Är vi högkänsliga allihopa?

I mitt arbete som samtalsterapeut möter jag många olika verktyg för att kunna veta hur man på bästa sätt ska kunna hjälpa människor. Vi kan använda diagnoser och kategoriserar, för att veta hur vi ska behandla olika symptom. Det är också trösterikt för individen att känna att sättet man reagerar på eller hur man känner sig inte är något konstigt, något som är fel eller ens ovanligt. Mitt arbete har också gjort att jag är oerhört försiktig med att dela in människor i olika bokstavskombinationer, även om också kan få mycket kunskap och hjälp när det kommer till att acceptera oss själva.

Om vi har liknande drag och reagerar på samma sätt så får vi inte glömma att vi är individer. Precis som ett visst beteende kan påminna om Asperger eller ADHD, kan de också ha andra orsaker. På samma sätt olika verktyg kan hjälpa, så kan de också lägga krokben för rätt hjälp. En lärare på min psykoterapiutbildning berättade hur ledsamt det är att så många barn fick diagnosen ADD eller ADHD, när hon menade att de borde se efter hur barnen hade det hemma först.

Jag har följt debatten kring HSP – Högkänslig personlighet och den är ganska spännande. Enligt vissa forskare föds en Högkänslig person med ett nervsystem som är känsligare än hos genomsnittet. De kan inte filtrera intryck och stimuli, som de också bearbetar på ett djupare plan vilket leder till att de lätt blir överstimulerade och emellanåt behöver dra sig undan. Deras känsliga nervsystem gör dem också till kreativa, intuitiva, begåvade och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga.

Varje generation för med sig nya personlighetsdrag och psykiska tillstånd. Freud var först med att beskriva hysteri, under 80-talet dök begreppet utbrändhet upp. Vad jag funderar kring är om det inte är så att vi har ett samhälle som skapar högkänslighet. Vi pressar människors uppmärksamhet, stressnivåer och informationskapacitet till max, vilket gör att vi blir utmattade när vi inte ger oss tillräckligt med återhämtning. Om man dessutom är en empatisk, lyhörd och öppen människa så är det lätt att bli “överhettad” och även utveckla HSP-egenskaper därför att den vänstra hjärnhalvan kan bli mindre funktionell vid stress.

högkänsligNär vi under en lång tid lever under stress blir våra hormoner och signalsubstanser i obalans, binjurarna kan bli inflammerade och sköldkörteln utmattad. Det kan innebära att du får personlighetsförändringar i form av känslomässig överkänslighet, lätt blir orolig eller panikslagen, skenande tankar, känner dig överväldigad, får svårt att sova och snabbt kan bli arg eller irriterad. Dessa symptom kan bero på att du har brist på gladhormonet serotonin och för mycket av stresshormonet noradrenalin. Och eftersom kroppen då jobbar stenhårt ed att försöka lugna ned dig, har du troligen ett överskott av signalsubstansen GABA som lugnar så mycket att du kan bli utmattad och ha dig svårt att ta dig för saker.

Det allra viktigaste är att bromsa den skenande kroppen och börja varva ned. Unna sig återhämtning och vila. Kanske det kan vara en idé att under en period pröva olika bioidentiska hormoner – en bra boktips är Mia Lundins Kaos i kvinnohjärnan en superbra bok som hjälper dig att hitta rätt balans i hormondjungeln.

Självklart är jag inte ute efter att ta ifrån någon sin diagnos. Det är fantastiskt att vi har möjligheten att hitta verktyg att förstå det som hamnar utanför det samhället kallar för normal. Jag är mest fascinerad över vad det här samhället gör med oss. Unga tjejer som tappar lusten att leva, unga män som är så stressade att de inte orkar kliva ur sängen, pressade, stressade, utbrända och utmattade människor. Vågar vi kliva av karusellen?

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather

Taggat , , , , ,

8 kommentarer till “Är vi högkänsliga allihopa?

  1. Jag är en typisk HSP-person, vilket kan vara ganska påfrestande ibland, men har hittat ganska bra verktyg och olika sätt att hantera det. Samtidigt som det kan vara jobbigt så är jag ändå glad att jag tillhör den gruppen av människor. Tror att vi får ut mer av dom små sakerna i livet. Kram <3

  2. Hejsan Maria!

    Jag tycker överhuvudtaget inte om att man sätter dessa diagnoser på människor.
    Vad gjorde man förr i tiden, då fanns det barn som va lugna, busiga, känsliga, aktiva på olika sätt mm. o det fungerade ändå.
    Idagens samhälle ska man ”göra så stor sak av allting” i onödan.

    Det är därför många barn känner sig pressade, stressade tex. tror jag.
    + att vi vuxna alltid ska ”finnas till” dygnet runt med hämtning o lämning av barn, ha full koll på allt!
    ”Våga vara den du är” istället.

