Om ni visste vad jag har längtat efter den här stunden. Min alldeles egna stund med er och min kravlösa blogg. Det känns som om min själ andas ut när jag lägger händerna på tangentbordet och vänder tankarna mot er och mot mig.
Du som följer mig har märkt att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden. Det handlar om att jag helt enkelt inte har haft tid. Inte på det där slentrianmässiga sättet man hasplar ur sig meningen för att slippa baka muffins till barnens klassresa eller hjälpa grannen att flytta. Nej utan snarare ”det finns inte en endaste minut över till något annat än det jag för närvarande har bokat in i min kalender”. Jag tycker det är lite läskigt. För när jag har så mycket arbete att jag inte har tid till något annat – tappar jag perspektivet. Jag har bara de saker jag behöver göra framför mig och plötsligt har jag ätit fyra rostade mackor till middag eller glömt att ringa min syster på hennes födelsedag. Arbete är det som är viktigt och mina nära och min hälsa är helt underprioriterat.
Då längtar jag efter att kunna stanna tiden och studera ett blad. Eller njuta av sensommarens sista varma strålar ute på altanen utan att behöva tänka på nästa ögonblick.
Och just nu har jag inget klokt råd till mig själv, eller till dig som är i min situation. Bara att – så här blir det ibland. Låt det inte hända för ofta. Och sänk dina egna krav just när det händer. Nu är det som det är – och om en liten stund blir det bättre.
Så jag plockar upp en fin sten och lägger i min ficka – en mementovän. Varje gång jag känner den stenen med min hand, sänker jag axlarna, blundar en kort stund och fokuserar på ett lugnt andetag. Så får det bli just nu.
Snart kommer jag att landa. Om en liten stund återfår jag fast mark att stå på.
Tack för att du läser min blogg. Du betyder mycket för mig.
by 
by
Det är läskigt när det blir så där. Ibland hinner man inte ens andas känns det som. Jag hade en extremt jobbig vår, och mina axlar tycks ha fastnat uppe vid öronen. Kan nästan inte få ner dem igen.
Jag vet precis den där känslan. Många vet det. Och ändå lyckas man skaffa för mycket till sin kalender. Jag tror att du gör det bästa i av situationen, när du skriver en blogg och får perspektiv. När man skriver blogg varje dag, som jag gör, är det nästan omöjligt att helt och hållet sjunka i stressiga livet. Jag får perspektiv av det här skrivandet. Med hjälp av tanken, att de här människorna som jag skriver för, behöver min förebild, de uppskattar att jag medger ärligt mina problem och lyckanden och ändå kämpar med samma svåra balansgång. Du är antagligen som jag på någon plan. Så ge inte upp och skriv och känn det där stenet och njut. Lycka till! J
För lite o för mycket skämmer allt. Som långtidsarbetslös får man knappt gjort nånting till slut. Och det är tufft på sitt sätt. Lagom m 6-timmars för alla. Så hade jag oxå kunnat få jobb kanske…