Jag är inte min ångest.

Jag satt på bussen och kände hur hjärtat rusade, magen isade och hjärnan sa mig bara en enda sak – ”Gå av NU!” I handen kramade jag en plastpåse och gång på gång kände jag att när som helst kommer jag att kräkas och jag fick anstränga mig för att inte gripas av panik. Ångesten hade mig hårt i sitt grepp.

Det här var min vardag förut. Jag var tio år första gången jag drabbades av panikångest och under och efter min depression för tio år sedan var den så stark att jag inte kunde åka kommunalt, sitta på teater eller bio, åka bil på motorväg och varje gång jag gick in i en affär, en restaurang eller ett köpcentrum måste jag veta var alla toaletter och nödutgångar var. Jag var livrädd för att bli instängd och för att kräkas offentligt. När bussdörrarna stängdes och vi for iväg, kände jag direkt paniken komma krypandes och känslan av att kräkas var överväldigande. Det tog så mycket tid och kraft. Så många gånger jag gått i flera timmar eller suttit och väntat hela natten på en busshållplats för att jag inte klarade att åka nattbussen hem. Så många gånger jag stannat hemma. Eller vädjat till min pappa att komma och hämta mig.

Var fjärde svensk har någon form av ångestsjukdom någon gång i livet. Vanligast är fobier. Ångest går att bota och du ska inte behöva leva med det. Men vi kan tycka att det är skamligt och vågar inte söka hjälp, kanske för att man tror att andra ska tycka att det bara är att skärpa sig.

Men det är inte bara att skärpa sig. Din hjärna tror att du är utsatt för livsfara och fyller din kropp med massor av stresshormoner, som du hade haft nytta av om du skulle vara tvungen att springa ifrån en noshörning. Nu sitter vi och härbärgerar alla känslor och irrationella tankar istället, vilket även gör det svårt att föra någon förnuftig konversation med din kropp.

Du kan uppleva att ångesten dyker upp ur tomma intet – plötsligt är den bara där. Men så är det inte. Den utlöses av något och det kan vi ha stor glädje av att förstå vad det är. Min ångest kom ofta när jag var nervös inför något, eller när jag kände att någon gick över min gräns och jag inte kunde hindra det. Så när jag lärde mig att säga nej och sätta tydliga gränser blev min panikångest bättre. Ibland dyker den upp igen. Kommer smygande trots att jag har effektiva verktyg att hantera den. Då tar jag fram det bästa verktyget – vetskapen om att ångesten är något som jag skapar och att den sitter i mitt huvud. Jag kommer inte att dö just nu, eller kräkas eller bli galen säger jag till mig själv, det är ångesten och den kommer till mig av någon orsak.

Försök ta reda på varför du får ångest. Stanna kvar i den och fly inte ifrån din ångest, då har den en förmåga att bli värre på sikt. Du är inte din ångest – du är en människa som har ångesttankar och känslor.

ångest

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , ,

5 kommentarer till “Jag är inte min ångest.

  1. Ååå, vad jag känner igen det där! Har lidit av panikångest i över 25 år och har fortvarande inte hittat ett botemedel som funkar. Ångesten kommer i perioder beroende hur man mår för övrigt, men den är inte riktigt borta någon gång. Det som är jobbigast är att man aldrig vet när attacken kommer. Det jag klarar utan problem ena dagen kan vara stört omöjligt nästa dag. Är utredd flera gånger men vet inte orsaken till varför jag har detta.