  3. Jag är glad, stolt o TACKSAM för min HSP-personlighet! Nu när jag har funnit bra strategier att hantera den på så känns den enbart som en gåva:)

  4. Jag tror precis som du och som pedagog möter jag massor med barn som behöver stöd på olika sätt, men många gånger så är det svårt att få ge det stödet barnen behöver utan diagnos från dom som bestämmer. Sånt blir jag så arg för oavsett diagnos el inte så är det barnet el människan vi ska se till. Sen tycker jag ofta att det är så i samhället att man jagar diagnos och det är DÅ man får hjälp och acceptans av läkare, omgivningen och av en själv. Jag blir så arg när jag tänker på det. Tack Maria för dina kloka inlägg.

  5. Ja, att jag är en högkänslig person är helt klart och oerhört skönt för mig att veta efter att jag har slagit och ifrågasatt mig hela livet. Frågor som: Varför orkar inte jag och är som alla andra? har följt mig genom hela livet. Men det är viktigt att säga att det inte är en diagnos i detta fall utan ett personlighetsdrag som behövdes tidigt i vår utveckling och som har blivit kvar för vi tillför något gott i gruppen människor på olika sätt. Men jag tycker även din infallspunkt är intressant Maria. För jag är övertygad om att vi blir mer och mer känsliga för stress oavsett om vi är en högkänslig person eller inte och samhället formar oss som individer. Så jag håller med i dina tankar och funderar på hur många som klarar av att kliva av och fundera över hur de vill leva sitt liv. Där kommer den aktuella dokumentärfilmen ”L som i lycka in.” Den är värd att se och ta sig en funderare kring. / kram Marie-Louise

  6. Problemet idag är, enligt min mening, inte alla diagnoser eller begrepp utan anledningen till att de måste ställas: vi får inte vara som vi är. Det är helt enkelt inte ok att avvika från normen på något sätt, utan alla ska klara lika mycket hela livet igenom. Nuförtiden verkar det inte finnas rum för människor som är minsta lilla annorlunda, eller som bara inte vill köpa alla krav rakt av. Istället för att hjälpa varandra och anpassa samhället till att personer kan vara olika så ska alla tryckas in i samma mall.
    Jag diskuterade HSP med en kollega och hon beskrev att en väninna till henne var HSP och var så glad över det begreppet eftersom väninnan då upplevde att hon för första gången: ”Får vara som hon är”. Jag blev så ledsen när hon sa det, att väninnan så länge känt sig fel och först nu upplever att hon ”får vara som hon är”. Tänk om vi alla, oavsett personlighet eller funktionsnedsättning, kunde få lära oss att vi är ok och att om vi inte passar i samhället så är det kanske inte oss utan samhället det är fel på!

  7. Måste påpekas att HSP inte är en diagnos eller riktig ”bokstavskombination” utan ett medfött drag som är hälsosamt och vanligt. HSP-drag har ju funnits med innan med folk som är eftertänksamma, kreativa, djupa, empatiska, konstnärliga mm. Vet inte riktigt hur du menar – att vårt samhälle i sig skapar HSP eller att andra som inte är födda med det får NEGATIVA ”HSP-egenskaper”? Eftersom man sett samma fördelning hos djurarter…

  8. Jag är en utbränd ultra HSP och känsligheten ökar bara med tiden. Det har gått 5 år sedan min utbrändhet och det har gått så långt att jag inte tål andra människor mera. Jag orkar med max ett möte med en person per dag, max 5 minuter. Det hade aldrig behövt gå så här långt ifall samhället tagit hänsyn till att människor är olika och har olika behov. Jag tror aldrig man kan bli frisk igen om man passerat en viss gräns av utbrändhet. Man kan inte ta bort känsligheten liksom. Att dra sig undan varje gång man känner sig överstimulerad och att det till slut leder till 23 av 24h per dygn borde inte vara lösningen. Doktorerna tycker att man bör medicineras (dvs drogas ner) när det egentligen är acceptans man behöver. Får påminna att alla mediciner är kemiska substanser som också bryter ner kroppen och förvärrar nervsystemet. Ödet för sådana som mig – lev emerit liv. Finns inget annat sätt. Alltid ska man behöva förklara sig för att man är så ”konstig”, och aldrig blir man accepterad någonstans. Helt sinnessjukt, hela samhället går ut på att man ska göra allt i grupp och hela systemet blir trögt och oflexibelt, OCH folk blir sjuka. Jag har varit och levt i flera olika länder och jag må säga att Sverige är det land som visar allra minst ödmjukhet och känsla gentemot varandra. Alla apar efter varandra. Det ska följas traditioner jäktas handlas spelas roller, men framför allt – så ska man inte tänka och agera annorlunda. Helt omöjligt att må bra i ett sånt samhälle. Och frustrationen ute i samhället växer och växer. Och vad händer vid ultimal frustration?….kan vi nog alla föreställa oss..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *