”Det var länge sedan du skrev på bloggen” får jag ofta höra av klienter och följare. De värmer mig att mina inlägg är saknade. Min blogg, som inte bara är ett arbetsredskap, utan också ett ställe att dela mina upplevelser och funderingar. Jag har alltid velat vara transparant i mina böcker och på min blogg, för att det är min fasta tro att du som läser finner tröst och glädje i att du inte är ensam i livets berg-och-dalbana. Jag är ingen förebild på något sätt. Jag är en människa precis som du, som kämpar ibland och söker efter sätt att hitta balans i livet.

Under snart två år har jag inte varit särskilt transparant, utan snarare tyst på sociala medier. Men sedan några veckor tillbaka har lusten att dela orsaken bakom min tystnad, kommit smygande och idag är det dags.

För att förstå helheten behöver jag backa bandet till ungefär samma tidpunkt då pandemin la sin tunga kappa över världen. Det var då en rad händelser i mitt liv skapade ett tillstånd i min kropp och själ, som jag inte hade makt att bryta mig ur. Den 13 mars 2020 var jag tvungen att ta farväl av min bästa vän och kollega, terapihunden Selma. Jag hade kämpat med hennes hälsa under fem månader, men tillslut orkade hennes kropp inte längre. Sorgen och saknaden var enorm. Och jag har i efterhand förstått att det var efter det som startade hela min process. Jag kan sorg, jag vet hur man arbetar med sig själv för att läka genom förluster i livet. Så jag hanterade det som värkte i själen och fortsatte min livsresa.

Tills jag fick covid tre månader senare. Visserligen en mild variant, men med långtidscovid som påföljd. I efterhand förstår jag att sorgen och förlusten hade brutit ned min motståndskraft. Under sex månader brottades jag med yrsel, hjärntrötthet och huvudvärk. Och som ensamstående och egenföretagare hade jag inte råd med sjukskrivning, utan jobbade så mycket som jag orkade. Påföljden blev att när jag så småningom hittade tillbaka till hälsan, så var min ekonomi i botten.

Livet gav mig dock en fantastiskt present under julen 2020. Jag träffade kärleken. En helt underbar, varm och omtänksam man klev in i mitt liv och fyllde min vardag med energi och glädje. Plötsligt var jag inte ensam i alla beslut, allt ansvar och alla livshändelser. Han fanns bredvid mig. En livskamrat att dela allting med – innebär även att man förutom att få glädje och kärlek – också får ta del av en annan människas bördor. När vi blev ett par, arbetade han på en mentalt giftig arbetsplats. Han och flera av hans kollegor blev utsatta för mobbing och kränkningar av ledningen. Det gick så långt att han blev sjuk. Under nästan ett år kämpade vi med sjukskrivning, facket och en fullkomligt vidrig arbetsmiljö. Det slet hårt på oss båda, även om det stärkte oss som par.

När mitt hjärta talar till mig, så följer jag den rösten, även om jag vet att priset kan bli högt. Mitt under min livskamrats kamp med hälsan och arbetet, så beslutade jag mig för att följa min dröm att flytta till landet. Jag sålde min fina trea i Farsta som varit mitt hem under fjorton år och flyttade till mina föräldrars sommarstuga i Dalarna. Längtan efter lugnet, skogen och Dalälven blev för stark och nu hade jag även någon vid min sida som vill dela drömmen med mig. Så vi flyttade hela mitt hem och min verksamhet in i ett litet oisolerat torp på 60 kvm. Jag har inte ångrat en sekund att jag lämnade Farsta. Det har varet galet många utmaningar med att leva primitivt i en stuga under vintern och vi har många utmaningar framför oss med att påbörja renovering och utbyggnad i vår (allt det är värt sitt eget inlägg). Men det känns helt rätt.

Under dessa år har jag känt slitningar både i kropp och själ. Min kropp har visat mig tydliga symptom – jag har gått upp i vikt, fått värk i leder, haft mycket huvudvärk, varit trött och haft svårt att sova. Hjärnan visar också tydliga signaler på stress – hjärndimma, brist på motivation och kreativitet, ingen kraft och energi, mycket oro. Och jag VET hur jag ska hjälpa mig själv, men när all ork går åt att hantera vardagen finns det ingen motivationen kvar till att bygga upp hälsan.

Visst har jag varit orolig för min hälsa många gånger under den här tiden och saknat min kreativitet och drivkraft. Samtidigt har jag haft en tillit till att det kommer en dag då jag orkar börja göra uppbyggande val. Jag litar på min kropps förmåga att läka. Och under resans gång har jag lärt mig så mycket om mig själv och hittat en andlig trygghet. Det känns som om jag har gått igenom en intensiv tentaperiod i min egen livsskola. Mött sorg, förlust, sjukdom, ekonomisk kris och funnit kärleken. Jag vet inte vad som fick det att vända. Kanske en del handlade om att jag kände hur mina fötter landade på min egen trygga plattform inom mig. Och plötsligt fanns motivationen att långsamt börja bygga upp hälsan. Då vaknade energin och kreativiteten långsamt upp igen.

Tillsammans med vårsolen börjar min längtan efter att berätta att skina igen. Utan krav får lusten att skapa komma tillbaka i sin egen takt. Och hela jag önskar mig själv – välkommen tillbaka! Och min livskamrat har hittat tillbaka till sin hälsa och fått ett nytt jobb där han trivs och får all den uppskattning han verkligen förtjänar. Så nu ser vi fram mot en spännande vår med vårt projekt #landarpålandet då vi ska bygga vårt gemensamma hem vid Dalälven. Välkommen att följa med det projektet på Instagram @landarpalandet.

by
by