  2. Pirjo min vän. Mitt hjärta värker med dig. Vad tungt att inte få rätt hjälp. Önskar att jag bodde lite närmare så jag kunde ge dig lite av mina verktyg… eller åtminstone hålla din hand en stund. <3 <3 <3

  3. Oj, oj, Maria, det skulle kunnat vara mig du skrev om. Så lika är våra erfarenheter när det gäller panikångest, förutom att jag var äldre när jag drabbades första gången. Jag var i 25-års åldern.
    När dom första attackerna kom trodde jag att jag var hjärtsjuk, jag var helt säker på att jag skulle dö. Inte bara under attackerna utan hela tiden, jag förstod inte alls att det kunde vara något annat än hjärtat. Jag vågade inte berätta för någon, jag vågade inte söka läkare för jag var rädd för att få bekräftat det jag redan trodde att jag visste, att mitt hjärta höll på att lägga av. Att jag skulle dö snart.

    Successivt insåg jag att det var något som inte riktigt stämde med bilden av att vara hjärtsjuk. Jag kunde cykla, springa, gå i trappor och allt sådant fysiskt utan att bli mera andfådd än tidigare och utan värre hjärtklappning eller smärtor i bröstet.
    Långsamt började jag fundera på om det kunde vara ångest och då vågade jag söka hjälp.
    Jag medicinerades mot min panikångest i flera år och gick i psykoterapi ännu längre. Jag lärde mig till slut att känna igen dom allra första signalerna på att en panikångest attack var på väg och ”prata” med mig själv. Jag upprepade för mig själv i huvudet att ”detta är ångest, du kommer inte att dö av det här och det kommer snart gå över”. Jag tränade mig att kontrollera min andning.
    På den tiden hade jag ju ingen aning om att jag hade Asperger syndrom men jag märkte att panikångesten kom i sociala situationer där jag hade liten eller ingen kontroll själv. Situationer där det inte är möjligt att bara resa sig och gå, som på buss och tunnelbana eller i tandläkarstolen med fjorton slangar, rör och borrar i munnen och en person som dessutom sitter böjd över dig.
    Och situationer där det inte riktigt är socialt acceptabelt att plötsligt resa sig upp försvinna därifrån, som på bio eller under en middag tillsammans med andra, mitt under en föreläsning eller mitt i en över-rapportering från dagpersonal till kvällspersonal när jag jobbade på sjukhus.
    Jag visste att problematiken förvärrades av att hela tiden fly från utlösande situationer men nu med facit i hand så förstår jag varför jag inte lyckades lära mig att klara alla dessa situationer. Men jag lärde mig till slut att ”resonera” bort ångest attackerna, eller hur ska jag säga? Jag liksom pratar mig själv igenom hela den jobbiga situationen, som en guide typ,
    Jag tror att man måste hitta sitt eget sätt att ”guida” sig själv genom den utlösande situationen, det är olika för var och en vad som fungerar. Jag vet att en del personer blir hjälpta av att prata med någon, bara att nämna ångesten för någon just där och då gör att det avtar lite. Nu på senare år har jag börjat använda min smartphone eller surfplatta som hjälpmedel. Genom att fokusera på ett spel eller någon annan app som är intressant så kan jag hålla ångesten under kontroll. Man får prova sig fram helt enkelt. Jag har levt med det här i över trettio år så för mig har det varit värt det, att lägga en del tid på att hitta fungerande strategier.
    Men trots alla strategier så drabbades jag av en kraftig panikångest attack för ett par dagar sedan. Jag kommer skriva om den och situationen som utlöste den i min blogg under dagen. Jag vet att jag har svårt att vara kortfattad men om någon orkar läsa mer än detta av mig så får ni gärna läsa om den händelsen sen, eller imorgon på den här adressen: http://www.baravaralagissi.blogspot.com

    Ha en bra dag,
    Cecilia

  4. Låter väldigt bekant, tyvärr. Har haft det likadant – länge- redan som barn – men givetvis förstod ingen i omgivningen, jag var bara besvärlig. Senare har ångesten följt mej som en trogen vän – fast hellre skulle jag leva UTAN den vännen..

  5. Åh så bra att du skriver om det här Maria. Det är till stor hjälp och tröst för mig och säkert för många andra som har samma plåga eller anhöriga/vänner som har det. Kramar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *