Är du den du tror att du är?

Skrivet augusti -09

I skolan var gympalektionerna det värsta jag visste. Det kändes så förnedrande att alltid komma sist, att alltid vara den som ingen ville ha i sitt lag eller fick sitta på avbytarbänken en hel lektion. Jag minns vid ett tillfälle då jag hade tränat på att springa snabbt ett helt sommarlov, vilket jag sedan skulle stolt visa läraren hur bra jag var och gav allt jag kunde på hundrametersbanan. Fröken tittade på tidtagaruret när jag lyckligt flåsande hade kommit i mål och mumlade “Nä Maria, det där får du göra om, jag måste ha tryckt igång uret för sent – tiden blev lite för bra.” Jag blev så sårad en tioåring kunde bli och vägrade springa en gång till.

Att vara dålig på bollsporter, gymnastik och styrka ingick tidigt i min självbild. Jag är den som har dålig kondis, är klumpig och svag. I perioder har jag gett mig på att träna på gym eller i löpspåret som alla andra, för att det är nyttigt för hälsan och smickrande för figuren. Att jag dessutom är reumatiker sen sena tonåren, samt alltid har haft lätt att bli förkyld har inte hjälpt till att bygga upp mitt självförtroende på det fysiska.

Men för tre år sen kom min Daniel in i mitt liv. Han besitter mycket kunskap kring fysisk träning och är själv närmare atletiskt byggd. Ett gymkort i julklapp från honom, fick mig att komma igång med träningen. Och under hans vakande öga upptäckte jag vilken stark kropp jag har. Som jag skrev tidigare så har vi bestämt att ägna fyra veckor av sommaren till intensiv träning. Vi har gjort vårt egna bootcamp.

En vecka har gått på vårt träningsläger och jag förundras över vad jag; den där klumpiga tjejen med svag hälsa och kondis, faktiskt är kapabel till. Jag är stark, snabb och besitter en envishet och tävlingslusta som förvånar mig. Daniel är inte förvånad, han tror på mig. Men själv trodde jag inte på att jag kunde klara av träningen, för jag har ju levt med den där klumpiga tjejen i 37 år.

När vi börjar att utmana vår egen självbild händer det spännande saker. Vi har vant oss att tänka om oss själva på ett visst sätt, ofta på grund av våra tidigare erfarenheter eller för att vi fått höra av vår omgivning att vi är på ett visst sätt ända sedan vi var små. “Jag är blyg”, “Jag kan inte hålla tal”, “Jag har inget läshuvud”, “Jag vågar inte/kan inte/är rädd för… ” Men ett av de säkraste sätten att få sin självkänsla att blomma ut är att utmana sin egen uppfattning om sig själv. Att titta på det som man har undvikit i många år och faktiskt pröva den egna sanningen mot verkligheten. Gå en spanskakurs, om man tror sig vara dålig på språk. Begära ordet på personalmötet, om man är rädd för att tala inför en grupp. Anmäla sig till en dejtingssajt om man är blyg. Prata engelska med turister på stan om man tycker att ens engelska är förfärlig. Eller bara ta en annan väg på kvällspromenaden, om man är en vanemänniska.

Syna dina rädslor, nojor eller din självbild i sömmarna genom att göra tvärtemot vad du vanligen skulle göra. Det kommer att få dig att växa och öppna vägar till möjligheter du inte trodde fanns. Du är troligen tuffare och modigare än du själv tror. Rädslan inför något är oftast mycket större än vad vi känner när vi väl befinner oss mitt uppe i allt. Kanske du dessutom får chans att lära känna nya sidor och talanger hos dig själv.

Se denna vecka som du har framför dig som ett experiment. Pröva att göra tvärt emot vad du brukar att göra. Eller utmana dina nojor eller rädslor. Skriv ned i din bok vad du har gjort och hur du känner dig efteråt. Vad trodde du skulle hända och vad hände i verkligheten? Och se hur din självkänsla växer när du utmanar din självbild.

utveckla

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *