Vägen till nykter perfektionist

Efter erkännandet om att jag är perfektionist i söndags, har saker och ting blivit väldigt tydliga. Jag märker av saker jag aldrig har reflekterat över tidigare.

– Jag sätter mig ned med en bok för att njuta av läsning och blir förbluffad över hur jag bläddrar framåt några kapitel och kalkylerar över hur fort jag ska läsa ut boken och att jag inte får gå ur fåtöljen förrän jag läst tre kapitel.
– Mamma ringer och frågar om jag har målat staketet ännu och jag får ren ångest över att jag inte har gjort ett jota och börjar genast fundera över hur snabbt jag kan få det gjort.
– Min sambo kommer hit till landet någon dag senare och jag kommer på mig själv med att dammsuga och städa. För att inte tala om att jag provar kläder och fixar håret.

Att få ångest över att man inte varit en duktig flicka eller att vilja vara fin när man ska träffa sin älskling, är inget märkligt eller gör en till perfektionist. Det är som att ta ett enstaka glas vin då och då för att slappna av efter en stressig dag. Men när du häller i dig en flaska varje kväll för att dämpa en oro då är du alkoholist. Jag är perfektionist för jag knarkar prestation, för att slippa känna mig liten och dålig. Och jag jagas av känslan att – om jag mår dåligt – så beror det på att jag inte är tillräckligt bra.

Just nu försöker jag öva på att göra saker för att jag njuter av det. Och jag övar mig på att inte göra saker för att andra ska tycka eller tänka och dessutom att inte be om ursäkt för det eller komma med bortförklaringar efteråt. Det ger ångest. Det är skitsvårt, på ren svenska. För var går gränsen? Jag måste fortfarande göra ett bra arbete för mina kunder och jag tycker om att göra saker bra. Men när tar jag steget över gränsen och gör det för att dölja en sårbarhet?

Jag tror att det handlar om medkänsla. Om att gå från ”Vad ska andra tycka?” till ”Jag är tillräckligt bra”. Att orka ta hand känslan av litenhet och uselhet när jag inte presterar. Och ett steg är att skriva om det här – utan att försöka städa eller även göra denna kamp till en offentlig prestation. För självklart går det att vara duktig i att jobba med sig själv. Men just nu har jag märkt att skamkänslan blir en balansstång att hålla sig i. När det sticker till och jag känner ”oh, nu tycker de att jag är för en pinsam människa?!” då är jag på rätt väg. Men fuck it! Ut med skamtrollet i solen! Där spricker det!

Och hörrni – tusen tack för det enorma stödet jag fick för mitt förra inlägg. Tack. Det gör allt lättare att veta att jag inte är ensam.

Facebooktwittermailby feather
Facebooktwitterrssyoutubeinstagramby feather
Taggat , ,

2 kommentarer till “Vägen till nykter perfektionist

  1. Åh så jag känner igen mig! Vad är det gör knäpp värld vi lever i där vi lär oss ”duktig” det första vi gör!

  2. Jag håller med Berit! Världen omkring oss är med och bidrar till att vi mår som vi gör i vår strävan för att bli ”perfekta”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *