Ber du? Eller har du gjort det under någon tid av ditt liv? Kanske under en kris eller stark oro. Jag är uppvuxen i ett kristet hem där bönen var en del av vardagen. Vi bad kvällsbön, innan maten och om vi kände stark oro för något eller någon. Själv hade jag en stark övertygelse om att jag skulle bli präst en dag och påbörjade till och med en teologiutbildning. Av olika anledningar blev jag inte präst, men många gånger upplever jag att jag arbetar som en präst idag i alla fall – självavård, vägledning och meditation. Men jag säger som hans helighet Dalai Lama: ”Detta är min enkla religion. Det finns inget behov av tempel, inget behov av komplicerad filosofi. Vår egen hjärna och vårt hjärta är vårt tempel. Filosofin är vänlighet.”
Däremot ber jag ofta. Varje gång jag mediterar eller flera gånger under dagen när jag tänker på någon ber jag inom mig. Inga långa komplicerade böner, jag vet inte ens om jag alltid riktar bönen till någon särskild mottagare. Men bönen är ett skönt sätt för mig att fokusera och landa i nuet. Ett sätt för mig att önska mina nära och kära kärlek och trygghet. Ett sätt för mig att behålla min lyhördhet med mina klienter.
Vi människor har i alla tider bett. Och det finns de forskare som idag vill visa att bönen hjälper, särskilt i samband med sjukdom och smärta. Det kanske egentligen inte spelar så stor roll om det hjälper eller inte, om vetenskapen kan bevisa eller inte – det som spelar stor roll är att det ofta hjälper den som ber. Det är lättare att släppa taget om oro och stress när man har bett. Du kan fokusera bättre på det som du har framför dig efteråt och det finns studier som visar att det är lättare att somna.
Ibland tycker jag att vi är onödigt rädda för religion och filosofi i vårt land. Man anses lite naiv eller oseriös om man pratar om Gud eller tro. Börjar du diskutera andlighet, tycker omgivningen att du är flummig. Men trots allt visar lyckoforskningen att andlighet bidrar till minskad stress hos människor. Jag tror inte vi ska vara rädda för att prata öppet om vad vi tror. Och framför allt bejaka bönen som den del av vardagen. 
by 
by
Intressant. Jag är inte troende men jag tycker att det är viktigt att uppleva någon form av… andlighet eller vad jag ska kalla det. Mediterar ibland, håller också på med yoga, och brukar varje kväll innan jag somnar inom mig säga tack för dagen och för allt som är bra, och också säga till mig själv att förlåta mig för mina tillkortakommanden och intala mig att jag gör mitt bästa. Det är väl inte en bön direkt, men en liten ritual som hjälper mig att må bra.
Det händer att jag går in i någon kyrka och sitter där en stund för mig själv – från början kände jag mig som om jag inte alls hörde hemma där och nästan gjorde något fel, men kyrkorum är ofta väldigt vackra och stillsamma och erbjuder en fantastisk plats till reflektion och en kort paus mitt i vardagsbruset. Men oftast känner jag mig mest harmonisk när jag springer i skogen, det känns så urmänskligt på något sätt att det ger mig en känsla av att vara ansluten till hela mänskligheten och omvärlden, lite som jag antar att man känner om man är troende, att man liksom har en plats här på jorden tillsammans med alla andra, och att det finns en mening med det. Och precis som du säger har jag svårt att uttrycka den känslan för andra, jag känner att de kanske tycker att jag är knepig på något sätt 😉
Tack för din ärlighet och kärlek❤
Du ska veta att du är viktig i mitt liv Maria. Tro har jag haft i 36 år och det finns knappt något bättre än att tro, be och meditera
Ha det Gott och fortsätt på ditt sätt att GÖRA Guds Vilja❤
Hälsningar Ralph