Vilken fin respons jag fick på mitt förra inlägg! Tack för alla peppande ord och värmande kommentarer. Det kändes lite som att komma hem att få landa i er värme. Jag vill idag fortsätta min berättelse, men nu istället lägga fokus på vägen tillbaka. För jag vet att jag inte är ensam om den vilsna känslan som dyker upp efter att livet har tufsat till en. Även om det känns ensamt när du är mitt uppe i det, så är vi så många som någon gång under livet upplever obehaget när kroppen och hjärnan inte är som vanligt.

För mig var det en förlamande trötthet. Inte så att jag bara ville sova, utan den mentala tröttheten som gör att den minsta sak som att laga middag, känns som ett oövervinnerligt hinder. Det var också bristen på motivation och kreativitet, när jag för första gången i mitt liv inte fick inspiration till en ny kurs, ett nytt blogginlägg eller poddavsnitt. Det var också hudlösheten, som gjorde att en liten kommentar från någon i min närhet kändes som en förolämpning och jag ville bara isolera mig från alla. Sömnlöshet, värk i kroppen och symptom på infektioner som avlöste varandra. Och du som känner igen dig vet att när du är låg på energi, kreativitet och motivation – så lämnas ett tomrum inom dig. Det tomrummet fylls så snabbt upp med kritiska tankar, självförakt och ett stort behov av att döva obehaget och rastlösheten med snacks, vin och flykten in i en ny serie på Netflix.

Det är nästan läskigt hur fort du blir hård mot dig själv när du är låg. Istället för att vara en förstående och varm vän till dig själv, så blir du en mobbare som berättar hur slö och ohälsosam du är. Och eftersom du vet vad du egentligen borde göra för att må bra, fast du inte orkar, så blir den kunskapen ett slagträ istället för inspiration. Jag kunde säga till klienter en hel dag ”Det är helt okej att ta en paus från träning, kalas och städning, när man mår som du gör” men till mig själv sa jag att jag var lat, en dålig vän och snuskig.

Jag hann att stoppa den nedåtgående spiralen innan jag gick in i en utmattning. Och jag vill berätta för dig vad som hjälper mig.

Jag lever i den fasta tron att 1) kroppen och själen hänger ihop, dvs du kan inte läka en trasig själ utan att få hjälp av kroppen. 2) Kroppen och själen vill och kan läka, dvs de strävar hela tiden efter hälsa och kan reparera sig om de får rätt förutsättningar. Jag tror absolut det är viktigt att fundera kring – vad är det som har gjort mig sjuk? Men en viktigare och kanske nödvändigare fråga är – vad hindrar min läkning? Det är kring dessa hinder som du behöver fundera. Och det är kanske låter svårt, för helst vill vi ha en quickfix som gör oss friska NU! Men vi måste komma ihåg att din fantastiska kropp ta många år att göra sjuk och den behöver tid, omtanke och tålamod för att läka sig själv.

Mina hinder är/var:

• Inte tillräckligt med näring att bygga hälsa. Du vet hur svårt det kan vara att göra goda val när du är trött och låg. Jag bestämde mig för att ta tag i näringen i etapper. Du som har följt mig vet att jag är mån om min kost, att jag inte har ätit gluten på många år och helst äter näringsrik mat lagad från grunden. Men under de senaste året hade jag börja slarva mer och mer. Så jag började med att tillföra kosttillskott. Kollagen, dunderdos med c-vitamin, B-vitamin, D-vitamin, Omega-3, magnesium, gurkmeja och probiotika. (Jag kommer att berätta mer om mina kosttillskott i ett eget inlägg). Nästa steg blev att äta mindre skräp och mer näring.
• Inte tillräckligt med rörelse. Efter jag fick covid för två år sedan slutade jag att gå min 5 kilometer på morgonen, slutade med gymmet och yinyogan blev allt mer sällan. Så för att kropp och själ ska kunna bygga hälsa, behöver jag rörelse. Även här har jag börjat försiktigt. Öka på lite promenader och några få yinyogapositioner. Men min vibrationsplatta har nog varit rörelseräddningen. Att både få träning och stimulera lymfsystemet en stund varje dag med 5-15 min på vibrationsplattan.
• Stressen hindrar min läkning. Och visst finns det saker du inte kan göra något åt. Men min största vinst var att ge mig själv mer tid. Jag stressar ofta upp mig själv med mina egna krav; att jag måste hinna packa upp alla flyttkartonger innan helgen, jag måste ringa alla de där samtalen på min att-göra-lista idag, vi måste komma igång med renoveringen innan tjälen gått ur jorden osv. Men – för vems skull? Jag plussar på tid. Jag letar efter ett ”vill” bakom ”måste”. Jag säger till mig själv att räkningar och bokföring är det enda som jag behöver få klart i tid varje månad.
• Bristen på kravlöshet. Det är så märkligt – jag flyttar till landet för att vara nära naturen men det senaste halvåret har jag knappt rört mig i skogen. Jag upptäckte att allting jag och min livskamrat gjorde handlade antingen om flytten och renoveringen eller jobb. Så jag har börjat ge mig själv stunder av kravlöshet – som att stoppa ned fingrarna i jorden och sätta frön, som att boka in en fotbehandling, som att äta middag med några goda vänner, som att ta med en termos med te ut i skogen, som att äta middag ute med mannen. Att fylla på med glädje och omsorg för mig själv – helar både kropp och själ.

Så här är jag nu på resan tillbaka. Känner hur energin återvänder sakta. Och jag vet också att läkning inte är en rak linje – utan snarare en berg-och-dalbana. Vissa dagar känner jag igen mig själv, för att andra dagar känna mig tillbaka på ruta ett. Det får vara så. Det får ta tid.

by

by