En favoritsak med mitt jobb är att jag då och då får möjlighet att föreläsa. Igår var jag i Uppsala och förläste för runt 80 härliga kvinnor på Womens Wellness. Jag pratade om hur det kommer sig att vi gång på gång misslyckas med att nå våra hälomål – att vi ständigt hindrar oss själva från att leva det liv vi vill leva. Kanske vi har en bild av att vi vill äta mat som vår kropp mår bra av, vi vill dansa, springa och röra på oss och använda vår kropp till vila och meditation. Och trots det så hamnar vi varje kväll i tevesoffan med en påse godis. Varför?!
Jag pratade också om hur vi hittar motivationen och drivkraften att skapa sunda livslånga vanor och hitta tillbaka till en glädje och frihet i kroppen. Det handlar mycket om motivation och lära sig förstå vad det är som hindrar oss att leva som vi vill. Alla fick i uppgift att öva sig i att stå emot impulsen att äta något sött nästa gång – sätta en timer på fem minuter och undersöka vad som händer med suget.
Men kanske mest av allt pratade jag om självmedkänsla. Om varför det är så viktigt att behandla oss själva som vår bästa vän. Självmedkänsla handlar om att kunna möta sig själv i svåra stunder och inte fly genom att äta, dricka vin eller sysselsätta sig. Självmedkänsla är att söka efter att förstå sig själv istället för att döma sig själv. Självmedkänsla är att öva sig att i stunder leva i nuet.
Jag blir alltid lycklig och trött dagen efter en föreläsning. Tung i huvudet och behöver ta det lite långsamt. Därför är jag extra vänlig mot mig själv idag. Ska sitta en stund och äta lunch i solen nu. Tacksam över att det gick bra igår.
Och du, för dig som vill lära dig att leva ditt bästa jag. För dig som vill förstå vad det är som hindrar dig att leva det liv du vill leva. Jag har fortfarande ett par platser kvar till webbkursen som startar imorgon. Ta chansen! Det är troligen sista gången jag gör kursen live. Läs mer…
by 
by
Hej Maria och tack för din fina blogg.
Jag har själv jobbat en del med ACT (genom boken lyckofällan) och kan vittna om att det varit väldigt effektivt för mig att förändra mitt förhållande till tankar och känslor. Nu har jag en fråga till dig som coach och terapeut, och som själv jobbar mycket med personlig utveckling. Jag känner att jag har fastnat lite i självhjälpsträsket. Jag får en kick varje gång jag läser om en ny metod, ett nytt sätt, att nå mitt bästa jag. Att bli lyckligare. Lugnare. Leva mer meningsfullt. Eller vad det nu kan vara. Men jag kommer aldrig riktigt till att implementera teknikerna ordentligt, för då är jag genast inne i nästa ”självförbättringsprojekt” som verkar mycket roligare. Jag vet heller inte om jag blivit så mycket lyckligare av detta. Tror du att man kan fokusera för mycket på självhjälp och självförbättring? Att det snarare blir som ett hinder för lycka än som ett hjälpmedel? Vart går gränsen? Inte en helt lätt fråga men jag kastar ut den ändå:)
Tack så jättemycket för din fina blogg igen!!
Hej Nic!
Tack för dina varma ord om min blogg och vad kul att du har en sådan fin erfarenhet av ACT.
Visst är det härligt att hitta nya metoder att bli lycklig av. Men det är också lätt att använda metoderna som en flykt. Du får en kick av att lära dig något nytt, men samtidigt kanske du hoppar till nästa när förändringsarbetet börjar bli tungt. Att skapa nya vanor att arbeta med sig själv, är tufft, gör lite ont emellanåt och tar emot – då gör de som bäst nytta. Pröva att stanna kvar när du får impulsen att gå vidare. Och upptäck vad som händer. Eller så tar du och självhjälpsfastar i några veckor och ser vad det ger dig.
Lycka till och berätta gärna hur det går.
Tack så hemskt mycket för ditt svar, Maria. Det här är inte helt lätt har jag upptäckt. Trots att jag har försökt så kommer jag på mig själv med att, så fort jag får chansen, sitta och leta artiklar, filmer, podcasts, eller surfa runt och läsa om böcker som skulle kunna göra mitt liv lyckligare. Jag slits mellan olika ”approacher”, såsom ACT och positiv psykologi, och kan aldrig helt bestämma mig för en metod fullt ut och köra på den. Det går liksom inte, för jag är så rädd att jag ska göra fel. Och om jag väljer en viss metod, då tänker jag på den hela tiden. Jag tänker på om jag tänker rätt, vad jag kan göra just nu för att mitt liv ska bli lite bättre osv. Det är som att jag har läst så många självhjälpsböcker att jag har förvirrat mig själv, jag vet inte vad som är jag längre eller hur man klarar sig utan att ständigt ha en ”metod” att luta sig tillbaka mot. Jag inser ju att detta är ganska sjukt beteende egentligen, men jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det. Ska jag använda ytterligare en självhjälpsmetod för att ta mig ur mitt självhjälpsberoende? Du ser hur mina tankar snurrar runt i cirklar. Detta har mer eller mindre pågått i ett år och jag känner att det är nog dags att jag gör någonting åt detta, för visst är det inte ”normalt” att fokusera så mycket på att förbättra sig själv? Har du upplevt att en patient haft sådan problematik?
Jag skulle verkligen uppskatta dina råd Maria, det känns som att jag lever mitt liv i mitt huvud och har fastnat någonstans bland alla självhjälpsböcker. TACK för din fantastiska blogg igen.