KATASTROF!

Skrivet i februari -09

De som känner mig väl skulle nog beskriva mig som känslosam och engagerad. De som känner mig lite mindre bra, kanske skulle välja egenskaperna – lugn och balanserad. Hur kan det skilja sig så radikalt? Jo, för att jag är en person som endast släpper in väldigt få personer innanför min yta. Intrycket du får av mig är att jag har det mesta under kontroll, är lugn och metodiskt. Oj…om du visste…

En av mina för andra väl dolda sidor är den dramatiska ådran. Detta har dessutom eskalerat rejält sedan lilla toypudelvalpen Selma kom in i mitt liv för tre veckor sedan. Plötsligt har jag börjat se faror överallt. För mitt inre ser jag hur jag råkar trampa henne på tassen, tappar henne, hur hon springer ut framför en bil eller tänk om hon äter upp en cigarettfimp när vi är ute och dör av nikotinförgiftning! Jag oroar mig för om jag ger henne tillräckligt med mat eller för mycket mat, om hon går för långa promenader, oj… kliar hon sig inte lite väl ofta på nosen… har hon fått en infektion?!

Jag har drabbats av katastroftänkandet. En vanlig tankefälla som många av oss fastnar i. Vi tror att planet vi ska åka med kommer att störta, vår familj kommer att råka ut för en bilolycka eller att föreläsningen vi ska hålla kommer att gå käpprätt åt skogen. Vi ser hela scenarios inom oss på vår hjärnbiograf och det är lika skräckinjagande varje gång.

OM

Det är inte konstigt att du upplever katastroftänkandet som hemskt eller rent ångestladdat, det är inte heller konstigt om du jagar upp dig och tror att det är sant. Vår hjärna har nämligen svårt att skilja på fantasi och verklighet; den bilden du ser inom dig – den svarar kroppen på. Du känner hur hjärtat börjar slå fortare, det ilar till i magen – stresshormoner sätter fart i din kropp.

En anledning till att du din hjärna skapar katastrofbilder är för att du bär på en rädsla att tappa kontrollen. Du är troligen en person som mår bra av att ha saker under din kontroll, men inser att vissa saker – framförallt yttre ting eller andra människor kan vi inte styra eller kontrollera.

Oftast försöker vi slå bilden ifrån oss eller trösta oss själva, men det gör saker och ting oftast bara värre. Bilden dyker upp igen och igen och igen. Du har hamnat i grubblerier eller ältande (läs mer under 10:e januari; Oro, ältande och grubblerier). Det bästa i det läget är att löpa linan ut. Låt tanken följa med hela vägen och värj dig inte för den. Acceptera att du är orolig – säg – “Jag är orolig och det är ok”. Oro brukar ge med sig om man accepterar den. Den brukar bli sju resor värre om man spjärnar emot och söker efter tröstetankar.

Så jag omfamnar mitt katastroftänkande för lilla Selma – omfamnar och släpper taget. Ja, hon kan råka bryta tassar, ben och svans. Hon kan bli förgiftad, klämd eller sjuk. Jag gör vad jag kan för att skydda henne från det, men det är inte snällt mot mig själv om jag upplever katastrofen inom mig gång på gång. Jag tänker tanken ut och sedan släpper jag den.

Som jag skrivit förut; Selma är min lilla läromästare.

SELMIS

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *