Möt Maja

Här är Majas berättelse:

”Jag Maja, är en fantastisk människa. En fantastisk vän, kollega och antagligen tycker kassörskan på mitt lokala Ica att jag är en fantastisk trevlig kund. Jag är grymt bra på mitt jobb och mina chefer har alltid älskat mig. Det finns faktiskt inte ett enda ont ord att säga om mig, för jag är genomsnäll, charmig och bra på det jag gör.

Och det tar så förbannat på krafterna att vara fantastiskt. Varje stund jag är ute bland folk längtar jag efter att stänga in mig i min etta och vara ensam med mina färger och dukar. Slippa människor. Slippa att vara den fantastiska vännen, kollegan, medmänniskan, vårdaren, grannen, kunden, klienten och fan och hans jävla moster. I min egna etta får jag bara gå upp i formen, ljuset, doften av oljefärg och se hur mina händer och min blick skapar en berättelse på en vit duk. Där i den aggressiva floden av kreativitet hör jag inte den negativa Rösten.  Där behöver jag inte vara fantastisk. Jag behöver inte ens vara någon. Färgerna och penseln sköter min existens. Och ingen negativ Röst mumlar kritiska kommentarer om mitt beteende eller hur jag uppför mig eller ens om jag har någon begåvning. Även om min livshistoria patetiskt nog är som alla andra kulturknarkares små livsberättelser, så spelar det ingen roll här hemma. Inget annat än det som händer i stunden mellan mig och penseln är särskilt viktigt!

Egentligen är det rätt skönt att jag slipper försörja mig på mitt målande. Jag vet att det låter som en pinsam bortförklaring. Men när jag gick på Konstfack och var vad de kallade mig – en spirande begåvning, var det som om den negativa Rösten hela tiden hängde över min axel när jag målade. Jag kunde känna den kritiska blicken genom dess smalnande ögonen, hur den värderade min hands rörelse, valet av färger och penselns tjocklek. Ibland var den bara tyst ogillande, ibland tog den upp en megafon och trumpetade ut sitt missnöje. Ingen lärare, inte ens någon konstkritikers lovordande kunde blidka Rösten. Han bara smackade ogillande åt den positiva respons jag fick. När jag gav upp min framtid som konstnär och han lät mitt målande vara ifred. Det var som en tyst överrenskommelse – jag sa upp min ateljé och min karriär och han höll käften när jag målade. Ett enkelt val. Omvärlden tro vad den vill om undersköterskan med konstnärsdrömmar. Sorry, men framgången kostar skaparglädjen och skaparglädjen är mitt drog. Där står jag alltså och fyller mina dukar, helt för mig själv. Idag vågar jag inte ens lägga ut något på Facebook, får då vet jag direkt vem som knackar på dörren.

Jag påstår inte att jag är unik, för det finns väl inte någon som inte har en negativ röst inom sig. En psykolog på mitt jobb rekommenderade mig en gång under att namnge rösten – Domaren, Papparösten, Den Stränge Läraren eller något annat starkt metaforiskt. Jag vet inte varför jag idiotiskt nog hade anförtrott mig för denna idiot, sent en kväll på en after work. Men herregud, vad exakt skulle jag vinna på att döpa Rösten? Sätt en lösnäsa på dina monster i mardrömmen, så blir de mindre läskiga. Jo visst, kanske jag ska kalla min negativa Röst för Freddy Krueger eller Hitler, så blir det lite lättare när han smyger upp bakom mig och börja väsa sin kritiska ramsa i mitt öra. Då är jag snart i samma rum som mina psykpatienter på jobbet. Nej, det är bättre att se saker och ting för vad de är och acceptera begränsningarna som följer med det. Vill jag måla för att jag älskar det eller vill jag måla för att vara framgångsrik? Framgång innebär att jag måste offra skaparglädjen, andrummet som en flow av kreativitet ger mig, energin som fyller på orken för att möta resten av livet. Livet utanför lägenheten.

