Skrivet i november -08

Fredagar går jag en utbildning där jag fördjupar mina kunskaper i KBT. Igår morse kände jag mig som vanligt upprymd på väg till kursen, eftersom det är det roligaste som finns att sitta på skolbänken igen. 20 minuter för tidigt satt jag utanför vår sal och väntade som en ivrig skolflicka. Minuterna gäspade sig fram och märkligt nog var jag helt ensam i min otåliga väntan. När jag började fundera över var mina klasskamrater var, så slog det mig helt plötsligt att Halloween är det ingen lektion. Jag kände mig snopen och en smula dum, så jag rafsade snabbt ihop mina saker innan jag smög ut och hoppades att ingen såg mig och mitt misstag.

Väl utanför, låg besvikelsen i bakhåll och väntade på mig. I ett nafs hade förväntan bytts ut till grinighet, med ett rejält stråk av självömkan. “Stackars mig, som gick upp så tidigt och slösade bort en massa timmar på att åka till skolan och vad ska jag ta mig till nu i tre timmar?” Självömkan är min akilleshäl. Det är pinsamt att erkänna, men när känslan av att det är synd om mig kommer smygande, blir jag som en alkoholist på ett coctailparty. Jag frossar i känslan och har svårt att uppbringa karaktär nog att avstå den behagliga berusning det ger mig att ge efter.

Är det någon som känner igen sig? Vi tycker ju synd om oss själva av olika anledningar som t.ex. när något eller någon går emot ens vilja, när man är ensam, när man blir orättvist behandlad, bortglömd eller utnyttjad. Sjuk, trött eller hungrig. Men en gemensam nämnare för självömka när att det ofta handlar om att man har tappat kontrollen över något och till följd av det känner man en viss hjälplöshet.

Vad gör vi när vi känner oss hjälplösa? Jo, vi kan försöka anstränga oss och återta kontrollen eller ge upp och dyka in i offerrollen. Min kollega och jag håller kurser för överviktiga som vill gå ned i vikt med hjälp av KBT. Många av deltagarna kommer fram till att just “Stackars-mig-syndromet” är en vanlig anledning till att man öppnar kylskåpet och letar reda på något att trösta sig med genom munnen. För att det är liksom okej att äta fel saker när det är synd om en.

Varför är det ofta lättare för många av oss att med liv och lust kasta oss in i offerrollen – lättare än att leta reda på det mentala skärpet och faktiskt försöka återfå kontrollen igen. Ta min sambo och mig när vi tillsammans skulle gå ned i vikt som exempel. Under en lång period hände ingenting med någon av oss trots slit och ivriga ansträngningar. Min sambo tänkte att han nog behövde anstränga sig mer och la efter noggranna beräkningar upp en ny strategi. Själv hänföll jag åt hämningslös hjälplöshet. “Gu vad orättvist, jag som har kämpat så hårt, varför lyckas jag inte med något, osv, osv” Nå, i rättvisans namn ska tilläggas att jag hittade både det mentala skärpet och kragen så småningom och återtog kontrollen.

Men varför ägnar vi oss åt självömkan och offerrollen? Vore det inte bättre om vi istället aktivt försökte ta tillbaka den tappade kontrollen? Det är mycket som ligger bakom offerrollen, mer än vad som får plats i ett blogginlägg. Men några anledningar kan vara att det är skönt att slippa ansvar (det är ju inte mitt fel att det är synd om mig), eller att man är rädd för att misslyckas (ingen slår på den som redan ligger). Kanske en möjlighet att få unna sig eller trösta sig (jag är värd den där tröjan, kakan eller ett glas vin) .

Det viktigaste är att faktiskt börja reflektera över sin egen offerroll. När tycker du synd om dig själv? När är du ett offer eller känner dig hjälplös? Eller när något går emot dig – försöker du göra vad som står i din makt att ställa dig upp igen – att återta kontrollen? För vilket är mest fruktbart – att tycka synd om sig själv eller att göra något åt det?

Men det bästa av allt; när man väl har börjat återta kontrollen över ett område i sitt liv brukar det sprida sig till andra delar i livet. Det märks tydligt i våra viktkurser. De som helt plötsligt blir medvetna om sin påtagna hjälplöshet och gör något åt det; som vikten exempelvis, får helt plötsligt kontroll igen över stress, familjerelationer, jobb osv. Det bildas en positiv epidemi i vårt eget beteende.

Igår lyckades jag hitta det mentala skärpet och skakade av mig besvikelse och självömkan. Jag fokuserade istället på vad jag kunde hinna med under dessa timmar jag plötsligt fick gratis och började formulera texten till dagens inlägg. Då glömde jag bort att tycka synd om mig och blev genast på bättre humör.

Hjälplöshet, offerroll, martyrskap och självömkan är ett stort ämne som vi garanterat har anledning att komma tillbaka till igen.

by

by