Att kliva in i ditt inre hus

”Men hur orkar du lyssna på andras elände hela dagarna?” är en fråga som jag ofta får. Jag förstår att det är lätt att tänka så. Om dina vänner och din familj ständigt pratade om sina problem med dig, skulle du tillslut bli alldeles tung av deras ledsamheter. Men det är inte samma sak när man arbetar med patienter.

Att möta en patient under en timme är en stunds mindfulness för mig. Världen utanför slutar att existera, mina egna sorger och bekymmer finns inte – bara denna människa framför mig finns och jag får förmånen att blicka in i en historia och en värld full av brokiga mönster och nyanser. Jag får känna dennes känslor, försöka förstå dennes tankar och nyfiket följa en stig som kan gå både bakåt och framåt.

Varje dag får jag lära mig nya saker, om mänskligt beteende, om mig själv och om denna människa som sitter framför mig. Jag sitter inte inne med alla svaren och har inte en massa teorier om hur min patient fungerar, utan vi är två detektiver som följer ledtrådar och försöker att hitta samband och förståelse. Då och då utbrister vi tillsammans ”Aha!” och i det finns det helande.

När min patient har gått skriver jag ned mina tankar i en journalbok. När jag har stängt boken kring dessa tankar, lägger jag även ifrån mig min patient. Och där är en stor skillnad mellan att lyssna på en vän i sorg och en patient. Vännen bär du med dig när ni skiljs åt. Patienten får vila tills nästa möte. Visst dyker mina patienter ibland upp i mitt huvud och hjärta i min vardag, precis som vem som helst funderar över sitt jobb även utanför sin arbetstid. Då kan de få vara på besök en stund, kanske för att jag behöver fundera kring något som har sagts eller kanske inte sagts. För att sedan läggas ned igen och vila till nästa möte.

Om jag inte kunde låta mina patienter vila, utan bar dem som mina vänner, skulle jag inte bli en bra terapeut. Jag skulle inte räcka till särskilt länge. Trauman, depressioner, självdestruktivitet, trasiga barndomar och relationer skulle sakta äta upp mig. Och visst händer det ibland att något gnager och knaprar inom mig, men då har jag en klok handledare som vänligt men bestämt jagar bort spökena.

Troligen har jag världens bästa jobb. Varje dag känner jag mig ärad över att få kliva in i en människas inre hus och vädra ut gammalt damm, sortera och slänga skräp, beundra fina rum, dra ned volymen på högljuda minnen och ibland bara sitta och vila i husets hjärta. Tack för att jag får förmånen att arbeta som jag gör.

Och tack för att du läser mina tankar idag.

INSIKT

 

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , ,

2 kommentarer till “Att kliva in i ditt inre hus

  1. Oj!! Vilken fantastisk människa du är Maria!!
    Förstår inte hur du orkar vissa dar. Men du laddar säkert ” batterierna” som alla andra gör!! För att orka..ta itu med nästa dags jobb!

    Ha en trevlig Helg med mys o Kramar!!
    Hillevi <3

  2. Jag älskar att det finns människor som vill och vågar kliva in i någon annans inre hus. Alltför många – t o m terapeuter – är rädda för det, och det gör mig ledsen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *