Att ge plats för både liten och stor inom sig

Ibland tar det bara emot. Det där att sätta ned fötterna på det kalla golvet och kliva ur sängens varma kram. Idag var en sådan dag. Jag kunde knappt öppna ögonen när jag snubblade upp och famlade min väg till badrummet. Tröttheten satt som en blöt yllerock över hela mig. Men eftersom arbete väntade på datorn, petade jag i mig mina vitaminer, min gröna smoothie och en blandning av tranbärsjucie, med multipulvret som jag berättade om igår – även om mitt trötta jag helst hade velat goffa i sig rostat bröd med Nutella. Saktade började livet återvända och jag hann med lite arbete innan min vän och kollega Lina dök upp.

Vi skulle ha en ”walk en talk” ett jobbmöte under en promenad i skogen. Ett fantastiskt sätt att kombinera dagsljus, rörelse och kreativa samtal.

linaUnderbara Lina som har många strängar på sin lyra har tidigare i sin karriär arbetat med hundar och har ett underbart sätt att läsa av både människor och djurs sätt att kommunicera. Hon hjälpte mig under vår promenad att förstå varför Selma gör som hon gör i vissa situationer och gav mig en handfull kloka verktyg till att hjälpa Selma och mig att ha ett bättre samarbete.

Men det bästa av allt med promenaden var att Lina hjälpte mig att lämna kvar Fröken Duktig hemma. Arbetssamtalen diskade vi av ganska snabbt och sen var vi bara två människor – med fel, brister, problem och alldeles underbara. Två förvirrade tjejer, som försöker hitta styrfart i livet. Och vi kunde konstatera att ibland  får vi bara luta oss tillbaka och säga ”Jag vet inte hur livet ska levas och lyckan ska uppnås. Jag vet inte vad som är rätt eller ens vad jag vill. Men jag känner en tillit till att saker och ting kommer att bli bra.”

mellis

 

Väl hemma drack jag varm choklad (gjort på mandelmjölk, raw kakao och agavesirap) och åt en gluten, mjölk och sockerfri muffins. Ett stärkande och riktigt smaskigt ”mellis”. Fortfarande inte rostat bröd med Nutella, men en kompromiss mellan Fröken Duktig och Syster Slarver. Under tiden jag drack värmande choklad hade jag ett långt och viktigt samtal med min far. Viktigt på så sätt att jag fortsatte att vara oduktig och kunde trots det tanka närhet och bekräftelse från pappa.

Och vet ni vad – det är så skönt att vara oduktig och liten ibland. Man blir så förbannat trött av att alltid vara duktig och stor. Att vara människa är att känna behov av att både vara duktig och slarvig. Att vara en självempatisk människa är att ge plats för både stor och liten inom sig. Så idag har jag övat mig på att vara självempatisk – med hjälp av mina nära.

pappa

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *