Jag är så lycklig att jag får ångest

Jag går genom en magiskt vacker trollskog. Hittar en solvarm trädstam som jag sätter mig vid, medan Selma springer runt mig och nosar bland mossa och stenar. Vi har varit på mitt älskade landställe i snart fyra dagar och jag har fått möjlighet att ägna mig åt det som får mitt hjärta att skratta av glädje. Jag har mediterat, yogat vilat och tränat. Jag har ätit gott, druckit gott vin och suttit vid brasan och skrivit på mitt manus. Och så denna trollskog.

skogJag är så lycklig att jag får ångest. Jo, det är sant. Jag sitter här i skogen och istället för att känna frid och fullkomlig lycka, sväller ångesten i mitt bröst. Först kunde jag inte förstå vad det är som får mig att må dåligt – nu när jag borde vara som lyckligast. Men sen slog det mig – jag har nått mitt lyckotak.

Låter det helt galet i dina öron? Tänk efter. Kan du påminna dig om ett tillfälle då du var som mest lycklig? Red du då på din lyckovåg eller kom det krypande någon form av oro? ”Tänk om det kommer att hända något?” ”Har jag verkligen förtjänat detta?” ”Så här bra får man inte ha det.” Troligtvis hände det så automatiskt att du inte reflekterade över det. Du hade nått ditt lyckotak.

Inom psykologi kallar man det här för ”The upper limit” De flesta av oss har ett tak för vad vi tillåter oss att känna och det beror på flera olika saker. Vi kan ha fått lära oss tidigt att det inte är okej att vara mer framgångsrik och lycklig än en förälder eller ett syskon. Eller så märker vi att vår glädje skapar avundsjuka hos andra och då förminskar vi vår glädje för att inte bli utesluten ur gemenskapen. Det kan också komma ur en känsla av att vi inte förtjänar glädje, att vi inte har arbetat tillräckligt hårt för den. Eller en oro över smärtan när lyckan tas ifrån en.

The upper limit gör att vi många gånger saboterar för oss själva. När vi börjar nå vårt viktmål till exempel, bryter vi våra goda vanor och pressar i oss mat som gör att vi går upp i vikt istället. Eller sabbar en fin relation, misslyckas på jobbet eller slutar göra det som är bra för oss.

  • Lägg märket till de saker du tänker och gör för att sabotera för dig själv. Stanna upp och skriv ned vad som händer med dig, prata med en vän eller fundera kring ditt beteende.
  • Öva dig i att vara kvar i lyckan. Upplev känslan, känn den svälla i ditt bröst. Lägg högerhanden över ditt hjärta och föreställ dig att du kan känna lyckan som en värme stråla ut från ditt bröst.
  • Om ångesten trots allt kommer vilket den kommer att fortsätta att göra under en period under tiden du höjer ditt lyckotak – pröva att använda dig av mindfulnesstekningen – STAR. Stanna upp – Ta in känslan – Acceptera hur du känner – Responera genom att välja att släppa taget om känslan

lycklig

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , ,

5 kommentarer till “Jag är så lycklig att jag får ångest

  1. Tack för ett bra inlägg! Jag har ett extremt lågt lyckotak, tror jag, för jag kommer aldrig ens till den punkt där jag känner mig lycklig.

  2. Jag skulle vilja vända på det. Jag får ångest för att jag inte känner mig lycklig.
    Men det är förhoppningsvis en svacka.

  3. Oj! Det här visste jag faktiskt inte ens att man kunde drabbas av. Antagligen har jag aldrig varit tillräckligt lycklig för att kunna drabbas av lyckoångest. Fast med det menar jag inte att jag aldrig upplever lycka, för det gör jag. När jag får hålla på med det jag tycker är roligast i hela världen, eller när jag är ute i naturen en underbar vårdag med bara min hund och inga människor i sikte och kameran runt halsen. Då njuter jag bara så länge som det varar, det brukar inte vara så lång stund. Alltid händer det någonting som drar mig tillbaka till verkligheten och påminner mig om att livet inte enbart består av utsökt vackra små, små detaljer utan också av mycket krångliga helheter som är så väldigt svåra och energikrävande att förstå sig på.
    Men jag älskar att jag kan se sådan skönhet i en gammal mossbeklädd stubbe, eller i en pytteliten snigel med hus och allt men bara ca en cm lång. Att hitta långa snirklande trädrötter alldeles illgröna av heltäckande mossa i den alldeles vita orörda snön. Små knoppar som snart kommer bli till gröna blad och fröhängen och fåglarna som redan börjar bättra på sina fjolårsbon eller bygger helt nya reden under en evig sång av många blandade stämmor nu när dagarna blir längre och ljusare. Hur kan man inte vara lycklig då? Iaf då och då och så länge som man har tid att stå där i skogen eller ensam ute på ett stort fält och bara njuta.
    Tills verkligheten kommer tillbaka och gör sig påmind med allt elände som händer, som händer här, i samma värld som nyss när jag såg den med glada ögon, var så vacker. I samma värld förgiftas husdjur medvetet till döds och människor far så illa att man knappt orkar ta in informationen om vad dom genomlidit.
    Det är väl kanske min Asperger syndrom, eller min Aspighet som jag brukar säga, som hindrar mig från att känna lycka så fullkomligt att jag skulle bli rädd och ångestfylld vid tanken på att mista den. Oftast är jag istället bara rädd. Rädd att jag ska missa just den lilla detalj som kunde innebära att någon som står mig nära skulle kunna slippa må så dåligt.
    Håll fast vid den lycka ni finner för den är verkligen inte alla förunnad. Njut av den så mycket ni kan så länge ni kan, och sedan… Well, then you have to make do with what you´ve got. And live life as best you can, until that happiness decides to come back for another visit. (Hittade just nu ingen bra översättning till Svenska, men tror ni förstår mig ändå)

  4. Shit, du satte precis ord på det som jag har känt ett antal gånger de senaste månaderna. Så fort jag har börjat bli lite ”för lycklig” får jag ångest och jag blir arg på mig själv för att jag får ångest över att vara lycklig för det är ju helt irrationellt? Misstänkte att det var någon form av försvarsmekanism för att man ”tar sig ur sin safe-zone”, alltså gränsen för hur ”lycklig man får vara”. Det är ju skitläskigt. Jag har märkt hur jag, precis som du beskriver, gör olika saker omedvetet för att ”ta ner mig på jorden igen”, i princip tvingar mig till att må lite dåligt så jag ska känna mig trygg igen. Men TACK, nu vet jag att det inte är farligt att känna så, att man får fortsätta vara superlycklig om man nu äntligen känner sig så:) Du är så klok Maria.

    Ha en fin torsdag!!

  5. Du är fantastisk!!!
    Ler genom tårarna av igenkännande….
    Tack

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *