Den coachande beteendevetaren som knarkade mackor i hemlighet

Jag har jobbat med att motivera människor i hela mitt vuxna liv. Jag är mycket medveten om hjärnan fungerar i samspelet med hormonerna och hur det kan ställa till med elände för oss. Jag kan och förstår hur våra känslor lägger krokben för vår ambition. Jag kan knepen om hur du arbetar med ditt sug och dina känslor. Och trots det så ramlar jag dit. 

Det hände igår kväll. Jag började ana lite oråd, eftersom kombinationen trött och mycket jobb ofta får mig ur balans. Särskilt när arbetet är nytt och kräver min fullkomliga skärpa. Därför var jag noga med att ta många pauser igår, gjorde min mindfulness och var lyhörd mot mig själv. Och hela vägen från när det första suget kom tills jag satt med en jäkla rostad macka i handen följde jag med mentalt. Jag visste vad som skulle hända och jag lät det hända. Och att stoppa vitt bröd med socker och smör i min mun är som rena rama knarket. Jag svävar på moln. Problemet är också att när jag har släppt lös vetebrödsdemonen vill den bara ha mer, så tro inte att det stannade vid en macka. Oh nej, det blev fyra innan jag lyckades hejda mig. Fyra vetebrödsmackor OCH en skål med en sliskig fruktsallad.

knarkSå mina vänner, ni kan sluta läsa bums om ni har tappat all respekt för mig och mitt ”drogproblem” eller ni kan fortsätta att läsa om ni är nyfikna på vad egentligen det var som hände.

Mina fallgropar:

  1. Trötthet i kombination med stress är förrädiskt. Kroppen skriker – VILA och du gör vad du kan för att inte lyssna. Sedan barnsben vet vi att vi blir tillfälligt pigga av kolhydrater.
    Åtgärd: I mitt fall hade det bästa varit att går och lägga mig. Lyssna på en bok och somna ifrån. Jag fick ju ändå inget gjort eftersom jag var så trött.
  2. Nya sunda vanor. Jag har påbörjat en utbildning till kostrådgivare och tänkte prova flera av de kunskaperna jag lärt mig, så jag har skruvat upp mina hälsoval några grader och utesluter lite fler livsmedel. Eftersom jag inte gör det gradvis, kommer den stränga rösten fram inom mig och börjar domdera över vad som är rätt och fel. Då reagerar jag ofta med att bli ett oansvarigt barn som säger ”Fuck you, jag skiter i allt! Jag orkar inte vara duktig!”
    Åtgärd: Jag hade behövt föra in en ny vana åt i taget och göra en långsam nedtrappning.
  3. Elaka tankar. Det är snubblande lätt att ramla ned i ett gammalt tankemönster. Jag vet hur jag ska tänka, men när det väl har börjat snurra är det svårt att sluta. När jag väl har börjat hacka på mig själv blir jag hänsynslös. Och socker och vetemjöl är oerhört ångestdämpande eftersom det beter sig nästan som morfin i vår hjärna.
    Åtgärd: Ringt en vän. Kelat med min hund. Bett om en kram. Tagit en lång varm dusch. Tänt några ljus, kokat en kopp te och krupit upp i soffan framför en mysig film. Skrivit i min MBJ-bok.

I morse höll jag på att ramla dit igen eftersom jag var så ”dålig” igår, men nu hejdade jag mig. Gav mig själv en inre kram och berättade högt för mig själv alla bra saker jag gjorde igår. Hur omtyckt jag är och vad bra jag är på mitt jobb. Och plötsligt vände känslan av hopplöshet till något bra. Jag kunde skriva ned vad som hade hänt och se vad jag hade lärt mig. Och jag kunde känna hur bra ändå jag sköter min hälsa.

Återfallsakuten:

  1. Berömma mig för allt bra jag har gjort och alla vänliga saker jag gör för min hälsa.
  2. Genomskåda vad det var som hände för att skapa en förståelse och…
  3. göra en åtgärdsplan för när det händer nästa gång.
  4. Behandla mig själv lika stöttande som jag hade gjort mot min bästa vän.

Och ja, det kommer att hända igen. Förra gången var för drygt ett år sedan. Kanske denna gång kommer det att dröja två år eller två veckor. Men när det händer finns jag där för mig själv.

 

 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , , , , , ,

7 kommentarer till “Den coachande beteendevetaren som knarkade mackor i hemlighet

  1. Maria, det var ett starkt o fint inlägg du skrev. Respekt!! Jag fick ngn typ av bakackout häromdagen o tryckte i mig flera färska kokosbollar ur en kartong. Såna där färska geggiga fluffiga. Så galet sött o ändå kunde jag inte nöja mig med en. Förstår precis kraften i ditt sug. Kram!

  2. Vi är, tack och lov, människor hela bunter! Med alla våra underbara fel och brister!
    Ring en vän nästa gång, ring mig! ( så berättar jag säkert något mycket värre, och vips blir du genast mycket gladare)
    Puss!

  3. Underbart inlägg. Blev bjuden på middag i söndags (Fantastiskt gott) men värdparet diskuterade vad vi bjudna skulle dricka och dom tog fram en varsin julmustflaska åt oss. Tänkte då att.. tjaa, varför inte. Jag har ju varit väldigt duktig nu! Efter middagen kom sockerbombade vetebullar fram och då var det kört. Hade ju ändå druckit en julmust. Vilken Bakisdag jag hade igår kan jag tala om. Sockermonstret var framme och även om jag undviker frukt i största mån så kunde jag inte hålla mig ifrån en banan till mellis (ingen biggie men ändå mycket fruktos.). Men denna kommentar ville jag bara meddela att vad skönt att även du kan falla ner i groparna. 🙂

  4. Tack för att du delar med dig min kära vän, det fick mig att inse att även duktiga personer (du) som jag ser upp till och vill följa har tillfällen då de ville handla annorlunda men inte gjorde. Jag älskar dem ändå och vill fortfarande bli som dem, då borde jag ju kunna se på mina egna snedsteg med lika förstående tankar. Rostat bröd med smör och ost är för övrigt oerhört gott och jag tror inte det går att ta bara en, minst fyra per frossa står det säkert på paketet :-). Kram på dig

  5. Din blogg är helt fantastiskt och dina ord är som bomull för själen! Jag har inte kommit lika långt som du har – men jag vill se det som mitt kall att få möjligheten att inspirera andra också. Och jag faller likaså dit då och då. Ibland dröjer det ett halvår mellan gångerna – men nu senast blev det 1 gång i veckan, tre veckor i rad. Och jag är så tacksam för alla människor som rör sig på min blogg – jag upplever dom som väldigt förstående när jag råka snubbla över ett krokben. Jag tror det är BRA att vi som arbetar för en bättre hälsa genom att föreläsa och driva bloggar snubblar då och då. Det ger en ökad förståelse och närhet till våra läsare. Det ger oss också kreativitet och inspiration att förfina våra mentala verktyg ytterligare. Och jag själv är väldigt glad för varje gång jag har snubblat. Det har alltid ledd till något bra i efterhand. TACK för alla dina tips och återigen – TACK för dina grymma böcker!

  6. Tack för att du delar med dig. Det ger mig hopp och jag känner mig inte ensam i problemet.
    Stor kram!

  7. Och tack alla ni för era varma och kloka kommentarer! Det värmer mig djupt ned i hjärteroten.

    Stor kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *