Bättre att bli vän med ensamheten, än att ständigt springa ifrån den

”Finns det något bra med att vara ensam?” frågade en av mina klienter. Hon hade precis gått igenom en tuff skilsmässa och såg med förfäran på alla ensamma kvällar, helger och semestrar som låg framför henne. Det var absolut inte så att hon saknade sin exman, för det var hon som tog initiativet till skilsmässan, utan hon var rädd för ensamheten.

Det är inte alla förunnat att kunna njuta av ensamheten. Jag hämtar kraft ur ensamheten, men många hämtar energin ur att ha människor omkring sig. Sen finns det olika ensamheter. Du kan känna dig ensam fast du lever ett liv med någon du älskar, eftersom ni inte möts på ett mentalt plan utan bara traskar runt i vardagen tillsammans. Det finns den självvalda ensamheten, men det finns också den påtvingade, då någon en vän, familjemedlem eller en partner har lämnat dig.  Då kan ensamheten göra väldigt ont, för den är ett eko av en älskad människa.

Men för att gå tillbaka till min klients fråga. Ja, det finns något bra med ensamheten, anser jag. Det är där du verkligen kan möta dig själv. När alla röster har tystnat omkring dig är det så mycket lättare att höra sin egen stämma. Det innebär inte att du behöver genomgå en skilsmässa för att uppleva ensamheten, utan den kan du möta i en skogspromenad, i en meditation eller en timme i köket med diskborsten i handen. Ensamheten har fått en sådan negativ stämpel, men i själva verket är det en vilsam plats att vara på.

Vi mår bra av våra vänner, vår familj och att ha människor omkring oss. Men förr eller senare kommer vi möta ensamheten i någon form så varför inte lära dig att njuta av den?

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

4 kommentarer till “Bättre att bli vän med ensamheten, än att ständigt springa ifrån den

  1. Så sant, jag kallar ensamheten du pratar om i sista stycket för egentid. En tid då jag bara kan vara själv och göra precis vad jag vill. Det är en tid som är viktig för mig. PÅ min egentid går jag ofta ut i skogen med kameran. Ska sanningen fram så är jag inte helt själv på mina skogsprommenader, min hund är oftast med. Men eftersom hon inte säger så mycket så blir hon det tysta stödet jag behöver på min skogsprommenad när jag ska gå och reflektera själv.

    Tack för en bra sida // Kram Richard

  2. God morgon, Maria. Ensamheten ja, den njuter jag av oftast. Jag njuter av tystnaden och höra knarret under mina skor en kall vinterdag. Har jag sällskap av en pratsjuk väninna går de fantastiska ljuden oftast förbi. Men var sak har sin tid. Det är ljuvligt att gå ut och gå med en väninna också. Men att njuta av ensamheten är en lyx jag unnar mig och alla andra människor. Men tyvärr är det många som är rädda för tystnaden, ensamheten och tankarna som kommer med den. Ha en skön lördag. kram

  3. Jag har lärt mig att umgås med mig själv, att var ensam i att vara med mig själv det tycker jag är vilsamt… Skönt att få egentid, tid för att reflektera, tid för att vara kreativ eller tid bara för att vara……

    Men jag vet många som inte gillar att vara ensamma. Men det bör man lära sig, för det är med sig själv, endast, som man har en livslång relation med 🙂 ♥ Kram AA

  4. Vilka uppfriskande kommentarer, mina vänner. Så härligt att höra att det är flera som kan njuta av ensamheten och framför allt den sköna skogspromenaden. Vi är verkligen välsignade i vårt land för att vi har en härlig natur att traska runt i, en natur som öppnar upp för tankar och komplentaion. Och att dessutom få sällskap av en hund eller en kamera är skär lycka.

    Och som du Aase säger – ”det är med sig själv, endast, som man har en livslång relation med. ” Så vi har allt att vinna på att lära oss att njuta av den relationen. Så mycket bättre att spendera en livslång relation med sin bästa vän, än någon man inte tycker om.

    Varmt tack, mina vänner.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *