Ett nej och en objuden gäst.

I fredags var jag ordentligt inspirerad av en artikel i Modern Psykologi, så jag skrev om den svåra konsten att säga nej. Med goda råd och tips om hur man kan träna upp sin förmåga att sätta gränser och säga nej kommer man långt. Men ibland är livet ivrigt på att lära mig saker som jag har glömt bort eller helt enkelt inte tänkt på. Det har hänt mig många gånger att jag ena dagen bloggar om ett ämne och nästa dag lär jag mig en helt ny dimension av det jag skrev eller att det till och med är tvärt emot vad jag har uttalat mig om.

På fredagskvällen ringer min pappa och frågar om inte jag vill följa med honom och lyssna på ett föredrag på lördagen. Det är en kvinna som jag arbetade med i Sierra Leone och inte har träffat på många år som ska hålla föredraget. Redan här har vi flera härliga anledningar att tacka ja – ett fint tillfälle att få göra något med min lilla far och dessutom få möjlighet att lyssna på och kanske träffa en människa som betytt oerhört mycket för mig. Men inom mig känner jag bestämt – nej jag vill inte gå. Föreläsningen skall hållas i ett sammanhang och en gemenskap som jag sedan många år har lämnat bakom mig och tanken på att kliva tillbaka dit känns inte bekvämt. Pappa gör några övertalningsförsök och jag tvekar, men inspirerad av morgonens blogginlägg så säger jag vänligt men bestämt – nej tack.

Då fick jag plötsligt en oväntad gäst som oombedd kliver innanför dörren och slår sig ned i mitt vardagsrum. Det var Herr Dåligt Samvete som kom på visit och dessutom hade fräckheten att sova över på min soffa och sedan följa med mig på min morgonpromenad. Jag försöker vänligt prata med honom och be honom att låta mig vara ifred, men han envisas med att hänga mig i hasorna och berätta för mig vad jag borde ha gjort och hur jag borde ha uppfört mig. Snart börjar jag känna mig riktigt tufsig, som man gör när man inser vilken dålig och otacksam dotter man är.

Och det slår mig att det där med att tacka nej är en sak, men att hantera sitt dåliga samvete efteråt är en helt annan sak. Det är då vi kan ha nytta av att ta ett steg utanför oss själva och tänka -Om det var min vän som berättade detta för mig vad hade jag tänkt då? Eller vad tror jag egentligen att min pappa känner? Tycker han att jag är en dålig och otacksam dotter?

När jag tänker dessa tankar, så går jag förbi en liten smutsig borttappad nalle som någon har satt på en sten vid stigen. Det syns hur älskad han är för han är ordentligt sliten. Någon har tappat sin fina vän och längtar säker massor efter honom. Varför är det så svårt att se på mig själv med andras ögon? Att se att även om jag är tufsig och sliten, så är jag älskad. En av mina finaste vänner tackade nej i fredags till en middag med mig för att hon kände sig sliten och det enda jag kände var empati för henne och hoppades att hon kunde vila sig pigg. Så varför skulle inte det gälla mig?

Vi är snabba på att döma oss själva. Att tacka nej är något vi ofta gör för att vi har en god anledning att tacka nej. Och det vore förfärligt om hela tiden gjorde saker vi inte ville, förfärligt både mot oss själva och den vi tackar ja till.

Så att träna på att säg nej till andra och framför allt till Mr Dåligt Samvete är inte alltid så lätt. Då kan det vara skönt att få vila lite i att man är älskad – trots allt – eller kanske helt enkelt på grund av allt.

.

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

5 kommentarer till “Ett nej och en objuden gäst.

  1. din ärlighet är en av de många härliga faktorer som gör att jag gillar din blogg! och det är just ärligheten som gör dig så närvarande och äkta och att dina ord ger så mycket! tack!

  2. Tack Lina! Det var en av de finaste komplimanger jag fått på länge. Värmer!

  3. Jag håller med föregående talare. Det blir så äkta och klart när du berättar om din egen erfarenhet om alla jobbiga saker vi arbetar med lite till mans. Tack för att du delar med oss.
    Du är älskad. <3

  4. Tack du härliga Marie-Louise! Du är som ett glas bubblande champagne! Det är lite vardagslyx att läsa dina kommentarer och inlägg, jag blir alldeles varm och gladbubblig.
    Kärlekskram

  5. Tack Maria! Jag är så glad för ditt inlägg. Det var ju just det dåliga samvetet jag tog upp i min kommentar på ditt förra inlägg och det här kändes så skönt att läsa. Jag är alltså inte ensam om att ha sällskap av den herrn lite nu och då och inte ensam om att se med helt olika på mig själv och andra i sådana lägen… DU skriver så fantastiskt fint och på ett sätt som landar så mjukt men fast i mig. Det väcker en känsla av förståelse, samhörighet och sammanhang i mig, vilket jag tror gör att jag kan använda det till något väldigt bra för mig själv:-)

    Ha en riktigt fin dag!
    Kram
    Emma

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *