Ibland får man vända sig om och titta Självkritiken i ögonen

Håret på ända. Samma kläder sedan i lördags. Kan inte minnas om jag har duschat idag. Sambon har servat med lunch och middag, samt  lämnat och hämtat vovven på dagis. Själv har jag skrivit oavbrutet sedan i fredags. Texter om mindfulness, om gluten, mjölk och socker. Ord om glädjen i att äta och att tillreda mat, om meditation, om att vara i nuet. Recept på mjölk- och glutenfria efterrätter, linssoppa, bröd och lasagne. Hela tiden har Självkritiken hängt över min axel och synat vad jag har gjort. Granskat mina texter med kritisk blick och skakat på huvudet åt min kunskap.
– Vad vet du egentligen? säger han och smackar hånfullt med läpparna.

Så ibland har jag varit tvungen att gå in i rummet där min sambo sitter och berätta för honom hur bra jag är. Bara för att överrösta Självkritiken en liten stund och för att jag vet att min livskamrat varken ser eller hör min osynliga ovän. Ibland har det räckt att blunda och trycka in näsan i en mjuk päls eller hålla i en varm tass en stund, för att Självkritiken ska glömma bort mig. Eller så har jag ringt mamma eller pratat med min kollega och berättat hur otroligt mycket jag har hunnit med. Det brukar linda in mig i bomull en stund, så jag hör Självkritiken gnisslande stämma sämre.

Och vet ni vad? Det blir nog bra trots allt. Ibland har han ju  rätt när han står där bredvid mig och pekar på ett ord som låter knasigt eller en mening som behöver omstruktureras. Om han bara var lite snällare när han visade mig misstagen, så skulle jag nog trivas bättre i hans sällskap. Eller också är det jag som är lite hudlös efter att ha skrivit lite för mycket, lite för länge.

Ja, vad vet jag egentligen? Jag vet att ibland får man vända sig om och titta Självkritiken rakt i ögonen och säga 
– D
et inte är lätt att vara människa och operfekt. Kan vi hjälpas åt att göra det så bra det går trots allt? Om du ska hålla på att tjata så där högt i mitt öra hela tiden, så är det svårt för mig att tänka, så vill du vara vänlig att prata lite tystare och snällare? Tack. 

Och nu ska jag be honom att gå och lägga sig. För själv tänkte jag ta och hålla mig borta från tangenterna en stund. Till imorgon i alla fall.

Men jag klarade det. Jag har skrivit sista raden på vår bok.

Tack för att du läser min blogg.

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

9 kommentarer till “Ibland får man vända sig om och titta Självkritiken i ögonen

  1. Boken kommer garanterat att bli toppen! Skall bli roligt att se den, har ju varit med hela vägen 🙂
    Godnatt och sov gott Maria 🙂 <3

  2. här får du en hejdundrande grattis kram! <3

  3. Åh va skönt…att sista raden är skriven. 🙂

    Nu önskar jag dig en lugnare fas och om texten nu är klar så kan väl den där Självkritikern också slappna av, och gå i ide för ett bra tag framöver.

    Grattis & Heja dig!

  4. Du kan slappna av. För just nu sitter han här med mig . Och gud vad jag hoppas att det bara finns en av honom! Grattis till boken !!

  5. Du är det bästa och klokaste jag vet!
    Älskar dig och skrattar ihjäl mig!!!!!
    Det är bara du som kan lägga ut en sådan bild – and get away with it!!!
    du är min idol.
    puss och godnatt
    /C.

  6. Tack vänner. Jag tror herr Självkritik blir lite snällare när han läser vad ni skriver. 🙂
    Vi har alla en sådan liten marodör inom oss, eller hur? Ibland viskar han, ibland använder han en megafon. Men tack vare honom gör vi massa bra saker.

    Tack C – älskar dig med! När jag pratar med dig, känner jag mig störst bäst och vackrast. Och du sa ju att jag skulle träna på att lägga ut bilder på mig själv.

    Kramar till er!

  7. Hej Bästa Maria, du är bara så Fantastisk!!!!

  8. Ja, du är fatastisk, jag är så stolt!!!

  9. Jag tror det blir jättebra, du är otroligt duktig på att förmedla dig här på bloggen på ett klokt underbart och roligt sätt.

    All lycka till dig med boken och tack för en underbar blogg <3
    Kram Lotta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *