Maja berättar om rädslan för att ha ont i själen.

Maja berättar:

– Du får aldrig försvinna ur mitt liv, sa jag till Nadja en kväll framför en halvbra tevedeckare. Hon släppte teven med blicken och såg forskande på mig.
– Varför skulle jag försvinna?
– Bra saker har en tendens att försvinna. Murphys lag, du vet, ”Kan det jävlas, då ska det jävlas.”, jag sträckte mig efter chipsskålen på soffbordet och tog upp en handfull flottiga smuliga potatisspillror.
Nadja tittade på mig med ett litet tillbakahållet leende, medan jag stoppade munnen full med chips. Plötsligt lutade hon sig fram mot mig och satte sina läppar tätt mot mitt öra så jag kunde känna hennes varma andedräkt skicka rysningar genom min hårbotten.
-Murphy, väste hon, den jäveln ligger numera begravd på min bakgård. Så han kommer aldrig mera störa mänskligheten. Hon gav mig en blöt puss på örat så det ekade i mina örongångar och jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes barnsliga utspel.

Efter det pratade vi inte mer om separationer. Vilket säkert inte är konstigt, för varför ska man förutsätta att man går ifrån varandra? Jag hade en kollega som gjorde en bodelning med sin sambo, redan när de flyttade ihop och skrev kontrakt på hur en separation skulle gå till – med vem som skulle flytta och vem som skulle bo kvar och andra förnuftiga detaljer. Väldigt praktiskt och ödesmättat att skriva en skilsmässohandbok redan innan man går till altaret. Och visst gick de skilda vägar. Undrar om de hade nytta av sin bodelningsplan?

Så varför skulle jag noja över att Nadja skulle försvinna ur mitt liv? Är inte det ganska patetiskt att gå omkring och oroa sig över en kommande ensamhet. Men lyckan skräms, för jag är rädd att den ska försvinna eller ta slut. Som om jag inte förtjänar att vara glad. Mitt favoritcitat är när Douglas Adams uttrycker det i Liftarens Guide till Galaxen “När någonting som inte kan gå sönder, går sönder, så sker det på ett ställe som är omöjligt att komma åt för att reparera.” Det är lagen om alltings jävlighet. 

Om jag inte vågar vara lycklig för att jag är beredd på att den snart ska ta slut eller att jag snart kommer att bli besviken, då ger jag mig själv aldrig möjlighet att vara lycklig. Det är som att göra en rotfyllning två gånger – den första gången i tankarna när jag är rädd för tandläkarbesöket och den andra när jag väl går dit. Istället borde jag ladda upp ordentligt med glädje, så jag är bättre rustad när något jobbigt inträffar. Fast va fan, ibland undrar jag om vi inte är lyckofascister allihopa. Man ska alltid sträva mot ett Dalai Lama leende på läpparna och Julia Roberts liv. Ångest och sorg är fult och farligt, så därför medicinerar vi bort känslorna eller mediterar eller skaffar oss en bebis eller en älskare eller snortar koks. Ibland undrar jag om det inte är den hysteriska lyckofascismen som driver människor att sprätta upp sina handleder eller självmedicinera med mat och sprit när det värker i själen.

”Du förtjänar att vara lycklig! Räck ut tungan åt Murphy och njut av stunden!” läste jag på en av dessa klämkäcka lyckobloggar en gång. Men kom igen, vi förtjänar att vara miserabla också. Känna hela jävla färgpaletten med dystra känslor. Vad är det annars om inte rädslan eller skräcken för blues som driver folk till att kliva upp på en pall och hänga sig i en lampkrok. Kanske skulle vi alla må bättre om vi kunde tillåta oss själva vara ledsna och deppiga. Sårbar. Klart vi blir lämnade. Alla blir lämnade. Och det gör ont, men det är också okej. Eller?

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

4 kommentarer till “Maja berättar om rädslan för att ha ont i själen.

  1. Ja, vi har väl fått alla känslor för att känna. Även om det gör ont ibland. Det finns en mening med det också som med allt annat vi föds med tror jag.

    Önskar dig en fin fredag och en skön helg Maria <3 Tack för att du bloggar … Kram <3

  2. Jag följer din blogg för du skriver mycket som är klokt och tänkvärt!

    Men ibland blir det lite för lättviktigt när du pratar om riktigt svåra saker. Anser jag som själv varit djupt utmattningsdeprimerad. För vet du, det är inte rädslan för blues som får folk att kliva upp på en pall och hänga sig i lampkrok. Den som gör det ÄR extremt fylld av starka svarta ångestfyllda känslor. Många gånger djupt deprimerad. Det är nåt helt annat än blues. Jag tycker du uttryckte detta slarvigt.

  3. Tack Pirjo för din hälsning och för dina kloka reflektioner. Tack för att du läser min blogg.

    Agnes, tack för att du läser min blogg och för att du tog dig en stund och kommentera texten. Det gläder mig att du reagerar på Majas tankar, för de är ganska provocerande. Inte bara detta att hon uttrycker sig lättvindigt om självmord, utan även om andra starka känslor. Tanken bakom texten är att den skulle vara provocerande för att få oss att tänka till och fundera kring våra ledsamma och mörka känslor.
    Om du har följt bloggen vet du säkert om att jag även har skrivit om det livsviktiga ämnet självmord och depression tidigare. Det är absolut inget att ta lätt på – däremot är det viktigt att häva tabun kring ämnet och prata om det, reagera och hitta förståelse kring det. Jag är mycket medveten om att det inte bara är rädslan för blues som gör att människor tar sitt liv.
    Texten är till för att få oss att tänka. Om den fick dig att bli illa berörd, ber jag om ursäkt. Men jag tackar dig för att du reagera och för att du tog dig den stunden att få ned dina tankar så fler kunde läsa din reaktion.
    Med värme
    /Maria

  4. Tack för en tänkvärd text.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *