Coachen som behövde coachas

”Man lär så länge man har elever” sa en klok kvinna till mig en gång. Ack, så sant. Utan den kreativa dialogen jag har med mina åhörare, klienter eller läsare, så skulle jag inte vara där jag är idag. Om jag skulle försöka framstå som om jag visste mer än någon annan, vore jag en kvacksalvare eller en människa med väldigt trasig självkänsla. Många gånger uppskattas det av människor jag möter, men ibland blir det fel. Som när jag berättade för gruppen min kollega och jag har i viktminskning att jag själv bar runt på några kilos övervikt. En av kvinnorna uttryckte genast att jag hade sjunkit i hennes ögon ”Man vill ju att en lärare ska sitta inne på både kunskapen och erfarenheten”.

Nå, trots att jag möjligen tappar någons förtroende, så kommer jag fortsätta att dela med mig av mina misstag, min okunskap och mina trevande försök till att utvecklas som människa.

Med denna bakgrund till inledning, vill jag servera er en av mina viktigaste läxor på den senaste tiden.

I mitt yrke och i mina texter är stress ett återkommande tema. Gång på gång propagerar jag vikten av att fylla på sitt energikonto, att hålla en balans mellan livets alla psykiska inkomster och utgifter. Jag kan rabbla stressymptom om du väcker mig klockan tre på natten och hur du bör göra för att åtgärda det. Jag anser mig kunna läsa i en annan människas kroppsspråk om denne har balans i livet. Kort sagt – det här med stress vet jag en hel del om.

Men så var det här om skomakarens barn som traskade runt barfota. Ni som har följt min blogg under våren har också fått inblick i alla mina olika projekt och jobb som jag skulle hålla flytande. Jag – en sann prestationsprinsessa – skulle klara av allt galant, även om dygnets timmar började att kännas för få. Plötsligt började jag känna mig yr, gick upp i vikt och utsatte min sambo för gråtattacker och irritationsutbrott. Om du hade sökt min hjälp och berättat om att du lidit av detta, så hade jag sagt åt dig att göra ett graviditetstest eller börja dra ned på stressen i ditt liv. Nu är jag inte gravid och lider inte av någon allvarlig sjukdom – utan jag snubblar lätt in i samma stressfälla gång på gång.

Så jag var helt enkelt tvungen att lära mig själv en egen läxa. Jag började träna på att slappa.

Istället för att använda ledig tid till att svara på mejl, blogga eller diska av markservicen hemma, så ramlade jag ned i soffan. Vilade, läste, dumstirrade på tv eller pysslade. Diskuterade med mig själv att det är ok om saker och ting blir liggande till imorgon, eller om jag slösar bort en hel lördag med att spela dataspel. Så nu kan jag stolt berätta att jag har blivit rätt så duktig på att vara lat. Och samtidigt som mer tid har gått åt till slappande med gott samvete, så har jag börjat hitta tillbaka till mitt glada, pigga och kreativa jag.

Nu har jag dessutom en lat sommar att se fram mot – då jag inte tänker vara duktig. Däremot ser jag fram mot att fortsätta att servera er mina tankar och oduktiga funderingar. Du är välkommen att följa med – om du vill.

Vi ses!

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

5 kommentarer till “Coachen som behövde coachas

  1. Maria, det jag tänker när jag läser ditt inlägg är först att vad tråkigt att du mått så som du beskriver. Sen tänker jag, men tänk vilken erfarenhet du har skaffat dig! Nu kan du förmodligen förstå dina klienter på ett annat sätt (även om jag inte tvivlar ett dugg på att du kunde hjälpa dem innan).

    Jag tror som du att man som hjälpare inte måste ha genomgått alla förändringar själv. Man innehar kunskapen om metoderna man vet är användbara och hur dessa ska användas. Kunskaper som man använder sig av själv också men kanske inte inom just det området.

    Jag har funderat mycket på det där själv. Trott att jag måste vara komplett innan jag kan hjälpa andra. Men så är det ju inte. Det viktigaste för mig är att jag har genomgått och fortfarande genomgår en process och utveckling. Jag har använt mig av de principer jag lär ut även om området skiljer sig. Jag försöker också leva som jag lär. Och det tror jag ändå är det viktigaste för att få människors förtroende och vara äkta.

    Jag tycker inte att det är oduktigt att vara ”lat” och det behöver inte vara slött att ta det lugnt. Du tar uppenbarligen igen dig och utvecklar dig själv. Du gör ett jäkla jobb när du ligger där på soffan helt enkelt! Heja du!

    /Daniela

  2. Härlig insikt du kommit till. Och tack för att du delar dem med oss. Ja, det där med att vara som skomakarens barn som går barfota…det känner jag igen. Men samtidigt är vi ju inte mer än människor och det är ju alltid lättare att se på saker utifrån.

  3. Jag tycker att dina texter berör mer än du egentligen tror. För mig kommer denna blogg alltid vara en favorit som jag kommer att besöka med jämna mellanrum. Du är verkligen en fin och god människa Maria, det lyser igenom dina ord(dvs texter). Det ska du veta! Tack för alla oerhört fantastiska upplevelser och tankar som du har delat med dig, jag är verkligen tacksam över att din blogg finns.

    ps, man behöver inte alltid prestera topp hela tiden man är trots allt en människa, se därför bloggen som ett sätt att tala från ”hjärtat” när det behövs. När du verkligen vill säga något viktigt, DÅ gör du det, inte alltid bloggen behöver uppdateras. För ”oduktig” är du inte, tvärtom. Ladda energierna nu och njut av sommarens härliga soltimmar och grönska. För det är du sannerligen värd!

    Önskar dig en glad sommar
    /Från en trogen & flitig läsare

  4. Underbara Underbara!
    Tack för alla kloka, varma och hjälpsamma ord. Jag har printat ut det ni har skrivit Daniela, Maria och Jamila och satt upp på kylskåpet. Där sitter de för att stärka mig och fylla mig med er värme och omsorg varje dag!

    Tack!

  5. Så härligt att du är tillbaka! Jag har saknat dina kloka ord!

    Camilla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *