. Trots att jag vet att ju tuffare jag har runt omkring mig, desto viktigare är det att jag stöttar kropp och själ.

Det positiva är att det inte blev någon katastrof. Stress brukar ibland bli en trigger för mig att äta helt fel saker, ta ett glas vin för mycket och distrahera mig med Netflix. Då är det lätt att börja överdriva de dåliga beteendet, eftersom det ändå känns kört med hela projektet. Denna gång har jag sett till att åtminstone göra en bra sak för mig själv varje dag. Det spelar ingen roll om det bara är ett par minuters meditation mitt emellan två serieavsnitt, en grön drink under dagen jag slarvat med maten eller en kort promenad när jag egentligen hade ambitionen att gå en långpromenad. Jag ser varje sak jag gör för hälsan som en investering och så länge det finns med rätt näring, någon form av rörelse och någon stunds hjärnvila varje dag – så är det en hälsoboost.

Nu känner jag mig på banan igen. Livet har visserligen inte lugnat ned sig, men jag har fått draghjälp av en god vän. Hon utmanade mig att jogga 1,6 kilometer varje dag. Varken mer eller mindre. Sen skickar vi en svettig selfie till varandra. Det blev en riktigt bra motivationsmotor för mig. Jag kan ju inte svika mitt löfte till henne! Ett av mina mål med Projekt Självsnäll är att kunna springa en mil igen. Det har jag inte kunnat sedan jag opererade knät för fyra år sedan. Varje gång jag har försökt springa, så svullnar mitt knä upp. Men att lufsa fram 1,6 km i långsamt tempo och efteråt ställa mig på vibrationsplattan har stärkt knät. Ja, det är superjobbigt att jogga, framförallt när jag vet hur lätt det gick att susa fram i skogen för fyra år sedan. På min 45 årsdag sprang jag 15 kilometer och gjorde ett styrkepass efteråt. I måndags på min 49 årsdag flåsade jag fram med pipande lungor i 1,6 km och trodde att jag skulle svimma. Men det viktigaste är att jag är på väg i rätt riktning. Och det har även fört med sig att jag orkar äta lite bättre igen och sover som en prinsessa på nätterna. Det gör mig ännu mer motiverad att jobba vidare med Projekt Självsnäll.

Och framför allt har jag lärt mig hur viktigt det är att ta hjälp med att stötta sig själv. Så tack Christina och tack mig själv!

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.