Att våga satsa

Skrivet i oktober -08

Till modiga Alexandra, mig själv och alla andra som står inför ett stort beslut.

Det var en vanlig dag på universitetet för runt tio år sedan. Jag satt och lyssnade förstrött på min retoriklärare som malde på om Aristoteles. Plötsligt lyckades han hitta min fulla uppmärksamhet, genom att göra en avstickare från den döda filosofen och berätta om en gammal retorikstudent som startat eget företag och numera lär andra att hålla tal. – Nämen, tänkte jag, det vill jag göra!

Där började det. Med en önskan och ett litet frö till en idé. Sen kom annat emellan. Jag fick jobb som informatör på en statlig myndighet och eftersom det var mitt första fasta jobb, så kändes det bra att haka på. Fast det där lilla fröet hade börjat skjuta skott och dess växkraft var omöjlig att tygla.

Men en dag dök omständigheterna upp på kontoret och meddelade att vi skulle ha en omorganisation och troligen skulle en massa personal sägas upp. -Ja! tänkte jag, nu är det dags!

Och det var dags. Med en uppsägning och en halvårs lön, satte jag igång mitt Retorikföretag. Satsade stort – hyrde kontor i stan, tryckte upp broschyrer, skaffade en anställd och jobbade på för att skörda frukterna av fröet som nu var ett vildvuxet träd. Men sen upplevde jag en sak jag inte räknat med – inga kunder! Ingen att undervisa och vägleda! Men det måste ordna sig, tänkte jag envist och skaffade ett extrajobb.  Hankade mig fram ett halvår, fick säga upp min anställda och kontoret. Men då, när jag satt med handen på luren för att ringa Arbetsförmedlingen, ringde en storkund. Och sedan rasslade det till.

Nu, fem år senare som egenföretagare på heltid, kan jag fundera över är det värt allt? Är det värt oro över ekonomi, kunder och brist på kollegor? Är det värt att ibland jobba dygnet runt och ibland inte ha jobb under flera månader? Är det värt att ibland behöva låna av föräldrarna eller låta min sambo betala alla räkningar?

Ja, det är värt det. Jag vågade satsa på ett litet växande frö en spännande dröm. Jag vågade vara sann mot mig själv. Jag satsar fortfarande varje dag. Min erfarenhet och kunskapsbank blir allt större och jag har gått flera parallella vägar vid sidan om retorikens huvudled.

Om det skulle gå käpprätt imorgon, så vad har jag att förlora? Jag är ju hon som vågade vårda ett träd inom mig.

TUFF

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *