Sätt realistiska mål och tillåt dig att uppnå dem.

Vår inre kritiker har en förmåga att sätta upp höga mål. Det är märkligt vad mycket vi ska hinna, hur ofta vi ska träna, hur mycket vi ska gå ned på en vecka eller hur duktiga vi ska bli när vi sätter våra mål. Det är sällan jag möter människor som sätter för låga mål, som jag behöver uppmuntra att höja ribban. Så när vi har det höga målet där högst upp på bergstoppen så säger vi till oss själva ”Om jag bara är disciplinerad nog så jäklar vad jag kommer att klättra!” Så börjar vi klättra i en snabb takt hela första veckan, tills vi vecka två måste sätta oss ned på en avsats och torka svetten ur pannan. Då tittar vi upp på toppen igen och inser att målet fortfarande är lika långt borta och att berget är lika högt och brant. Så vi ger upp. Men samtidigt som vi gör det, så ser vi till att ge oss själva en rejäl spark i sidan för att vi var så odisciplinerade som inte orkade klättra hela vägen.

Då min vän är det dags att bli lite självempatisk och istället för att sätta så höga krav på dig själv – försök att ta reda på vad det är som motiverar dig. Vad kan hjälpa dig att klättra? Behöver du skriva en lång lista med viktiga skäl till varför du ska klättra hela vägen – en lista som du hela tiden kan återgå till när du behöver inspiration? Behöver du delmål, en coach eller belöningar på vägen?

Faktum är att det inte handlar om att du är en odisciplinerad människa när du inte kan nå ditt mål – utan att du är människa – kort och gott. Nu finns det forskning som visar att om vi sätter för höga mål, så blir vi paralyserade. Hjärnscanning har visat att amygdala, den delen av hjärnan som gör att vi responderar rädsla och hot, ”kidnappar” resurser från andra beslutsfattande och kreativt tänkande delar av din hjärna, när du har ett för stort mål framför dig. Men att dela upp målet i mindre delmål, gör att du kan tänka mer kreativt hur du ska uppnå dina mål och känna en större motivation. ”Breaking a big goal into smaller, more achievable goals prevents the fear part of your brain from hijacking your thinking cap and gives you victories.” säger professor Shawn Achor.

Så lär dig att bli självempatisk genom att se till det faktum att även du är människa och behöver motivation och realistiska delmål för att nå dit du vill komma.

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

5 kommentarer till “Sätt realistiska mål och tillåt dig att uppnå dem.

  1. så himla bra! Ha en skön dag. Kram

  2. Himmla bra. Hoppas att jag kan minnas dina ord för de är så sanna. Ha en skön helg! Zinnia

  3. Tack för en stunds läsning på denna sida!
    Jag har läst med blandade känslor, många kloka ord har du skrivit men samtidigt är allt inte så lätt att efterleva om man inte har grundförutsättningarna. Sånt som många tar för givet.
    Jag fixar tyvärr inte det!
    Jag har trots min relativt unga ålder hunnit uppleva mycket hemskt och idag befinner jag mig i mitt livs värsta sorg och samtidigt är jag helt ensam men förväntningarna på mig är nog att jag ska fixa detta också. Jag har ju fixat alla motgångar tidigare.
    Men nej, en dag kan kraften ta slut och HUR ska man orka tillslut om man ständigt står helt ensam och inte får chansen att fylla på med någon positiv energi?
    Saker som många tar för givet, umgås med vänner, en partner, släktingar, kollegor osv. Jag vet inte.
    Jag vet bara att det fanns många goda råd här men dom är svåra att praktisera för mig då jag står utanför allt.
    Det har varit en skam att erkänna hur illa det är men jag kan göra idag, dock med tårar i ögonen.

    Hade jag bott i närheten av dig och haft ekonomin så hade jag gett dig en chans. Samtidigt, vilken terapeut kan hjälpa mig att få vänner och ta den stora sorgen från mig?!

  4. Till ”Jag vill också vara med att leva”

    Tack för ditt innerliga och öppna brev. Jag ser din nakna sorg och din längtan efter det som många av oss andra tar för givet. Och visst har du rätt min vän, kraften kan ta slut.
    Det finns mycket jag skulle vilja och skulle kunna säga, men detta är inte rätta forumet. Däremot tänker jag så här – man behöver inte orka allt själv. Det är helt i sin ordning att be om hjälp. Ingen terapeut kan hjälpa dig att få vänner eller ta den stora sorgen ifrån dig, men en bra terapeut kan hjälpa dig att bära sorgen.
    Att få hjälp att bära sorg och smärta borde vara en mänsklig rättighet. Så är det inte idag, men det finns åtminstone bra instanser där man kan börja söka hjälp.
    Tack åter igen för att du skrev till mig och alla som läser min blogg. Ett modigt och starkt brev.
    Varma hälsningar

  5. Jag läste vad Maria skrev. Jag tror att det ofta beror på grundpersonligheten. Själv såg jag mig som omänniska till att jag fyllde 29 år. Då fick jag äntligen tillit till vuxna. Jag har lärt mig det barn annars lär sig från tre års ålder. Som objektkonstans, anknytning, lära mig att se från mig själv och inte från punkter i rummet med mera. Men jag har alltid haft förmågan att uppskatta det lilla. Såsom att jag i vuxen ålder kunde uppleva årstidernas växlingar. Det blev möjlig när jag flyttade långt från mitt barndomshem. Man skall alldrig jämnföra lidande. Men jag hade ingen vuxen som såg när jag var barn. Idag har jag underbara vänner och en otrolig terapeut. Mitt liv är fortfarande begränsat av mina svårigheter. Jag har fått förtidspension. Men jag är tacksam. Även om jag fortfarande är mycket dålig av och till. Jag önskar dig en skön helg. Zinnia

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *