Kära jag,

jag vet att jag inte alltid gör det så lätt för mig att vara mig själv. Jag satte under många år upp hårdare regler för mig själv än jag gjorde för andra och misslyckades jag med att hålla mig efter dem blev jag oftast väldigt besviken. Jag ställde orimliga krav på mig själv och min egen prestation, vilket många gånger gjorde att det tog tid och kraft att komma igång med ett projekt.

Varje gång jag gick förbi en spegel så tänkte jag något taskigt om min egen kropp och hela tiden var tankarna i framtiden att ”om jag bara äter rätt/tränar massor/hoppar över måltider/bantar/fastar så kommer jag att kunna acceptera mig själv” Och genom att tänka de tankarna så sa jag hela tiden till mig själv ”du duger inte!”.

Det var lättare att sätta andra människors välbefinnande framför mitt eget, för om jag själv skulle ta plats så var jag tvungen att ge andra valuta för att att de lyssnade på mig. Därför var det lättare att vara flexibel, att låta andra bestämma, att lyssna hellre än att prata, att gå undan när det dök upp konflikt.

Det går inte att döma sig själv för psykisk misshandel. Men hade någon annan sagt och gjort allt detta mot mig under så många år – hade jag kunnat göra en polisanmälan – om jag klarat av det eftersom min självkänsla troligen hade varit söndersmulad. Men jag anmälde inte mina elaka tankar om mig själv till någon annan, jag pratade inte ens med någon om det. Vilket gjorde att det blev väldigt ensamt inom mig.

Men något hände. Jag mötte yogan och några år senare mötte jag mindfulness. Och mitt i allt blev jag presenterad för KBT. Tre vänner som varsamt hjälpte mig att bli mer omtänksam mot mig själv. Jag blev mindre ensamt i mig och fotsteg efter fotsteg kunde jag släppa taget om orimliga krav och taskiga regler. Jag fick vila i tillåtande rörelser i yogans möte mellan kropp och ande. Jag fick öva mig i att vara empatisk mot mig själv, genom andetagen i mindfulness. Jag fick verktyg att sluta kriga mot mig själv genom KBT.

Nu, under mina dagar av retreat möter jag både den jag varit och den jag är idag. Jag gråter lite över alla år som gått åt till att vara sträng mot mig själv. Men jag kan också ta upp den jag var i famnen och stanna i en varm kram. Så förlåt för att jag varit så taskig mot mig själv men jag visste inte bättre. Det är förbannat svårt att vara människa och jag gjorde inte saken lättare för mig. Jag övar mig i att vara snäll mot mig. Jag övar mig i att sluta kriga mot mig själv och vila i acceptans. Jag övar mig i tålamod. Varje dag.

Om du vill ha ”Dagens mindfulness” – så välkommen att följa mig på Instagram @helandermaria

by

by