Vissa kommentarer jag får på bloggen behöver lyftas fram så fler kan läsa det. Här kommer ett viktigt inlägg som skrev häromnatten under min artikel om självmord Häv tabun och rädda liv!
”Den här natten går i läsandets tecken. Det stormar ute och det är ganska mysigt att sitta inomhus och läsa. Inte för att jag brukar vara ute mitt i natten direkt. Det är nästan ett år sedan detta inlägg med kommentarer skrevs men jag såg det nu och måste bara säga att jag blir glad. Glad för att det finns fler än jag som pratar. Jag menar nu att prata om att må dåligt i själen över huvud taget.
Självmord är fruktansvärt, jag gjorde ett par ganska tafatta försök att ta mitt liv för ca trettio år sedan. Jag ville ju egentligen få hjälp men visste inte hur. Det dröjde tills för tre år sedan innan jag fick svar på varför jag inte fungerar som andra, varför jag känt mig udda och utanför hela livet.
När jag fick mina diagnoser så bestämde jag mig ganska snabbt för att jag inte tänkte gå med på samhällets skäms-stämpel. Så fort jag tycker att det behövs eller passar sig så pratar jag om mitt sätt att fungera. Många tycker säkert att jag är konstig, men vad gör det, jag har iaf känt mig konstig redan i fyrtioåtta år.
Många vill säkert inte höra hur andra mår, en del lämnar rummet när jag beskriver hur mitt och min dotters liv kan se ut ibland. Dom orkar väl inte. Men vi har inget val, vi måste orka med våra funktionshinder. Men jag tänker inte skämmas för att jag är den jag är! Att jag står på mig och tar plats och vägrar skämmas, det hoppas och tror jag är bästa sättet att visa min dotter att hon inte behöver göra det heller. Att hon och jag duger som vi är. Att annorlunda inte behöver vara fel.
Men vi behöver vara många och vi behöver prata mycket, mycket, mycket för att det till slut ska bli ok att bejaka själens mående. Det ska vara lika självklart att prata om hur vi mår i själen, och att söka hjälp för det som att söka hjälp för huvudvärk eller ett brutet ben. Eller hur? När jag för fyra eller fem år sedan gick till vårdcentralen och bad om en remiss till psykiatrin för att jag ville gå igenom en neuropsykiatrisk utredning så svarade läkaren mig ”Vad då, tror du att du är sjuk i huvudet eller?” Jag vill inte att någon annan ska få ett sådant svar. Det var inte kul. Sådana fördomar måste bort! Ska nog skriva om det här på min egen blogg också faktiskt. Tack Maria, för att du är så klok och skriver om så viktiga saker!” 
by 
by
Alla behövs ~ finns ingen som är rätt eller fel – bara olika <3
Jag är en som pratar ~ om de som fått mig att växa till den jag är idag <3
Om allt från självmordförsök, till aneroxia och bulimi <3
Ville bara säga ~ TACK FÖR DIG <3
Kärlek <3 Anna
Tack Anna! Viss är det så att vi alla behövs!
Och det gör mig så ont när jag hör människor som inte kan acceptera andras sidor bara för de är annorlunda, olika eller speciella.
Fortsätt att prata om det som gör ont, det som är annorlunda och det som får oss att växa. Det är så viktigt!
Kärlek!
Tack Maria!
En lång stund satt jag bara här, helt stilla, som att jag inte hade insett att orden i texten här ovanför hade tagit slut.
Sedan drabbades jag nog av akut blyghet. Om man kan drabbas av något sådant när man sitter för sig själv hemma i vardagsrummet? Det kändes ungefär så i alla fall.
Men sen blev jag alldeles varm och glad inombords! Det känns så skönt att bli hörd! Att bli hörd och förstådd är ingen självklarhet alls när man har Asperger syndrom. Jag har svårt att förklara på rätt sätt och jag blir osäker på hur många ord jag behöver använda för att det jag säger eller skriver ska bli förståeligt utan att kännas tjatigt eller tillkrånglat.
Den här varma glada känslan, den tänker jag bära med mig och njuta av så länge jag bara kan.
Tack igen, Maria!
Och tack, Anna! För att du också läste och hörde, för att du också väljer att prata, prata och prata.
Ha det bäst!