Det kan lika gärna finnas något bra bakom nästa hörn

Jag vill berätta om min gårdag. En dag som var ordentligt stressig. Det kändes nästan som om det brann i håret på mig, när jag for runt och gnodde för att hinna till olika möten, gå ut med hunden, svara på e-brev, blogga och betala räkningar. Jag hade räknat ut på minuten när jag behövde åka in till stan för andra gången denna dag för att hinna till eftermiddagens och kvällens möten.

När jag sitter på t-banan och straxt ska kliva av, slår det mig plötsligt – att jag har tagit fel på tiden och kommer in två timmar för tidigt till ett möte. Jag känner hur stressen blir till irritation som får blodet att börja koka. När jag reser mig upp från sätet, känner jag hur fuktig jag är i rumpan. Och tydligen har jag suttit på ett vått säte. Jag vågar inte tänka på vad som har blött ned sätet och nu mig. Småsaker – ja, absolut. Men i min sinnesstämning kändes det som om allt elände drabbade mig.

Jag ryckte upp mig och tänkte att det blir nog bra ändå. Hinner med en powerwalk i stan. Och kliver ur tunnelbanestationen och rakt in i ett snöblandat regn, där man får hoppa över slask och pölar. Vi det här laget var jag gråtfärdig.

Då går jag förbi Högalidskyrkan. Det var nog flera år sedan jag var inne i en kyrka och jag tänker att den kanske har öppet, det blir ju billigare att huka från regnet där än på ett café.

Jag öppnar kyrkporten och kliver in i en värld av frid. Kyrkorummet öppnar sin famn och omsluten av tända ljus och stilla orgelmusik ramlar jag ned på en kyrkobänk. Den välbekanta doften av damm, stearinljus och gammal sten. Den kompakta akustiken som får varje viskning att darra. Alla år av böner, längtan och tacksamhet sitter i väggarna.

Och jag känner hur stressen och irritationen rinner ur mig genom den envisa tåren som ramlar ur mitt öga. Alla känslor jämnade ut sig som när vågorna stillar sig.

Och jag tänkte att det kanske trots allt var meningen att jag skulle ta fel på tiden. Annars hade jag aldrig klivit in i kyrkorummets kram.

Jag blev sittande där i en hel timme. I tystnad. I bön. I närvaro. Och efter det var det som om jag hade en rustning av frid mot allt som hände. Jag kunde gå tillbaka till mitt ögonblick av tystnad och känna värmen igen. Stort.

Det kan lika gärna finnas något bra bakom nästa hörn. Även under en dålig dag.

kyrkofrid

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , ,

3 kommentarer till “Det kan lika gärna finnas något bra bakom nästa hörn

  1. Fridfullt och mäktigt………..Kram till dig!

  2. Denna Frid skulle jag behöva nu. Va härligt !!

    Kram Kram

  3. Vilken fin upptäckt du gjorde, att kunna få verklig frid i kyrkorummets stillhet.
    Känner många som upplever detsamma. Så viktigt det är att det finns kyrkor som håller öppet även på vardagarna. Tack för din berättelse. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *