Maja berättar:

Försov jag mig den morgonen Gud delade ut liv till oss människor? Så när jag med andan i halsen kom fram till vår Herre, så fanns det bara ett trasigt liv kvar. Det räcker med att jag tar en titt i spegeln för att se att något uppenbarligen gick snett.  Ögonen sitter för brett isär, håret blir aldrig blankt hur dyra produkter jag än använder, brösten är så små att de inte ens skulle hetsa upp en livstidsfånge och jag är så mager att folk alltid säger åt mig att jag måste äta mer. Ibland känns det som om jag borde stänga in mig i min lägenhet och aldrig mer kliva ut bland människor. För öppnar jag munnen så ramlar det ut korkade saker och överilad tankar. Och vore det inte så patetiskt så skulle jag säga att ingen någonsin kan älska mig. Men eftersom jag inte är patetisk, utan snarare syrlig och cynisk så säger jag – vem kan älska en människa? En ofullkomlig, snubblande, misslyckande människa som har hela sitt fokus på sig själv och sitt eget väl och ve. Vi, stackars kärlekstörstande människor, kan vi, vågar vi vara helt ärliga i jakten på att bli älskade?

 

Jag vill ibland bara slå mig själv hårt på käften. Ibland… eller rätt ofta faktiskt. Några gånger om dagen skulle jag behöva ett kok stryk för att jag säger så idiotiska saker eller låter bli att göra något som jag borde göra. Det vore ju rätt angenämt om jag kunde klappa mig själv på huvudet och säga ”Det är okej Maja, du gjorde i alla fall ditt bästa.” Men problemet är att jag aldrig är riktigt säker på att jag gjorde mitt bästa. Om jag bara tänkt efter innan, om jag bara hade varit en snällare människa, om jag bara inte hade varit så jäkla impulsiv, om jag bara inte hade öppnat käften, om jag hade varit lite mer intelligent, snyggare, kvinnligare, haft större bröst… jag kan fortsätta och fortsätta. Och om jag gör mitt bästa så är det frågan om det faktiskt är bra nog.

 

Majas berättelse är inte ovanlig. De flesta av oss bombarderar oss själva med negativa, rent elaka tankar om att vi ser fel ut, misslyckas eller inte förtjänar andras kärlek. Själv ägnade jag hela min tonår och många långa år av mitt vuxna liv till att tycka illa om min kropp.

Vi jagar runt efter orden ”om jag bara  var…”. Om jag bara vore snyggare, smalare, roligare, smartare, flitigare, mer kreativ, hade mer tålamod… eller om jag bara älskade mig själv mer.

Idag vill jag påminna dig om att börja älska dig själv utan alla ”om”. Bara som du är just nu. Ingen människa presterar bättre med självförakt. Du förtjänar din egen vänlighet och varsamhet. Så ta min utmaning idag och byt ut några negativa tankar under dagen. När en negativ tanke om dig själv kommer smygande, byt ut den mot det motsatta. Det kan exempel se ut så här:
”Usch vad tjock jag är” blir ”Oj, vad fin jag är”
”Nu tycker Evert att jag är tråkig” blir ”Evert tycker om mig”
”Jag är misslyckad” blir ”Jag är ovanligt bra”

Du behöver inte tro på det fullt ut, men handen på hjärtat min vän, behöver du inte höra fina, snälla och vänliga saker om dig själv? Förtjänar du inte det?

by

by