”You are braver than you believe, stronger than you seem and smarter than you think.” Christopher Robin

Igår hade jag en skräckupplevelse. Alla ni som har haft ångest kommer straxt veta vad jag pratar om. Jag är livrädd för tandläkaren. Trots att jag arbetar med personlig utveckling, Mindfulness, har arbetat med Mental träning, KBT mot ångest och kan alla verktyg, alla kloka råd – får jag fortfarande ångest för att sitta i tandläkarstolen. Den har dessutom blivit starkare ju äldre jag blivit. Att jag igår dessutom skulle göra något jag hade dragit mig för under tre år, nämligen dra en tand, gjorde inte saken bättre. Tro mig – jag är inte rädd för smärta, jag har gjort så mycket värre saker än att dra en liten tand. Så min rädsla är helt obefogad och ändå så sitter den där.

Så vad är ångest? Det är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna i Sverige, man brukar säga att var femte kvinna och var tionde man lider av det. Om du föreställer dig att du ska gå över vägen och plötsligt ser du i ögonvrån hur en stor lastbil inte kan bromsa och kommer rusande i hög fart mot dig. Du vrider huvudet mot lastbilen och i några sekunder hinner det hända mycket i din kropp, innan chauffören får kontroll över sitt fordon och lyckas bromsa in en kort bit innan dig. Den hastiga rädsla du kände under några ögonblick orsakade hjärtklappning, en isande känsla i händer och fötter, yrsel, andnöd och din hjärna slutade att fungera för det fanns bara plats för en enda tanke – FLY! Det mina vänner är ångest. Hjärnans beredskap till flykt från en livshotande fara. En livsnödvändig funktion som vi har för att vi snabbt ska kunna uppfatta ett hot och ta oss själva i säkerhet.

Det finns olika varianter av ångest och de brukar delas in i generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom, fobier, social fobi, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom.

Det jag upplevde i tandläkarstolen igår var en panikattack. Min hjärna tolkade situationen som livsfara och gav hela tiden min kropp signalen – fly därifrån. Mitt hjärta slog hårt, jag kände det som om jag skulle svimma, det susade i öronen och tryckte i gommen som om jag skulle kräkas och det tryckte över bröstet och var svårt att andas.

Men en sak har jag glädje av när det gäller min erfarenhet och skolning och det är att jag vet att ångest inte är farligt och att det bästa sättet att arbeta med sin ångest är att göra tvärt emot vad hjärna säger åt en – nämligen stanna kvar. På så sätt lär vi vår hjärna en ny sak – vi kommer att överleva om vi stannar kvar, alltså är inte situationen livsfarlig. Det låter lätt, men det är fruktansvärt jobbigt och energikrävande.

Jag hade tre redskap med mig i tandläkarstolen.
1. Informera – jag berättade för min tandläkare om hur jag kände och bad henne om att sluta så fort jag sa till.
2. Kognitiv kunskap – jag visste rent intellektuellt att jag inte skulle svimma, kräkas eller dö. Jag visste att mina tankar bara är tankar och mina känslor bara är känslor – de är inte sanning, utan en produkt av min ångest.
3. Distraktion – jag använde mig av en Mindfulnessövning som går ut på att jag fokuserar mina tankar till särskilda kroppsdelar. Det kallas för kroppskänning. Kan till exempel känna efter hur det känns i höger stortå. Det gör att tankefokuset flyttas från ångesten till tån – hjärnan klarar inte att hålla fokus på två saker samtidigt utan på så sätt släpper ångesten.

Jag tog mig igenom panikångesten och gick på darriga ben ut ifrån tandläkarmottagningen, utan en tand men med känslan av att ha överlevt ett dödshot. Nu ska jag tillbaka om en vecka och laga en trasig fyllning och vet ni vad – det känns inte ett dugg läskigt. Jag har lärt min hjärna att jag klarar av det värsta.

Om du har panikångest så är det bästa att rida ut den. Men en annan viktig sak är att veta att ångest inte är något skamligt eller ett tecken på svaghet. Det kan drabba vem som helst, men det går också att bota. Du ska inte behöva lida av det, utan sök någon yrkesperson som en samtalsterapeut, psykolog eller kurator med erfarenhet av ångest.

Och kom ihåg. Du är mycket tuffare och starkare än du tror.

Tack för att du läser min blogg. Och tack Johanna som gav mig modet att skriva om min ångest.

by

by