Det handlar inte om att vara bra, skolad eller skicklig – det handlar om skaparglädje.

Jag hade förmånen att möta en människa igår, en kvinna som betydde mycket för mig för femton år sedan. Men livet förde oss på olika vägar och vi tappade kontakten. Nu tog vi upp kontakten igen och möttes över en lunch.Vilken fin present det var! Att få möjligheten att möta någon från ett annat liv och bli påmind om den jag var, men också få visa vem jag är nu. Jag är så varm i hjärtat över att få ha mött henne igen och hoppas på att vänskapen kan få en ny chans. Vissa människor lämnar ett avtryck i ens liv, som inte bleknar oavsett hur många år som passerar.

Jag tog varsamt emot alla minnen som flöt upp till ytan. Igår kväll plockade jag fram en del kort som legat längst ned i en låda och såg mig själv för massor av år sedan i ögonen. Jag såg mina rädslor, längtan och glädje. En ung tjej som gömde sin osäkerhet i ett extremt extrovert beteende och uttryckte alla starka känslor i dikter, noveller och genom penseln. Som gång efter gång försökte göra alla känslor begripliga genom att berätta om dem i olika kreativa uttryck.

Försiktigt plockade jag fram en pärm där jag har samlat alla maskinskrivna verk. Jag hittade fyra monologer och mindes att jag åkte runt i Sveriges olika kyrkor och spelade upp feministiska kvinnoporträtt ur Bibeln. Folk ringde och bokade upp mig – månader i förväg. Varför slutade jag med det?

Scan-130323-0001

Jag har sida upp och sida ned med dikter i denna pärm. Handskrivna, maskinskrivna och utskrifter från min första dator. Skrivna på servetter, skolpapper, utrivna sidor ur tummade pocketböcker – varför slutade jag skriva dikter?

Och jag minns att jag målade tavlor i olja, akvarell och teckningar i olika material. Jag gick till och med en estetisk linje på gymnasiet och många av mina klasskamrater arbetar idag professionellt med bild. Var tog lusten och glädjen i stickande terpentindoften vägen? Ruset i att se färger uttrycka en berättelse på en duk och kreativiteten som fick timmarna framför en växande tavla att bara försvinna – varför la jag ned penseln?

Då minns jag. Jag började jämföra mig med andra. Jag såg mina klasskamraters fantastiska uttryck på duken och krympte mitt egna. Jag började sluka alla dikter jag kom över och kände att mina egna stapplande försök var pinsamma. Jag hade vänner som började arbeta professionellt med teater och film – så vem trodde jag att jag var som for runt utan vare sig skolning eller begåvning. I ljuset av andras verk – blev jag en nolla.

Scan-130323-0002

Som en hyllning till den begåvade och kreativa unga tjej, som stängde in skaparlusten tänker jag lägga ut några av dessa dikter. Det handlar inte om att vara bra, skolad eller skicklig – det handlar om skaparglädje. Det handlar om olika sätt att berätta en berättelse. Jag önskar att jag hade vetat det då.

VÅROFFER

Nu finns det inget jag kan göra
i samma stund
jag hörde hennes blod pulsera
rann makten ur mina lemmar
Häxan i mig har vaknat

Den vällustig vårsolen
och naturens spirande lidelse
fick henne att öppna ögonen
och sträcka ut sin slanka kropp
som ett naket skorpionyngel

Vad kan jag göra?
Hon släpper ut sitt hår
och trär på sig den röda kjolen
Sen för hon mig till skogen
för att stjäla av vårens krafter

Hon talar med träden
och älskar med solen
i skogens heliga tempel
Jag kan inte göra annat än att varna dig
för om våren är hon som giftigast

Hon känner örter och stenars kraft
och nyttjar dem i eget syfte
Men starkast är hennes blick
genom den äger hon
allt hon ser

Sommaren äger hon
hösten förtrollar hon
om vintern sover hon en orolig sömn
för att samla kraft
inför den djuriska våren

Ofta hatar jag henne
Men utan henne
vore min kvinnlighet
ett tomt löfte
Därför välkomnar jag den varma solen

MIN ÄLSKADE

Jag vill fånga den minuten
varsamt hålla dessa
försvinnande sekunder
som en flämtande fjäril
i mina kupande händer

Om jag kunde spara orden
du sa just då
inandas dem
och låta dem förenas
med min varelse
så jag förstår dem fullt ut

Just då
min älskade
köpte du min själ
för när natten höll andan
viskade du
…jag älskar dig

I BRYTNINGSTID

Var är min mammas famn?
Finns där längre ingen tillflykt
dit jag kan fly
från ansvar och sorg?

Men vad är att vara vuxen?
Kanske att inneslutas i ett skal,
ett skal som byggts upp
av verklighetens allvar.

Som en sköld,
istället för hennes kroppsvarma kofta,
tvingas jag att ta upp mitt skal,
för att slippa blåmärken
när hårt slår mot mjuk hud.

Så ge mig då ett ansvar!
Och jag tar det
men begränsa det inte
mellan orons murar.

Och jag vägrar möta allvar med allvar!
Hellre vill jag låta lekens balsam
lindra de hårda slagen
mot min kropp

Och när dagen är slut,
ge mig då en chans
att söka ro
i min Skapares trygga vagga.

Min Fader,
se min uppsträckta hand.
Jag lovar att aldrig bli vuxen!
Hjälp mig då att bevara
barnets mjuka hud.

LÄNGTAN EFTER REGN

Trött lyfte jag min blick
sökte efter moln på himlens krön
Men jordens tak fortfor att tiga
och markens sprickor
vittnade om dess tysthet

För länge sedan slutade jag att så
och ännu tidigare att skörda
för min fröpåse
känns lika tom och torr
som min inre bäck

Jag faller ned på knä
förbannar jordens torka
strör sand i mitt hår och sliter mina kläder
naken gömmer jag mig
i offrets blodfläckade mantel

Jag tror det var vinden
som förde sången till mitt öra
Trädens lovsång till sin skapare
full av tacksamhet
över hans nåd som tänder månen om natten

Deras glädje är lika självklar
som deras existens
När regnet inte faller över deras skälvande
prisar de solens läkande värme
Nåden heter överlåtelse

Offrets kappa föll av mig
och den första droppen föll på min hud

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

4 kommentarer till “Det handlar inte om att vara bra, skolad eller skicklig – det handlar om skaparglädje.

  1. Så berörande så talande.
    Låt henne börja leva igen 🙂

    Tack
    <3

  2. Ljus och kärlek <3

  3. Tusen tack för alla varma kommentarer jag har fått här och på Facebook. Både jag och mitt yngre jag ler med hela hjärtat. Tack.

  4. Tack för inlägget! Känner så väl igen mig. Jag har kämpat och stretat i flera år för att hitta tillbaka till det där tillståndet eller känslan när jag skapar för min egen skull. Jag kunde försjunka och tappa begreppet om tid när jag skapade.
    Men så blev jag jättestressad av att det måste leda nånstans, det måste värderas av nån annan. Och det tog bort det roliga.
    Är på gång nu. Bygger en ateljé som bara ska vara för min egen skull.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *