Det är faktiskt okej.

Att vakna till en morgon där solen strålar över en nyväckt skog, där buskar och träd har små fin knoppar på sina nakna grenar – är att vakna till hopp, glädje och spirande kreativitet! Eller? Det borde vara så. Kan man tycka.

Men när jag vaknade i morse så var det med ansiktet ihopskrynklat av irritation och med trötthet i varenda kroppsdel. Jag masade mig upp och eftersom jag inte hade några möten inbokade på morgonen, kunde jag sätta mig i ro framför bloggen. Vänta på att orden skulle ramla ned ur mitt huvud, ned på tangenterna. Inget hände. Och jag kände mig än mer irriterad. Drack en kopp kaffe och tog fram några fina bilder som jag kunde fånga med en träffande text. Det kom inga ord nu heller. Min dvärgpudel Selma, som däremot som vanligt hade vaknat på ett strålande humör försökte muntra upp mig med både bollar och lekfulla knuffar. Men hennes pigga uppsyn hade bara motsatt effekt på mig.

Vad är detta, tänkte jag. Jag gav upp bloggförsöket och gick för att klä på mig. Såg mig i spegeln och det mörka molnet ovanför mitt huvud började dra ihop sig för en riktig storm. Usch, vad jag ser ut, missklädsam frisyr och en ny rynka och ser jag inte lite tjock ut?! Jag försökte stoppa mig själv och åskstormen som började komma riktigt nära nu. Rabblade saker jag är tacksam för… men kom bara på tre saker och när jag tänkte efter så var de tre sakerna inte så mycket att vara tacksam över heller.

Nej, nu fanns det ingen annan råd. Jag drog ned mössan djupt över huvudet, hängde kameraväskan rutinmässigt över axeln och kopplade hunden. UT! Innan jag blir en fara för min omgivning.

Gå gå gå. Klafsa runt i lera, låta blicken leta efter våren att fånga på bild, släppa vovven som får rasa fritt bland träd och sten. Hoppas att jag slipper träffa folk och vara trevlig. DÅ. I ögonvrån ser jag hur hon snubblar till och voltar ett varv och skriker. Jag känner hur hjärtat brister när min lilla pudelflicka gnyende kryper ihop och på tre tassar kryper mot mig. Jag lyfter upp henne och kalkylerar i huvudet hur snabbt jag kan ta mig till närmsta veterinär. Hon gnäller i min famn och jag pressar tillbaka tårarna, halvspringer mot civilisationen. Möter några hundägare efter några hundra meter och de ser min oro och frågar om de kan hjälpa till. ”Jag tror hon har brutit sin tass” säger jag olyckligt. En rådig dam, tar genast tag i Selmas lilla smala tass och klämmer och vrider och jag får lust att slå henne för hennes hårdhänthet. ”Nä”, säger damen ”det är inget fel på tassen. Hon vricka nog bara till den eller blev lite rädd.”  Jag sätter misstänksamt ned Selma på marken och mycket riktigt, inte ett spår av hennes hälta. Hon hoppar istället glatt runt med sina nyfunna hundkompisar. Hade jag inte känt mig så lättad hade jag nog känt mig ganska dum.

När jag är på väg hemåt, lite omtumlad, lite arg på mig själv att jag inte kan känna mig tacksam över allt bra. Då känner jag bara en sak ”Det är okej.” Om jag med lite mildare ögon tittar på mig själv just nu, så förstår jag att min kraft är slut. Jag har haft lite för höga krav, jobbat lite väl hårt mot en deadline, samtidigt som mitt hjärta har ett litet skavsår för att jag saknar en nära vän som inte finns hos mig. Det är okej att det känns elände och skräp. Jag behöver inte vara glad. Ingen annan än jag själv förväntar mig att vara på topp hela tiden. Huvudsaken just nu är att Selma är hel. Och jag med, trots det lilla skavsåret. Jag förlåter mig själv för att jag har en usel dag.

.

Selma under vår vårpromenad. 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

7 kommentarer till “Det är faktiskt okej.

  1. ååå, vad ditt inlägg väckte känslor hos mig. Jag känner ju igen mig eftesom jag själv har sådana dagar som din i dag. Men jag gläds med dig när du tar tag i dig och går ut och går. Sitter och ler, men så händer det med Selma och istället byt mitt leende mot tårar för dig och din kära vän. Sedan en lättnad, så nu sitter jag här med ett litet leende och en tår i ögonvrån och känner att det är helt okej Maria att du inte har en bra dag idag. Det kommer fler dagar… må så gott du kan idag och du jag kan ge dig ett tips! pts! Det finns en jättegullig tjej på nätet som jag läser varje dag och gav mig en övning på minfulness som även du kan lyssna på. Jag kan garantera att det hjälper…. 🙂 <3 Så vännen, lyssna på dig själv på stresscoatchen. Jag kan också tipsa om Emmas inlägg idag på Livskrafter. Länk inne hos mig om du inte har den själv. Kramiz

  2. Hm… jag tror vi alla känner igen oss i det du skriver. Fast det skrivs alltför sällan om det, den vardagliga tristessen, tråkigheten, fulheten. Det är antingen solskensbloggar eller solskensinlägg på fb etc eller motsaten; bara det svartaste av jämmer och elände. Av de som har mycket problem, hela tiden och verkligen har något konkret att med.

    Men det du skriver om, den där ” vanliga” nedstämdheten.. den som oftast försvinner nästa dag ( eller i alla fall känns lite lättare att bära) den är det ganska tyst om.
    Men vi har den alla. Och det känns skönt att du delar med dig av den.
    Stå ut. Lyft blicken och vänta in nästa topp. Om den inte kommer av sig själv, DÅ måste man ta hjälp och jobba. Men oftast vänder det. Inte sant?

  3. Du satte ord på det som ofta är så svårt att acceptera. Det är så lätt att bli frustrerad och att döma sig själv. Vilket bara förstärker känslan. Det jag brukar säga till mig själv är att det är okey jag är bara människa inte robot. Hoppas att morgondagen känns lättare. Zinnia

  4. Så skönt och härligt att läsa ditt inlägg! Precis som jag hade det igår och samma tankar/frågor som snurrade i mig. Det måste få vara så när det faktiskt är mycket som är tufft och skaver. Vi vet ju någonstans att det kommer andra, bättre dagar. Omfamna dig själv och fortsätt se med ödmjukhet inåt. Jag tycker själv det är svårt men tränar och blir bättre och bättre på det:-)Skönt att Selmas tass var hel. Man få ju så himla ont i hjärtat när ens djur gör sig illa och man inte kan kommunicera med dem..

    Ha en fin kväll!

    Kram
    Emma

  5. Hej!
    Det är väl som det ska vara att vi inte alltid känner oss på topp. Idag (lö) är inte jag heller på topp trot att jag är ledig och kan göra precis som jag vill.
    Vad fin din lilla Selma är 🙂
    Tack för allt du delar med dej av på din blogg!!!

    Kram/Susanne

  6. Tack mina vänner – stort tack! Er närvaro här – era varma inlägg – det kan vända mitt humör! Jag känner mig så lyckligt lottad som har möjlighet att få bli ”lyssnad” på.
    Varmt tack!

  7. Det var riktigt skönt att läsa! Idag har jag haft en av de värsta dagar på länge…
    Kram 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *