Jag fick en fjäril i en glasburk som present av en vän en gång. En varmt vacker fjäril som flyger runt i den lilla glasburken och sätter sig och vilar på väggarna. Inga djur och insektsvänner behöver vara oroliga för fjärilen är mekanisk och kopplad till ett batteri. Men jag älskar den där fjärilen, dels för att den är vacker att titta på och dels för att jag upplever den som en metafor för oss människor. Jag tänker mig den som en bild av hur vi gör med våra egna tankar. Vi stänger in våra egna tankar och låter dem sällan flyga helt fritt på upptäcktsfärd genom livet. Vi känner oro, funderar över framtiden, tänker självkritiska tankar, negativa återkommande funderingar och alla dessa skapar glasburken som håller oss fångna. Sen tittar vi ut på verkligheten omkring oss genom glaset i burken.

Igår gick jag en morgonpromenad utmed stranden med min hund. Morgonen var klar och luften var krispig, solen som morgontrött letade sig upp över horisonten målade himlen varmt aprikos. En underbar morgon. Och där gick jag med huvudet fullt av oro. Så jag såg inte det vackra omkring mig, jag kunde inte glädjas över den spirande dagen, för allt jag såg färgades av min oro. Ju mer jag ängslades, desto dystrare blev allting omkring mig och tillslut så blev jag ordentligt ledsen över hur livet kunde vara så tråkigt och orättvist mot mig. Mina stackars tankar for runt i glasburken av fruktan och slog hela tiden mot väggen och såg ut över en värld förvrängd av glaset.

Då slog det mig plötsligt vad det var jag höll på med. Upplevelsen var så skakande att jag var tvungen att stanna upp och dra några djupa andetag. För att komma tillbaka till min verklighet, påminde jag mig själv om saker som gör mig tacksam. ”Jag är tacksam över mitt utmanande och roliga jobb. Jag är tacksam över att jag har möjlighet att ta mig tid till en sådan här fin promenad. Jag är tacksam att jag har en lägenhet och en fin man att komma hem till.” Och genom min tacksamhet skruvade jag av locket på burken och släppte ut mina tankar. När tankarna åter kunde flyga fritt, så såg jag allt vacker omkring mig och kände mig så närvarande i ögonblicket.

Visst är det lätt hänt att vi fastnar i vår egen glasburk och tittar ut på en värld som ser hotfull, sorglig eller mörk ut. Då kan det vara viktigt att påminna sig om att våra tankar inte är hela sanningen, utan att det finns en annan värld där utanför glasburken. Kanske vi då kan lyfta lite på locket och kika ut, se efter hur det ser ut där ute. Kanske skiner solen och luften är lätt att andas utanför dina glasväggar? Kanske finns det fler möjligheter om dina tankar får flyga fritt en stund?

by

by