Mitt allra första skamögonblick påverkar mig även idag

Skolan är den tuffaste miljön när det kommer till att försöka lära sig att hantera skam. Jag är ganska säker på att du kan tänka tillbaka på något tillfälle då du gjorde något riktigt pinsamt eller när du inte fick vara med de andra eller helt enkelt avvek från dina klasskompisar för att du var annorlunda, hade fel skor eller tandställning. Du vill inte gärna minnas det, men det sitter kvar och känns obehagligt att tänka på.

Jag minns mitt allra första skamögonblick. Jag gick i förskolan och vi hade en fotograf där som skulle ta kort. Alla barnen fick sitta vid olika bord och arbeta med sina pyssel och fotografen gick runt och tag bilder på oss som vi sedan skulle ge bort till våra mostrar och farmödrar.  Jag arbetade med min pärlplatta och gick och satte mig bredvid min bästis och en annan tjej. Den andra tjejen skrek då högt (som jag minns det) ”Du får inte sitta här! Vid det här bordet gör vi plastflätor och du gör pärlplatta!” Jag minns hur jag gick och bokstavligen rann av stolen och in under bordet och hur skammen brann inom mig. Jag hade gjort fel och därför fick jag inte vara med.

7år

Kanske en liten hädelse kan man tycka, men inte för en sexåring. Det minnet och minnet när en pojke (som nu är känd psykolog och författare) slog mig i magen är det enda jag minns från tiden i förskolan, så troligen var det en fasansfull upplevelse.

Idag avskyr jag större grupper, jag tycker inte om grupparbete i skolan eller undviker att umgås med människor i större gäng. Jag har alltid trott att det handlar om att jag är individualist och har introverta drag. Det är först på den senaste tiden jag har förstått att allt handlar om rädslan för att skammen att göra fel och bli utesluten ur gruppen.

Möta skammen
Häromdagen upplevde jag en upplevelse som jag inte kunde förstå varför den gjorde så ont och varför den bara inte kunde släppa taget om mig. SVT:s realityserie Gift vid första ögonkastet som jag är expert i har blivit nominerad till Kristallen. En fantastisk rolig och ärofylld nominering. Självklart är det en strykande åtgång på biljetterna och det var inte säkert att de skulle räcka till oss experter. Under några dagar fick jag se hur andra blev medbjudna, men själv var det inte säkert om jag skulle få följa med. Det snurrade varv på varv i mitt huvud och jag kunde för mitt liv inte förstå varför. Det är en fest. Jag kommer att gå på fler fester i mitt liv. Jag överlever om jag får titta på galan på teve istället. Men jag var där med min pärlplatta och fick inte vara med. Det var skammen av att bli utesluten som jag återupplevde.

Just då gick jag en kurs i ACT och vi fick en uppgift att skriva ett brev till oss själva. Ett brev som om vi skrev till vår bästa vän, med förståelse och värme, stödjande och stöttande. Plötsligt rann alla mina skamkänslor ur mig på pappret. I brevet mötte jag den lilla Maria, som inte fick vara med. Jag kunde ta henne i knät och berätta allt hon hade behövt höra då. Och dagens Maria fick tröst och förståelse. Det var otroligt läkande. Tankarna och känslorna släppte taget om mig.

Att möta sig själv och sin skam är det bästa sättet att få skammen att försvinna. Att skriva ett brev till sig själv om man inte vågar prata med någon om det är läkande. Var ömsint. Var din bästa vän i brevet och läs det gärna högt för dig själv.

Jag kommer att fortsätta skriva brev till mig själv. Jag kommer att fortsätta att läka min egen skam, både i det förflutna och i dag. 

1440574688197Läs gärna mer vad jag skrivit om skam. 

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , , , , ,

1 kommentar till “Mitt allra första skamögonblick påverkar mig även idag

  1. Bra att du skriver om skam!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *