Din trädgård låg outforskad och grönskande framför dig. Du njöt av att vandra runt och pröva det kittlande gräset under dina fötter, titta bakom luddiga buskar och vila under ett viskande träd.

En dag klev någon utan att fråga över ditt staket och steg med leriga stövlar runt i din älskade trädgård. Du såg dig om efter någon som kunde hjälpa dig att köra ut den objudna gästen, men allt du kunde finna var bortvända ansikten. Stövlarna trampade sönder skira blomskott, händerna bröt av knoppande grenar. Du stängde munnen kring ett ilsket och sviket skrik och vände också bort ditt ansikte från förödelsen stövlarna lämnade efter sig.  Ingen såg, ingen sa något och minnet av stövlarna gömdes djupt bland rötter och murknande blad.  Men det svaga avtrycket av fotspåren kunde inte gräset täcka helt. Så kanske du inte blev förvånad när fler objudna gäster följde den första. Kanske slutade du laga staketet runt din trädgård, eller så valde du att cementera en ny Berlinmur. Varför frågade du ingen om hjälp att kratta gången? Varför valde du att tiga och hyscha dig själv?

Så en dag när morrhåret från en liten skogsmus kom åt en av trädgårdens avbrutna grenar, så imploderade din svalda ilska. Och den svarta trögflytande vätskan som trängde ur dina porer, rann ut över din skirande grönska, klibbade fast på ljusgröna blad och förmörkade solglittret.

Skrivet 26 jan 2010

by

by