Låter han mig vara ifred framför staffliet, så står jag ut med honom i alla andra sammanhang. Låter det helt galet? I mina öron är det ett realistiskt pris. Jag tror inte man behöver inte ha någon högre utbildning i mänskligt beteende för att fatta att jag måste vara fantastisk mot allt och alla utanför min lägenhet, för att blidka Rösten. Och i grundkurs A i psykologi förstår vi att den negativ Rösten ursprungligen tillhörde en sträng förälder. Uppriktigt sagt har jag inte mycket över till att gräva och leka arkeolog i det undermedvetna. Kalla saker för vad det är och acceptera att allt inte är som man hade önskat eller hoppats. Ångest är ångest oavsett om det kommer ur en rädsla för döden eller en skräck för att bli övergiven. Jag tror heller inte jag kan rabbla positiva ramsor eller affirmationer som det heter, om att jag är framgångsrik och vacker och så vakna en dag som Blondinbella. Eller för den delen ändra på saker i mitt inre genom att lägga något slags pussel av gamla minnen och ledsamma känslor. Min Pappa var alltid missnöjd med det jag presterade och voilá  – Majas inre Röst låter som Pappas kritiska gnisslande. Att jag idag ständigt måste vara fantastisk är självklart en produkt av att försöka kompensera för en förlorad pappabekräftelse. Lagt kort ligger. Vad kan jag göra åt det? Jo, jag kommer att fortsätta att slösa energi på att vara en bekräftande vän, en charmerande kund och en hjälpsam och godhjärtad granne. Bara jag får vara ifred i min lägenhet ibland och stänga av all kommunikation med omvärlden och bara målamålamåla. Vara ifred och som en törstig vampyr suga i mig energi för att orka gå ut och fortsätta att vara fantastisk.”

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , ,

8 kommentarer till “Möt Maja

  1. Maja kunde varit jag. Förkrossande och befriande att se att man inte är ensam.

  2. Aj! Åh, vad jag känner igen mig. Jag vet inte var min Röst kommer ifrån, men den finns och den har hela livet hindrat mig. Jag sitter fast och tror inte att förändring är möjlig…

  3. wow, jag blir berörd och tagen.

  4. Har Maja rätt tror ni? Tror ni att det inte går att göra något åt hennes känslor och energikrävande beteende? Jag tycker hennes berättelse är så viktig, för att visa att det är lätt att misströsta över sin välmående. Att vi kanske inte alltid vågar tro att det kan bli bättre. Jag tycker det är stort att våga berätta om hur man mår.

  5. Tack!

  6. Oj… jag blir seriöst gråtfärdig!!

    Förlåt men jag kanske tolkar allt fel, jag är ju trots allt ingen expert inom området. Har ingen diger kunskap att förlita mig på mer än min egen ryggsäck och mina egna rädslor.

    Jag tror tyvärr inte Maja är ensam, men jag tror heller inte att hon ska förlora sig mot rösten, den negativa känslan och prestationsprinsessan. Att lägga sig platt tror jag inte är en lösning… eller FEL, det är en temporär lösning med ett högt pris, Maja själv.

    Affirmationer passar säkert inte alla, definitivt inte någon i början med en låg självkänsla eller annat. Men därmed inte sagt att det inte går.

    Jag tycker att Maja ska tänka om, tänka nytt… våga bara vara…. och om hon inte är perfekt, so what tänket. Vad kan hända, ifrågasätta och gå emot.

    Fine att många säger att det krävs styrka, men det krävs även svaget. Mod finner vi alla inom oss, en liten bit i taget.

    Livet ska levas – inte efterlevas

    Vill dessutom tillägga att det är oerhört starkt att tala om hur man mår, DET är mod. Det visar verkligen att det finns möjligheter, man måste våga tro!

    Kramar Hanna

  7. Kloka Hanna! Så varsamma sanningar, vänlig omsorg och kloka ord. Alla med en tyngd bakom, som att du vet vad du pratar om. Ibland är faktiskt de största experterna inte de som har fina utbildningar i själavård, utan de som lever ett liv fullt ut med allt vad det innebär.

    Tack för att du tog dig tid att skriva dessa ord, jag är övertygad om att förutom att de stärkte mig, så stärkte de många andra läsare.

    Varm kram

  8. <3!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *