Jag är forskare i mitt eget liv.

Jag tycker att det är så skönt att tänka på alla er min läsare när jag skriver mina blogginlägg. Det är en så fin känsla att veta att det finns ett ganska stort gäng som läser och tar del av mina tankar. Jag kommer inte bli så långrandig idag, för det känns lite som om jag behöver spara på både mig och orden. Resten av min tenta hemtenta i Pedagogisk forskning behöver plitas ned idag och imorgon, vilket kommer att ta både tid och ord i anspråk. Men jag vill skriva ned några funderingar som jag har haft de senaste dagarna. Det handlar om drivkraft.

Vi slår upp tidningen och läser om alla farligheter som kan drabba oss, sjukdomar vi kan få, öden som kan hemsöka oss och våra nära och kära, saker vi måste passa oss för, undvika och vara oroliga över. Vi gör så gott vi kan och vi kan och försöker äta nyttigt, röra på oss och se oss för innan vi går över gatan. Men vi är människor, så ibland slinker det ned transfetter i magen eller att vi är tvungna att ta oss hem ensamma en mörk kväll, fast vi vet att det kan vara lite farligt. Det är helt i sin ordning att undvika farligheter och göra sitt bästa för att lyda forskares råd, eller mammas rekommendationer. Men ibland kan det vara hälsosamt att fundera över – har rädslan smittat ned även andra områden i mitt liv? När det kommer till arbetet till exempel – är jag orolig att förlora jobbet, vad kollegorna ska säga eller vad den nya projektet kommer att innebära? Eller när det kommer till mitt nätverk – hindrar jag mig från att uppfylla mina drömmar, säga vad jag tycker eller oroar mig över vad grannarna ska säga? Vad är det som driver mig? Är det min rädsla eller är det min nyfikenhet.

Att drivas av sin nyfikenhet handlar om att ha lust och upptäckarglädje. Jag undrar vad som finns bakom nästa hörn och jag vill gärna ta reda på vad det nya projektet på jobbet och min spännande dröm kommer att innebära. Att vara rädd och orolig beror ofta på negativa förväntningar, medan nyfikenheten lämnar ett oskrivet blad. Jag är nyfiken på hur jag ska lyckas sy ihop den här tentan och hur jag kan använda min kunskap i ämnet på bästa sätt. Om min drivkraft hade varit – oro för om jag kommer att hinna eller klara det, rädsla för att min kunskap inte ska räcka till eller att jag kanske har missuppfattat någon fråga – då kommer den här dagen gå i ett stort ångesttöcken och det finns en liten risk att det inte går så bra som det kan göra.

Det är spännande att stanna upp då och då och fundera över vad det är som driver oss. Är det min oro eller är det min nyfikenhet. Kan du plocka fram din upptäckarglädje, det undrande barnet, den vetgiriga forskaren inom dig? Upptäck, överraskas och var frågvis. I varje liten stund finns det möjlighet att lära sig något nytt, om du tillåter det och släpper taget om kraven. Att vara nyfiken är spännande. Om vetenskapsmännen hade drivits av sin oro istället för sin nyfikenhet – hade vi inte haft mycket ny kunskap i vår värld. Du är en forskare och vetenskapsman i ditt eget liv. Vad driver din vetenskapsman inom dig?

.

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , ,

4 kommentarer till “Jag är forskare i mitt eget liv.

  1. Jag är en vetgirig och nyfiken person men… Rädslan har tidvis varit så stor. Att jag lärt mig att välja med omsorg vad jag exponerar och utmanar mig med. Förändringar är en del av livet men.. När känslan och intellektellt är på så skilda plan som för mig. Gäller det att gå balansgång så att jag inte blir sämre. Jag säger ofta till mig själv detta är just nu! Jag önskar dig en härlig dag! Zinnia

  2. Vilka tankar och funderingar ditt inlägg väcker hos mig. När du skriver om din tenta och om din nyfikenhet om hur du ska få ihop den så minns jag att det var jag. Jag kände bara glädje över mina tentor, hur jag skulle få säga mitt i ämnet men samtidigt lösa uppgiften korrekt. När jag var färdig lärare, var jag så nyfiken på att få skapa undervisningssituationer för eleverna som i mitt tycke vara lärande så det gick inte att hejda mig.

    Men nu är jag rädd, rädd att följa min dröm, rädd att kasta mig in i något nytt och sedan inse att jag inte orkade med utan det gjorde mig också sjuk. Min utmattning har skapat en rädsla i mig som gör att jag inte längre känner nyfikenhet inför framtiden. Jag har inte tappat tron på min förmåga som pedagog, men jag har blivit rädd att jag gör mig sjuk i min strävan att göra ett bra arbete. Och nu när jag har börjat fundera på att göra något annat i mitt liv så är räddslan att jag inte ska orka hela vägen…. Som du ser Maria, så väckte du mina funderingar. TAck! Kram

  3. Känner igen rädslan för att inte orka hela vägen, har erfarenhet av att bli hejdad på halva vägen av olika omständigheter. Den rädslan sitter envist kvar i ryggmärgen o gör att jag drar mig för att säga ja till sådant som verkligen engagerar och skulle vara bra för kropp o själ.

    Just nu är jag starkare o försöker varje dag ta vara på det som finns omkring mig, unnar mig lite nyfikenhet, gläder mig åt mina vänner på FB, mina grannar o min familj.
    Ser fram mot våren o hoppas att den o sommaren ska bli sköna, att kunna gå promenader i naturen. Är tyvärr inte alltid så tacksam som jag borde, gnäller när det gör ont. Vill så gärna hjälpa andra som mår dåligt, har förmånen att få läsa dina o andras kloka inlägg. Kram <3

  4. Tack, underbara kvinnor för era tankar.
    Att erkänna att man inte vågar – är ett steg på vägen. Att säga ”Jag är rädd” är modigt.
    Tack för era inlägg som väcker tankar och tacksamhet hos mig. Att skriva öppet på en blogg – är att våga!
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *