Det fula trollet spricker i solen

Varför går vi i terapi? Vad vinner vi på att prata om sådant som gör ont eller är läskigt? Mår vi inte bättre om vi bara helt enkelt för stoppa undan allt skräp långt inne i vårt inre och glömma bort det? Jag möter ofta människor använder all sin kraft till att glömma saker de inte vill ha med i sitt liv. Vårt psyke är ganska finurligt utformat, så riktigt otäcka upplevelser kan vårt undermedvetna hjälpa till att gömma så vi mer eller mindre ”glömmer bort” det. För att skydda vår egen personlighet, så ligger det väl gömt från vårt eget minne, vi har som man kalla det med en psykologiskt och populär term – förträngt det. Det finns människor som går hela livet och aktivt ”glömmer” obekväma saker. Sen finns det många som går runt och är rädda för saker. Så varför ska vi inte få fortsätta med det? Varför kan vi helt enkelt inte lämna eländet i fred?

Det vi försöker komma ifrån, de otäcka känslorna, rädslorna eller minnena försvinner inte hur mycket vi än försöker glömma bort dem. De är som ett fult litet troll som gömmer sig i ditt inre och kan växa sig starkare där inne i ditt undermedvetna om det får vara ifred, men om du drar ut det i solen så spricker det. Jag ska inte säga att detta gäller allt och alla, för självklart är vi människor och tack och lov är vi olika och har olika ryggsäckar med erfarenheter. Men det finns mycket forskning som stödjer att något som gör ont kommer på sikt att göra mindre ont om vi sätter ord på det.

Jag brukar säga att det borde vara en mänsklig rättighet att få gå i terapi, men tyvärr är det inte det ännu, så självklart finns det andra sätt.
– Skriv! Skriv ett brev, som du kanske aldrig skickar eller dagbok. Låt dina tankar fritt få forma orden och tänka inte på att någon annan ska läsa eller analysera det. Det är dina ord, dina tankar.
– Prata med din vän. Be om att få låna dennes öra under en timma, utan att få råd, synpunkter eller att hon eller han bedömer det du säger.
– Sen tack och lov finns det gratis instanser som vi kan prata med idag – prata med prästen eller en diakon i din närmsta kyrka, det är gratis! Be att få prata med en kurator på din vårdcentral (då måste du gå via läkaren)
– Om du behöver prata mitt i natten (21.00 – 6.00) så finns Jourhavande medmänniska telefonnummer 08-702 16 80
– Du kan också dygnet runt prata med en sjuksköterska och få råd, ring Vårdguiden på telefon 08-320 100.

Våga be om hjälp. Våga prata om det. Våga möta det du flyr ifrån.

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , ,

5 kommentarer till “Det fula trollet spricker i solen

  1. Det är så sant Maria. Vi måste sätta ord på det onda och prata om det för att lämna det bakom oss eller komma till insikt att det inte fäller oss. Avdramatisera det onda genom att ta upp och titta och vända och vrida på det. Kram

  2. Så sant. Jag upptäckte din blogg häromdagen när jag googlade på ”vara snäll mot sig själv”, något som jag får kämpa med emellanåt, konstigt nog. Tycker väldigt mycket om det du skriver och tog mig därför friheten att tipsa om din blogg i min blogg idag.Hoppas det var OK? 🙂 Ha det gott!

  3. Tack, Marie-Louise, avdramatisera det onda – var ett bra uttryck. När vi vänder oss om och tittar på monstret i mardrömmen så är det inte lika läskigt längre.

    Alexandra, välkommen hit! Vad glad jag blir att du uppskattar min blogg, så pass mycket att du rekommenderar den. Självklart var det ok! Spännande, jag ska göra ett litet besök på din blogg.

  4. Hejsan
    Lånade en bild av dig för att publicera på min blogg. Hoppas det är okej. Har precis hittat din blogg och gillar den redan =)

  5. Har tänkt mycket på det där vad som är bäst att göra om saker som gör så ont man inte vet vart man ska ta vägen. Jag har nämligen prövat att både prata om saker och att hålla för mig själv. Inget av det båda alternativen hjälper. Det som jag har kommit fram till är att man får sträva efter att helt enkelt acceptera hur en situation har varit och blivit, och det spelar ingen roll om man väljer att prata om det eller inte. Med tiden dämpas smärtan, men när minnen smyger på gör det ont vare sig man har pratat om det eller ej. Så det är verkligen upp till var och en vad man vill göra..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *