Att ha ont i hjärtat är något vi alla har erfarenhet av. Jag tycker det tillståndet beskriver när man känner sig sviken, sårad eller tvingad att skiljas från någon man älskar. Då värker det i hjärtat.
Att ha ont i själen kan de flesta av oss också berätta om hur det känns. Det är den smärtan som kommer när livet känns svårt, eller när man man själv känner sig misslyckad, hopplös eller oälskad.
När det gör ont, vill du helst krypa ur skinnet eller önskar att det fanns Ipren för inre smärta också. Det kan vara svårt att fokusera på annat och glada tillrop eller positiva affirmationer känns som ett elakt hån. Dina anhöriga försöker uppmuntra dig eller säger åt dig att skärpa dig, men det skapar bara skuld eller ilska inom dig.
Då ska du veta en sak, bara en sak – sätt en fot framför den andra – ett steg i taget – för du kommer ut på andra sidan. Och för varje pyttelitet myrsteg du tar, kommer du framåt. Det är okej att sätta sig ned att vila, men lägg dig inte ned utan ta ett litet steg till.
Ett steg kan vara att be om hjälp, gå ut att gå fast du hellre vill sitta inne, kliva upp ur sängen fast du aldrig mer vill göra det, gå till biblioteket, skriva i dagboken, köpa en bok om depressioner, krama din katt, be någon hålla om dig, diska, lyssna på musik du tycker om, börja äta vitaminer … göra något. Och när du gör det, slå inte dig själv på käften för att du egentligen inte gör mer, går längre, hoppar högre eller springer fortare – för varje pyttelitet steg är värdefullt. För kom ihåg – varje steg du tar blir den mörka tunneln lite kortare.
by 
by
tack för just de här orden idag. Jag behövde dem mer än någonsin…. kram
Tack….precis som du skriver känns det, nu när jag gått med hunden ska jag väl orka dammsuga också. Jag menar hur mycket energi ska det ta..men av någon anledning så går dagen och dammsugaren står orörd. Imorgon ska jag träffa en läkare för första gången och prata om det här. Undrar ska jag bli tagen på allvar….tanken kommer ”du inbillar dig”
-kom igen nu å le lite å gå ut och ta tag i dig själv. Mitt eget motto ”hur svårt kan det va” hoppar upp och slår mig i huvudet gång på gång…..
Jag bara ÄLSKAR det du skriver!!!!! <3
Kloka du, jag är just nu i mynningen på tunneln med ena foten utanför i ljuset den andra halvs upp i luften. kan känna en rädsla att det inte kommer att gå att jag halkar tillbaka att jag inte bromsar tid….
Men just nu känner jag mig bra mycket klokare, lyssnar på min kropp, tar en dag i taget och bokar in fria dagar utan något bokat….
och Du: I går skrattade jag högt med tårar trillande nedför kinderna och kunde inte sluta….. Vad jag skrattade åt vet jag inte, men det är inte viktigt utan att jag inte kunde sluta skratta, att det bara bubblade i mig och att jag kände mig alldeles varm inuti i mig efteråt och att den känsla räcker fortfarande ett dygn efteråt….
Tusen kramar AA
Vänner, det är så underbart att var vi än befinner oss på vår resa, så kan vi samsas kring liknande upplevelser och samma känslor. Det är så glädjande att läsa det ni skriver och ta del av era erfarenheter och tankar.
Vi hjälps åt att bli lite klokare och lite gladare.
Stor varm kram till er
hEJ!
Jag vet att detta inlägg är gammalt men jag vill ändå kommentera för jag hittade det när jag sökte på ont i själen.
Jag mår väldigt dåligt just nu på grund av att min son som är 24 har flyttat hemifrån.
Han har inte flyttat långt utan bor kanske en kvarts gångtid från mig.
Han kommer och hälsar på ofta och sover här ibland till och med.
Jag bor med min man, svärmor och en dotter så jag bor inte själv .
Trots allt detta har jag ont i hjärtat och själen. Det känns liksom som en olustkänsla inom mig. Jag har tårar i ögonen och en klump i halsen titt som tätt.
Jag kan inte förklara varför jag mår så här, tror det dels är tanken att han inte bor här längre och synen av hans tomma rum.
Det är ingen som ligger därinne i sängen och skrattar åt youtubeklipp.
Min familj säger åt mig att skärpa mig för jag har så mycket att vara tacksam för och jag vet att jag har det men varför kan jag inte styra mina känslor?
Hur länge ska jag behöva må så här?
När jag läste ditt inlägg kände jag mig lite mer hoppfull.
Som du skriver man får ta ett steg i taget. Jag tror det var Freud som sa ” Vanan försonar oss med allt ” och det stämmer.
OM du har tid att svara gör det gärna på min mejl.
/ Elisabeth